Odin Sphere

Odin Sphere är ett spel som förmodligen kommer att förbli det enda av sitt slag i min spelsamling: ett spel vars story jag uppskattar mer än dess gameplay.Tyvärr är det här inget jag fröjdas över, en god historia till trots, eftersom jag värdesätter själva spelbarheten högre än berättelsen i ett spel.

Odin Spheres handling är löst baserad på nordisk mytologi. De avtal som freden i världen vilar på börjar svikta under de stora kungarikenas önskan att lägga beslag på ett urgammalt massförstörelsevapen och den magiska ringen som kontrollerar det medan en grupp ondingar försöker uppfylla en domedagsprofetia. Mitt i det hela står fem hjältar vars egna problem och livsöden är lika spännande som bakgrundshistorien och som dessutom backas upp av skapliga röstskådisar.
Vanillaware visar att man även i dagens spelklimat kan berätta en fängslande saga med enkla medel.

Det som Odin Sphere har prisats mest för är dess vackra grafik. Den må vara uppbyggd av pixlar men animationerna är ändå flytande och den grafiska stilen gör att bakgrunderna nästan ser handmålade ut. Små detaljer som att karaktärerna rör sig när de andas, löv virvlar i vinden och vågor bildas i vattnet förgyller helhetsupplevelsen.
Karaktärsdesignen är ganska unik och om de inte vore för de traditionellt storögda huvudrollsinnehavarna skulle jag knappt ha trott att det var en japan som stod som art director bakom spelet.

Odin Sphere är i grunden ett actionrollspel där man arbetar sig genom dungeons och brottar ner bossar. Varje grotta är fylld av ett antal rum med fiender,handelsmän eller en miniboss i och eftersom spelet ses ur ett 2D-perspektiv kan man springa åt endera hållet tills man kommer tillbaka till startpunkten. Efter att ha spöat upp alla fiender i ett rum belönas man för ett väl utfört arbete (eller inte) och nya förgreningar öppnas.

Det kan vid en första anblick se ut som ett sidscrollande beat'em up men Odin Sphere kräver mer än bara flitigt knapptrummande. Man har en energimätare som dräneras när man attackerar och töms den helt så blir karaktären tillfälligt paralyserad. Att kasta sig huvudstupa in i en jämnstark men numerärt överlägsen fiendeskara leder i bästa fall till en osmidig och dyrköpt seger och i sämsta fall till döden. Lyckligtvis är det generöst ställt med checkpoints.

Var och en av de fem hjältarna har en unik förmåga förutom sina grundläggande attackrörelser: valkyrieprinsessan Gwendolyn kan sväva genom luften med sina vingar och störtdyka mot fienderna, riddaren Oswald kan förvandlas till en mörkervarelse med förhöjd styrka och snabbhet medan älvdrottningen Mercedes är den enda som med sitt armborst förlitar sig på distansstrid.

De fem huvudrollsinnehavarna är beväpnade med magiska vapen, så kallade Psyphers, som kan, likt sin bärare, förstärkas och eventuellt lär man sig nya magiattacker. Detta sker genom att man absorberar phozons som besegrade fiender fäller.

Att levla karaktärerna är en mer komplicerad process. Erfarenhetspoäng inkasseras då man äter helande frukter och bär. För att få tag på detta måste man först plantera ett frö och sedan låta det absorbera ett visst antal phozoner innan det bär frukt. Det är när jag står och gräver i mitt trånga inventory bland olika sorters frön, frukter, trollbrygder och accessoarer som Odin Sphere visar sig från sin sämsta sida. Det bromsar inte bara spelets tempo, som i sig inte är så eldigt, det känns även som onödigt pillande.

Den största kritiken som riktats mot spelet gäller dess svajiga bildhastighet och långa laddningstider, något som antingen är grovt överdrivet eller som rättades till inför Europa-releasen då jag inte stött på några irritationsmoment där.
Istället är det det faktum att jag återbesöker samma platser, slåss mot samma fiender och trista bossar fem gånger om som jag blir så less på. Något måtte vara fel om jag kämpar vidare för att se nästa cutscene snarare än näste fiendemöte.

Om Vanillaware lyckas bibehålla sin starka berättarteknik och manusskrivande och tillika fokusera mer på action och fördjupa rollspelselementen kan de ha något stort på gång med deras nästa spel Muramasa:The Demon Blade som dessutom är baserad på en mindre torrmjölkad mytologi.
Det bådar gott.