Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

Vintern 1999
Ett par svarta stövlar stod i hans blickfång. Om en kort stund skulle de svarta skönheterna tas för en liten rundtur kring helikopterplatsen och den stormiga vinternatten som omgav den lilla ön på Alaskas kust. Det var dock inte vart stövlarna skulle vandra till, utan hur länge de skulle vandra som intresserade Brandon och Thomas. Så när kängorna började stappla iväg började de två pojkarna räkna högt.

1,2,3,4,5,6,7,8,9, 10,11.......39, 40, 41, 42!

Fyrtiotvå sekunder tog det för soldaten att patrullera runt innan han återvände till deras synfält igen. Med andra ord hade de ungefär femtio sekunder på sig att kräla iväg från deras gömställe under lastbilen och ta sig till ventilationstrumman på den övre våningen innan de dunkla pjäxornas herre återvände. De två vännerna satt på helspänn i det mörka pojkrummet; teven som deras enda ljuskälla. Hjärtan dunkade i takt när de smög fram.

Sommarn 2008
En vind ljuder genom snöyran och röster du hört; tonlägen du trodde var bortglömda; kommer åter. En frusen kamera faller. Otacon säger att du kan ta dörren framför dig, men du lyssnar inte. Du krälar som ormen du är genom bekanta utrymmen och sätter på din iPod med nostalgiska toner. Du vill aldrig lämna den här platsen igen.

Du springer på elektrifierade golv även om du vet att du skadas, bara för att du kan. Du slåss mot en varg som gråter och tycker att det är det bästa du har varit med om. Även om du förstår att det är ett eko av något annat du känner. Du kollar på när robotar patrullerar och inser att du är ensam. Det finns ingen annan utom du som förstår vad som har hänt här. Blicken vandrar bort från skärmen till fåtöljen bredvid dig och du inser att du är ensam. Det finns ingen här som förstår vad som har hänt och vad du känner. Du ställer ner kontrollen och ringer en vän.

Han svarar och ni går ut och vandrar i den tysta, ljusa sommarnatten. Du pratar med en sådan glädje om vad du har nyss upplevt och han säger att han förstår. Men du vet att han inte gör det, inte helt. Han var inte med dig i Finland som en småpojke. Han sprang inte efter traktorn när den plogade gatorna och låtsades att det var Metal Gear REX. Han var inte där, även om du innerligt önskade att han var. Nej, han var här i Sverige och lekte sina egna lekar, och spelade sina egna spel.

Han börjar prata euforiskt om när man åker med motorcykeln genom stadens gator med Gekkos efter en och hur mycket det påminner om Metal Gear Solid 3 och om Shagohod flykten. Du ler och säger att du förstår, även om du inte gör det helt, för du var inte där. Men du förstår ändå, för du känner samma sak, men för något helt annat.

Ni säger adjö och du återvänder hem. Du går vidare, du lämnar det gamla bakom dig och fortsätter Snakes sista äventyr. Du ryser när du möter din bror för en sista gång. Ni gör det vad ni var skapade till och avslutar allt. En tår faller nerför din kind och du inser att under nio år hinner det hända mycket.

Idag
Jag sätter på Playstation 3 och laddar om mitt gamla sparfil. Jag känner snöyran, hör rösterna, ser kameran och kryper igenom ventilationstrumman... men jag kryper tillbaka. Jag kommer ihåg den gamla trucken som står parkerad och kryper under den. Jag hittar en Socom. Snake väser "Just like old times" och jag börjar plötsligt räkna högt för mig själv.

En, två, tre, fyra, fem....