Pokémon Legends Arceus

Sommaren 2016 fick ett märkligt fenomen plötsligt vanligt folk att uppmärksamma spel. I parker och på trottoarer över hela världen vandrade stora grupper av människor omkring och tycktes rikta sina telefoner mot slumpmässiga objekt. Pokémon Go-febern rasade, och bokstavligen alla (samt deras mormor) gick omkring och letade efter den svårfångade Snorlax eller var upptagna med att tjäna badges genom Gym-strider. Den fenomenala framgången för AR-spelet visar hur beroendeframkallande det kan vara att fånga fickmonster - även utan story. Men är konceptet tillräckligt starkt för att stödja ett vanligt spel? Med Pokémon Legends Arceus till Switch ger nu utvecklaren Game Freak oss ett svar.

Pokémon Legends Arceus kan bäst beskrivas som en kombination av nya och gamla element, och är varken ett huvudspel eller en typisk spinoff. Äventyret utspelar sig i Sinnoh-regionen, som nyligen (åter)besöktes av miljontals spelare i och med Pokémon Shining Diamond/Brilliant Pearl. Den här gången finns det dock inga telefoner, järnvägar eller andra moderna bekvämligheter. Pokémon Legends Arceus utspelar sig i slutet av 1800-talet, och Hisui (som regionen kallades då) är en nästan outforskad vildmark fylld av både underverk och faror utanför Jubilee Village skyddande murar.

Den idylliska staden är byggd runt en pittoresk flod och består av trähus och små grödor, samt fungerar som din bas. Ett av de tidigaste glädjeämnena i spelet, är att se hur Game Freak har fört de vanliga elementen från den ordinarie serien till i den nya miljön. Dina Pokémon är till exempel inte längre förvarade i en dator, utan vandrar fritt på marken, medan Pokémarts ersatts av små gatuförsäljare med användbara föremål och material du kan skaffa. Jubilee Village är också hemvist för Galaxy Expedition Team: en organisation som ägnar sig åt att studera Pokémon. Till en början blir du - en okänd nykomling - inkallad till deras så kallade Survey Corps och får i uppgift att utforska regionen och fånga alla Pokémon du stöter på.

I de tidigare spelen blev det aldrig riktigt begripligt varför du var tvungen att fylla i Pokédex. Man skulle kunna tro att med Pokémon som en naturlig del av människors liv och massor av forskare som studerar dem ingående - så skulle inte data från ett gäng tioåriga barn göra någon större skillnad. I Pokémon Legends Arceus har folket i Hisui precis börjat domesticera Pokémon, och varje liten observation ger därför en påtaglig skillnad. Du har inte bara till uppgift att fånga Pokémon, utan även studera deras beteende. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att besegra dem med ett Grass Move eller genom att fånga ett visst antal av arten samtidigt som du håller dig gömd. Genom att fylla i Pokédex får du pengar, Poke Balls och bär. Viktigt är också att du höjer din Galaxy Rank, vilket är nödvändigt för att gå vidare i berättelsen och kunna göra expeditioner till nya områden.

Eftersom Hisui fortfarande är relativt outforskat, finns det inga vägar eller ens spår som förbinder de olika regionerna. Istället serverar spelet fem enorma landområden som kan utforskas i alla hörn och vrår. Jämfört med Wild Areas i Pokémon Sword/Shield är detta mycket mer imponerande med varierande landskap som snöklädda berg och idylliska ängar. Dessutom verkar Pokémon nu vara en naturlig del av miljön - inte slumpmässiga fiender som distribueras av någon algoritm. Pokémon Legends Arceus känns dock ändå som en titeln bättre anpassad för handhållet spelande. Uppblåst på en enorm OLED-skärm är det svårt att inte lägga märke till brister i presentationen. Jämfört med ett spel som Monster Hunter Rise ser de öppna områdena i Pokémon Legends Arceus både platta och livlösa ut med enkla texturer och kort sikt. Miljöeffekter som vind och dynamisk belysning saknas och du belönas därför sällan med majestätiska vyer under utforskandet, och den enorma visuella potentialen i Hisui förblir i stort sett outnyttjad. Världen i Pokémon Legends Arceus är säkert en frisk fläkt, men definitivt inget Breath of the Wild. Det bör dock noteras att även om världen saknar glittrande städer och pussel att sätta sig in i så känns den mycket mer spännande att utforska än i tidigare spel.

Utanför den rättframa huvudberättelsen håller Game Freak dig sysselsatt genom att servera ett stort urval av sidouppdrag, som för det mesta också kretsar kring att fånga Pokémon. De bästa av dessa uppdrag utmanar inte bara dina färdigheter, utan även dina kunskaper och låter dig identifiera specifika Pokémon utifrån en vag beskrivning eller ett suddigt foto. Fullföljer du uppdragen,förbättras ditt community. En elegant Pokémon kan inspirera frisören att prova nya djärva klippningar, medan en stark Pokémon som Geodude visar sig vara en duktig lantarbetare, vilket i sin tur bidrar till odlandet av grödor. Att se din by växa när du lär dig mer om Pokémon-världen är oerhört tillfredsställande och ger en organisk känsla istället för en ganska godtycklig strävan efter rena siffror som i tidigare delar. Med det sagt känns många av uppdragen tyvärr fortfarande som utfyllnadsmaterial.

