Final Fantasy III

Final Fantasy III är en helrenovering av det gamla spelet, men en varsam sådan som bevarar den ursprungliga spelbarheten och inte ändrar i onödan. Antikrundans experter hade älskat det. Själv är jag delad.

Del tre införde mycket av det vi idag tar för givet i ett Final Fantasy-spel, som det stora utbudet av olika klasser, de ulliga gulliga moogles, luftskepp och förstås en massa fiender att spöa sönder. Det känns därför modernt i sitt spelupplägg, trots sin ålder. Däremot är handlingen totalt banal i sin enkelhet, även om den har förbättrats ordentligt med nya huvudpersoner som inte enbart är tomma blad. Fyra föräldralösa ungdomar blir utvalda av en kristall att rädda världen, liksom. Vi har den fullt normale huvudpersonen, den småmesige kompisen, en käck tjej och en tystlåten ung soldat. Shakespeare, är det inte.

På samma sätt balanserar stridssystemet mellan grottmännisko-primitivt och Gamereactor-skribent-modernt. Figurerna står på rad och man knappar in alla attacker i förväg, sedan hoppar alla fram i tur och ordning och gör det de ska. Alla klasser har sina egna egenheter och det finns inga självklara val, så det finns gott om utrymme att experimentera. Själv körde jag mest rätt närstridsinriktat med krigare, tjuv och munk samt en röd magiker för kombinerat helande, bombardemang och svärdfäktning (samt en käck röd fjäderhatt). Senare i spelet öppnas nya klasser som mäktigare magiker, vikingar, riddare och annat mums. Värt att tänka på är dock att det tar ett tag innan karaktärerna växer in i sina nya roller, och trots att man kan byta när som helst kan det vara riskabelt att byta strax innan en viktig strid. De fyra hjältarna klämmer in sig i den dräkt som representerar deras yrke, som i Final Fantasy V eller, mer nyligen, Final Fantasy X-2, och helt plötsligt har man en helt ny attackstyrka att leka med.

Final Fantasy III är dock svårt, på ett sånt där lagom föråldrat sätt. Spelet är ganska linjärt men ibland kan man utforska på egen risk. För det finns inget som hindrar att du råkar gå någonstans där du absolut inte ska vara än, och då blir man oftast summariskt utplånad. Till saken hör att spelet helt saknar sparplatser. Det går enbart att spara när man är ute på världskartan, så om du står inför en maffoboss med slut magipoäng och inte en enda potion i bakfickan... tuff tur.

Grafiskt har förstås spelet förbättrats rätt rejält från det lågupplösta, sexton färgers NES-spelet. Numera är precis allt omgjort med polygoner och det ser förstås mysigt ut, men ändå känns det rätt primitivt. Nog borde väl ändå DS åtminstone kunna matcha karaktärsmodellerna från Final Fantasy IX på gamla Playstation. Världarna är precis lika inrutade som förut, bara det att rutorna är uppbyggda av polygoner nu.

Att musiken bara är en rak uppkonvertering är däremot inget problem. Som vanligt handlar det om massvis av ljuv musik signerad Nobuo Uematsu, aningen omgjord för att passa den kraftigare hårdvaran men ändå precis likadan som jag minns den. Och så vore Square inte Square om de inte petade in ett brutalt långt förrenderat intro, på bägge skärmarna, som visserligen inte fyller någon egentlig funktion men åtminstone imponerar.

Det var ursprungligen tänkt att nyversionen av Final Fantasy III skulle släppas till Playstation 2, men Nintendo lyckades övertala Square att släppa det till deras bärbara istället. Med facit i hand, med miljontals sålda exemplar i Japan och USA, var det nog ett klokt val. Det märks dock på att spelet egentligen inte alls är anpassat till DS. Man kan spela hela spelet med stylusen men det är smidigare och mer precist att bara använda styrkrysset som vanligt, och den andra skärmen används praktiskt taget aldrig.

Överhuvudtaget känns spelet lite segt och många rutinhandlingar hade gått att göra betydligt snabbare. Men som ett rättframt och pyssligt rollspel håller det rätt länge, och för Final Fantasy-fans som inte upplevt den här viktiga vändpunkten i serien är det närmast ett måste.