Bloodrayne 2: Revamped

När jag slog mig ner i soffan och satte på spelet hade jag ingen som helst aning vad som väntade mig. Jag hade helt missat detta som egentligen kom ut till Playstation 2 under tidigt 2000-tal men som nu släppts i en mer tillfixad version till de nyare konsolerna. Namnet Bloodrayne väckte dock minnen som gav mig lite kräksmak i munnen, minnen av en stinkande film av Uwe Boll, mannen som antagligen vunnit mest Rotten Tomatoes-poäng än någon annan regissör för sina försök att filmatisera filmer baserade på just TV-spel. Så det jag hade i bakhuvudet som ekade var egentligen bara orden vampyrer, gnisslande latexbyxor och röda lockar och det var faktiskt precis det jag fick. Historien i spelet cirkulerar runt protagonisten Rayne som är någon slags halvvampyr, hälften vampyr och hälften människa.

Denna blandning ger henne en vampyrs krafter och en hel uppsjö med grymma skills men den förbannar henne även med en vampyrs ständiga blodtörst men även enorma bröst vilket jag tyvärr inte vet är en biverkning av att vara av vampyrsläktet. Och om jag tycker att jag och mina syskon hade "syskonkärlek" i form av blödande näsblod, tusen nålar och hästbett ligger vi i lä om vi jämför med Raynes kära syskonskara. För de är dom hon i detta spel är på jakt efter för att filea i små, små tuggbara bitar med sina gigantiska dolkar efter att de smitt ondskefulla planer att föra deras fars arv vidare genom att skapa en Formula för att utrota vampyrernas svaghet för solljus och helt enkelt använda människosläktet som boskap och blodbank i sann Blade-anda. Jag ska inte spoila handlingen mer än så, men låt oss säga att blod inte alltid är tjockare än vatten även om dessa nog tycker det är en aning smaskigare.

Spelet är ett typiskt "Hack and Slash" och fiender är inget man behöver sakna eftersom de kommer som på löpande band, en ständig skara av fiender som vill bli amputerade och slaktade som en gris på julen. Och blod är inte precis en bristvara i spelet när kroppsdelar flyger hit och dit. Raynes karaktär gör mig som kvinna lite fnissig där hon struttar runt i skyhöga klackar och kickar rumpa som aldrig förr i ett par gnisslande svarta lackbyxor som inte ens borde vara möjliga att sitta i, än mindre utföra grymma sparkar i. Hennes stora bröst hamnar ofta i fokus och jag blir ibland rädd i de värsta fightingscenerna att hon ska råka knocka sig själv om en av de valparna kommer lös eftersom hon verkar sakna allt vad en behå heter. Men självklart har en man suttit vid ritbordet och känt sig ensam vilket antagligen resulterat i den massiva kupstorleken, vad vet jag?

Rayne är ett bombnedslag som nog fått många tonårspojkar att låsa dörren till pojkrummet och beundra hennes polygoner. Varje gång hälsan dippar i spelet är det dags att fylla på mätaren och det görs ju självklart genom att dricka blodet av dina fiender och det görs genom att skrevande hoppa upp och grensla dom vid höfterna och suga blodet från deras blottade halsar högt stönande samtidigt som Raynes bakdel nu kommer i fokus, för tydligen var speldesignern inte bara en bröstman, han gillar bakdelar också. Striderna är snabba i härlig hack and slash-anda och ibland om man inte är uppmärksam på vad man ska göra kan de bli evighetslånga.

I ett rum skickade jag ett sextiotal fiender till Sankte Per men de slutade inte komma, det var som om de föddes i närmaste papperskorg innan jag insåg att jag skulle sparka in dom i eldstaden så de fick smaka på en annan flamma än bara lilla mig och då slutade de äntligen att komma. Striderna är väl inte helt tillfredsställande då jag saknar funktionen att kunna blocka och undan manövrera fiendernas slag och attacker. Extra viktigt är detta emot fiender med käppar och slagträn som har en van att slå ner en för att sedan klubba till en rätt i skrevet där du ligger utan att du kan rulla åt sidan och skydda dig trots att du ser slaget komma. Rayne har även funktionen där hon kan sakta ner tiden vilken kommer väl till pass under vissa strider och hon har även en kedja för lite längre distans-fighting där hon kan haka fast fienderna och svinga iväg dom så de läckert kan spättas mot en gaffeltruck eller hamna på hornen av en uppstoppad noshörning. Bossar finns i massor och lite väl upprepande för min smak. Skrattade dock gott och inte så kvinnligt när den första bossen som jag jagade runt på hustaken hade en löjlig likhet med min exmake, i allt från rumphaka till väl-sprayat hårsvall och jag får väl erkänna att jag sparkade honom med några extra välriktade sparkar i skrevhöjd bara för den sakens skull.