Eftersom fångandet av Pokémon står i centrum i nästan alla aspekter av spelet, förtjänar Game Freak beröm för att ha polerat upplevelsen till närmast perfektion. Om du har spelat något tidigare Pokémon-spel är du förmodligen bekant med besväret att plötsligt bli attackerad av en Zubat eller Rattata på låg nivå. Nu får du äntligen utkräva din hämnd, eftersom små eller svaga Pokémon kan fångas, utan att man behöver slåss, genom att helt enkelt smyga genom det höga gräset och kasta en boll direkt på dem. Att distrahera Pokémon med bär eller slå dem i ryggen för en överraskningsattack ökar dina chanser att fånga dem dramatiskt, men med det sagt är en traditionell strid ibland den enda vägen framåt.

Den grundläggande mekaniken har inte förändrats. Varje Pokémon kan lära sig upp till fyra rörelser som tillhör specifika element med olika styrkor och svagheter. Det är lite som sten-sax-påse, förutom att du förr i tiden förmodligen behövde ett kalkylblad för att komma ihåg om Ghost var bättre än Bug eller om Dragon hade en fördel gentemot Water. I linje med de nyare spelen, informerar Pokémon Legends Arceus dig om vilka rörelser som är effektiva mot din nuvarande motståndare, och överlag är striderna ganska strömlinjeformade med några av de mer avancerade funktionerna bortklippta. Detta inkluderar möjligheten att utrusta din Pokémon med föremål och att slåss med två Pokémon samtidigt.

Istället för att dra iväg dig till någon abstrakt dimension äger striderna rum precis där du mötte en viss Pokémon. Detta bidrar enormt till inlevelsen och, vilket är avgörande, snabbar också upp processen. Att vinna drar dig inte längre genom skärmar med text, och om du verkligen har bråttom kan du till och med börja springa mot nästa utmaning innan den sista attacken har avslutats. Stridsanimationerna är också enkla men effektiva, och det här är det första Pokémon-spelet på mycket, mycket länge, där jag inte har stängt av dem helt och hållet.

Kort sagt är Pokémon Legends Arceus ett fantastiskt spel på flera sätt. Men alla mina lovord är förenade med ett stort förbehåll. Mer än många andra serier, spelar alla Pokémon av olika anledningar. Om du gillar serien för något annat än den rena beroendeframkallande glädjen att fånga och slåss mot fickmonster, finns risk att du blir besviken.

Ta berättelsen till exempel. Sett analytiskt är detta förmodligen den mest sammanhängande storyn sedan Pokémon Black/White som berör förhållandet mellan människor och Pokémon (som en stand-in för naturen) på ett sätt som varken är överdrivet moralistiskt eller alltför nonchalant. Tyvärr berättas den på det tråkigaste möjliga sättet med bleka karaktärer, händelselösa mellansekvenser och skurkar som är så timida att de får gamla Jessie och James att se ut som Jason från Friday the 13th. Naturligtvis har Pokémon aldrig varit Shakespeare, men i de tidigare delarna hade karaktärerna åtminstone tillräckligt med tid för att utvecklas och bygga relationer. Här dyker de upp och försvinner snabbare än en vild Pokémon, vilket resulterar i en historia som på samma gång är både enkel och omöjlig att hålla reda på. Om du är ute efter en lätt och underhållande historia är det nog bättre att satsa på Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin istället - det har dessutom röstskådespeleri, vilket tyvärr fortfarande saknas i Pokémon-serien.

Naturligtvis älskar de mest hängivna fansen att verkligen exploatera delarna i denna serie. Nöjet att föda upp perfekta Pokémon och förbättra deras statistik för onlinespel lockar många. Den här aspekten har här tonats ner något, men det finns fortfarande element att pyssla med, till exempel "intensitet" för olika statistik och möjligheten att snabbt ändra moves. Även om det inte finns några onlinestrider kan du fortfarande byta Pokémon med dina vänner, men eftersom jag är en av de första bosättarna i Hisui, fick jag inte möjlighet att prova på det.

Innan jag tetsade Pokémon Legends Arceus var jag ganska skeptisk, och att döma av kommentarerna på nätet var jag långt ifrån den enda. Det verkade vara ett hopkok av olika stilar och influenser utan någon sammanhängande vision. Nu, efter att ha spelat igenom äventyret, kan jag lugnt säga att det, överraskande nog, levererade de mest fokuserade och tillfredsställande upplevelserna i universumet på ganska länge. Med ett smidigt spelande, strömlinjeformade moves och en solid spelmekanik var jag sällan uttråkad när jag utforskade Hisui.

Men om jag ska vara ärlig hade jag inte heller alltid roligt. En hel del av de vanliga tillbehören, från utspridda städer till en uppsjö av sidoaktiviteter, har offrats för att återskapa samma upplevelse som fått miljontals människor att vandra på gatorna under de senaste åren. Om du vill hoppa på tåget nu eller vänta på att det ska nå mer spännande platser, beror därför i slutändan på din personliga spelstil.