Chorus

Nara var en gång i tiden ond. Elak. Ett verktyg för supermakten The Circle vars huvudsakliga plan är att regera hela galaxen, via våld och förtryck. Den begåvade unga piloten är i början av Chorus fylld av ånger, skam och ilska eftersom hennes sista uppdrag som pilot för elakingarna i detta spel drev henne till att bomba sönder en hel planet. Att ha miljarder liv på sitt samvete är såklart ingen enkel sak att hantera och tanken är att utvecklarna Fishlabs ska ta oss med på Naras personliga, märka, tunga, allvarsamt känslomässiga resa genom ett landskap av ånger och ångest, dränkt i tjusig rymdestetik som för tankarna till Babylon 5 samt Mass Effect.

Det finns gott om ambitioner här, nivån har varit till synes skyhög under utvecklingen trots att Fishlabs tidigare mest gjort mobilspel. Nara är något slags försök till en "riktig människa" rent manusmässigt. En mix mellan den stentuffa Lara Croft och den starka men sårbara Senua, med delar av Miranda Lawson. Jag köper hela idén och jag tycker att motivationen och premissen i Chorus är bra, på pappret. Rymden är mörk, evig, skoningslös och The Circle-styggingarnas målmedvetna plundring av planeter och civilisationer i kombination med huvudpersonens ordentliga sug efter kallblodig hämnd skulle absolut ha kunnat fungera mycket bättre än vad det faktiskt gör, om manusarbetet hade varit skarpare, mellansekvens-regin bättre och röstskådespeleriet lite vassare. Som det är nu känns storyn mest som ett hinder för mig att komma vidare.

Och ja, även om jag är en av de på Gamereactors redaktion som är mest förtjust i storydrivna actionspel slår jag fast ganska snabbt efter att jag startat Chorus att story i ett spel av den här typen inte är så himla viktigt, ändå. Precis som i exempelvis Ace Combat eller ännu hellre Star Fox räcker det för mig med lite strö-information i form av radiokommunikation när jag väl ligger bland molnen och tokpangar fiendeskepp och jag tror att mycket av detta, för mig, handlar om att jag associerar genren med spel som Ikaruga, R-Type, Gradius och Zaxxon, titlar som alla förtrollade mig som ung. Jag vill skjuta, flyga, undvika fiendens skott, möta stora bossar - resa från asteroidfält till svarta hål och vidare till Plutos bälte, se den där ljusrosa dimman skingra sig i kontrast mot stjärnans starka sken.

Chorus är proppat med story. Fishlabs vill som sagt verkligen få mig att känna massor av saker och att det ska vara min drivkraft och motivation men ärligt talat tar det inte lång stund för mig innan jag febrilt klickar bort det som går att klicka sig förbi. Nara känns enfaldig i sitt agerande, hennes motivation och försök till logik känns barnslig och jag bryr mig aldrig särskilt mycket om hennes öde. Jag vill mycket hellre bara skjuta fiendeskepp, i mängder. Och den biten har Fishlabs lyckats väl med. Studion står bland annat bakom den mycket populära mobilspelsföljetongen Galaxy on Fire och det märks tydligt att man använt sig av samtliga lärdomar från utvecklingen av de tre spelen. Chorus äger rum i en öppen spelvärld, precis som mobiltitlarna de tidigare gjort, och det blir aldrig särskilt rörigt, svårt att veta vad man ska göra eller var man bör åka härnäst utan Fishlabs fokus på rätt saker och förmåga att bygga fokus på en enorm yta, är god.

Det spelmekaniska när Nara flyger omkring i rymdskeppet Forsaken och växlar mellan miniguns, missiler och kanoner är också välgjort. Att styra Forsaken känns klockren och flera gånger under min genomspelning har jag kommit på mig själv att längta tillbaka till Lylat Wars (Nintendo 64), vilket naturligtvis är ett mycket trevligt betyg. Forsaken kan såklart flyga åt alla riktningar, utföra "rolls" samt nyttja en slags strafe-funktion som mer påminner om tyngdlös rymddrifting. Tempot är bra och fienderna lagom svåra precis som de många bossarna, som jag i grunden gillar ganska mycket.

Designen är som sagt inget att skrika sig hes över, det märks att utvecklarna lånat drösvis från deras rymdspel till Android och Iphone. Stora delar av Chorus ser nästan identiskt ut med Galaxy on Fire 3 och även om det i grunden knappast är något problem, är detta inte en titel som rent designmässigt känns överdrivet unik eller originell. Allting fungerar dock, och den där ödesmättade känslan av omfång ute i rymden finns där, hela tiden. Vad som däremot inte fungerar alls gällande designen är på det sätt som man byggt användargränssnittet samt hur man presenterar fiender samt den dialog som äger rum. Texten på skärmen är så liten att den inte går att läsa och det finns direktiv som dyker upp som jag trots 85" TV inte lyckats begripa. Detta blir inte särskilt mycket bättre av det faktum att Chorus känns ofärdigt rent tekniskt. Spelet hackar en del, är klent optimerat till Playstation 5 och det trängs en hel del buggar här som ibland till och med tvingat mig att starta om konsolen. Fishlabs borde likt många andra utvecklare som dundrat ut sina storspel här i höst ha tagit minst tre månader till på sig för att finslipa och verkligen polera sin rymdshooter, det råder det för egen del absolut inga som helst tveksamheter om.

Lika gärna som jag vill tycka om huvudpersonen Nara och hennes hämndaktioner och lika gärna som jag vill sjunka in i Fishlabs mörkgröna rymdopera, lika stora problem har jag med att verkligen rekommendera ett spel vars berättande, karaktärer och övergripande story känns barnsligt underutvecklad och stundtals enfaldig. Tillkommer gör tekniska problem med grafiken och en del riktigt jävliga buggar vilket i slutändan gör att Chorus hamnar på en svag sexa. Synd, för med ytterligare några månader av utveckling hade detta kunnat bli riktigt bra.