Trots lågt skurna tighta byxor rör sig Rayne som om hon jobbade på cirkus, akrobatisk som få och det kommer väl till pass när det plötsligt dyker upp inslag av plattformshoppande, klättrande på stuprännor och glidande på räcken vilket inte alltid är så lätt med vinklar som lämnar mycket över att önska. Många gånger slutar mina hopp i ond bråd död eller så landar jag på botten av banan och får börja om från början igen. Det som dock retar mig till vanvett är de sparsmakade checkpoints som är på tok för få och spartillfällena ska vi inte ens tala om. Ibland har man spelat i över en timme och råkar man dö så får man vackert börja om från banans början. Vet inte om jag borde berätta om min fadäs min första speldag, men jag får väl blotta mitt misstag så kanske någon annan stackare inte behöver smaka på samma misstag som jag fick som blev dyrköpt. Jag satte igång spelet väldigt sent efter jag laddat ner det och jag skulle upp tidigt nästa morgon så inställningen från min sida var ju att bara spela en kort stund och testa det innan läggdags. Och jag tog mig då till slutet av banan när jag då stöter på en miniboss som verkligen gör slarvsylta av mig om och om igen. Som alla vet som läst min blogg så saknar Majsan tålamod så efter typ tio dödsfall skrek jag mot min TV samtidigt som jag stängde av spelet i ren frustration men skyller på att det samtidigt var tid för John Blund så det skulle hänt i vilket fall som helst. Dagen efter möttes jag dock av en mindre rolig överraskning när det visade sig att inget spel fanns sparat, för autosave vad är det för hokus pokus? Så jag fick vackert spela om allt jag spelat och lite till och lärde mig där och då att spelet bara har en sparning per bana vilket jag tycker är satans dåligt och på tok för snålt med dagens mått mätt.

Och vad ska jag säga om grafiken och förbättringar som blivit gjorda? Eftersom jag inte spelat föregångarna till denna remake så har jag inte något att jämföra med och i mina ögon ser ju detta fortfarande ut som ett Playstation 2-spel, precis som Grand Theft Auto San Andreas Remake gör. Det är inget vackert spel och det känns väldigt gammalt och odaterat. I dagsläget när spel överraskar med vackra vyer och verklighetstrogna miljöer blir detta lite löjeväckande, kanske är vi skadade av att ha blivit matade med perfektion i så många år i både storspel och filmer? Men vad jag kan läsa mig till och glutta på Youtube så är grafiken uppdaterad till HD och det gäller även filmsekvenserna och de har även lagt till bättre ljus och skuggor. Att ta sig igenom spelet tar ungefär elva till tolv timmar beroende på om man råkar stänga av utan att spara och får spela om det igen. Så vad tycker jag då om spelet? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft lite kul även om jag var lite avigt inställd i början efter min sparmiss men det är dock ett spel som jag tröttnade snabbt på.

Jag är inte helt såld på just Hack and Slashaction då jag mest tycker det är ett ständigt knapptryckande och fiender i drivor vilket gör att en story aldrig är i fokus, utan fokus ligger bara på fighting. För mig som inte spelade spelet under dess storhetstid 2004 och därför inte bär på härlig nostalgi och vackra söta barndomsminnen till spelet så ser inte jag på det idag genom rosa solglasögon som jag nog kan tänka mig att andra gör. Det uppskattas säkert på ett helt annat sätt av de gamla fansen från förr som hade sin första förälskelse i latexklädda Rayne och som älskar genren Hack and Slash och jag misstänker att detta spel var "da shit" när det släpptes för sjutton år sedan. För en kvinna som mig som saknar allt vad tålamod heter är detta bortkastad tid om jag nu inte vill spräcka en ven i pannan i frustration då jag är van att stänga av spel när jag dött två gånger för mycket och lugna ner min inre demon innan jag försöker igen. Att inte kunna spara när man vill känns väldigt 1986 för mig och det gör att jag nog aldrig kommer plocka upp detta spel igen, iallafall inte om jag vill behålla min sinnesro. Detta vampyrspel börjar kännas lite väl tandlöst och jag fick tyvärr inte blodad tand överhuvudtaget, No pun intended.