Forza Motorsport 2

Bilar är en passion för mig, något som hängt med mig sedan barnsben och bara blir värre och värre för varje år. En kärlek som jag egentligen inte kan förklara, den bara finns där, min passion för racing i allmänhet, och asfalts-racing bakom ratten på ursköna sportbilar, i synnerhet.

Och om det är något som Forza Motorsport 2 gör bra, så är det att massera racingtarmen till den milda grad att racingtokar med bensin i blodet (som undertecknad) hamnar i konstanta endorfinrus bara av ett surfa omkring i spelets garage och kika på alla inställningsmöjligheter, olika tävlingar och bilmodeller som finns att inhandla. Just den biten, är Forza Motorsport 2 bäst på. Bäst i världen.

Forza Motorsport 2 är strukturerat på precis samma sätt som sin föregångare, som i sin tur ogenerat plagierade hela konceptet från Sonys omåttligt framgångsrik Gran Turismo-serie. Det handlar om att slå sig fram genom ett femtiotal tävlingar och avancera genom att vinna race, köpa uppgraderingar och hela tiden både bli bättre som förare och mer kunnig som bilkännare.

Utvecklarna Turn 10 har gjort ett fåtal mindre förändringar som att man nu erhåller rankingpoäng både för sin bil och som förare. Ett system som fungerar utmärkt och känns väl genomtänkt. Andra nyheter är att man i Forza Motorsport 2 kan ge bort sina bilar som gåvor via Xbox Live, delta i bilauktioner, kika på Forza TV och fotografera sin bil i det nytillkomna fotoläget. Detta är relativt små men naggande goda nyheter som hjälper till att spä på den totala känslan av en omfattande racingvärld ytterligare.

För precis som i föregångaren lyckas verkligen Forza 2 med att erbjuda en inbjudande känsla av racing. De som redan älskar bilar och spenderar tid tillsammans med Forza 2 för att stilla sitt begär kommer att njuta av alla de små nyanser som tilltalar fartgalningen i en, medan den som är mindre insatt kommer att märka hur väl Forza 2 fungerar som en grundkurs i hur en racingbil fungerar, och hur men tacklar en snårigt teknisk bana på bästa sätt.

På det sättet är Forza 2 fullständigt överlägset alla andra simulator och semi-realistiska bilspel, inte minst Gran Turismo-serien, trots att Sonys spel alltid innehållit en hel hög utdragna körkortskurser.

Förutom nyheterna som jag nämnde tidigare är Forza Motorsport 2 framförallt en uppgradering av det föregående spelet där mer av det goda-principen upprepats till förbannelse. Det finns 309 bilar med i spelet den här gången, alla fullt uppgraderingsbara med realtidsskador, bilens verkliga motorljud och köregenskaper väl simulerade. Här finns också 24 stycken banor inklusive ett gäng färska sådana. Bäst bland de nytillkomna banorna är Mugello, Sebring samt japanska Suzuka-banan som är lika krävande och teknisk som den är i verkligheten.

Beträffande bilfysiken i Forza 2 har Turn 10 arbetat stenhårt med att förbättra varje liten del från föregångaren. Spelets fysikmotor räknar nu ut nya fysikkalkyler 360 gånger per sekund vilket ger ett betydligt mer exakt biluppförande än i något annat racingspel till konsol, någonsin. Forza 2 kan inte ens konkurrera med GTR 2 beträffande realism, men innehåller grym friktions-, tyngd-, gravitations- och momentum-fysik. Bilarna väger som de ska, fysiken är inte längre enbart koncentrerad på toppeffekt utan nu även rättvis beträffande bilarnas vridmoment och det är enklare i Forza 2 att provocera ut bakändan på de starkare, lättare bakhjulsdrivna bilarna och åka på ställ.

Min egen Nissan 350Z (Fairlady Z i Japan) känns exempelvis väldigt mycket som den gör i verkligheten med samma lite tunga karaktär, vridstarka motor och lekfulla bakända. Även motorljudet från den Renault-byggda V6:an låter exakt som det gör i verkligheten, vilket gäller de allra flesta av bilmodellerna i spelet. Vissa bilmodeller har dock inte återskapats med särskilt stor rättvisa. Min tidigare bil, Honda Civic Type-R (2003) finns med i spelet men påminner inte alls särskilt mycket om den riktiga bilen. Den Honda Civic Type-R som finns med i Forza 2 överstyr väldigt (väldigt) lätt så snart man flyttar tungpunkten från mitten till bilens framvagn, medan den verkliga bilen aldrig överstyrde förrän man provocerade den så pass att den tappade greppet på alla fyra hjulen (och då var man tvungen att pressa den helt sinnessjukt mycket).

Turn 10 har heller inte brytt sig om att återskapa den mycket speciella karaktären som Hondas V-Tec-motorer erbjuder, där extrem varvvillighet uppstår någonstans runt 6000 varv/minuten. Detta gäller såväl Civic Type-R som S2000 och Honda NSX som mer känns som trötta standardvagnar än de supercharmiga sportbilssupplianger de verkligen är. Och just därför kan jag tycka att det är lite synd att Turn 10 valt att inkludera hela 309 olika bilmodeller i Forza Motorsport 2. För eftersom vissa inte återskapats särskilt väl i jämförelse med dess verkliga förlaga, förmodligen på grund av tidsbrist, borde de ha stannat vid 100 bilar och istället fokuserat stenhårt på att göra dessa så lika sina verkliga förebilder som möjligt.

Men förutom att vissa av spelets bilar inte riktigt påminner om sina verkliga förebilder märks det tydligt att Turn 10, precis som Simbin, koncentrerat sig väldigt mycket på att skapa en detaljrik och exakt däckfysik i deras efterlängtade uppföljare. Jag kan dock tycka att det prioriterats lite galet beträffande friktionen i spelet och att Turn 10 överdrivet vikten av att aldrig tvinga bilens däck att göra flera saker samtidigt.

Det finns såklart i en poäng i att utbilda spelaren om att man inte kan bromsa och svänga samtidigt, och att man därmed alltid ska försöka bromsa i en rak och jämn linje innan kurvan börjar svänga, för att sedan accelerera sig ur kurvan, men ibland går detta till överdrift i Forza 2. Min Ferrari 360 känns ibland lite väl mycket som en bastant Volvo 745 med samma kurvtagningsförmåga som en sju ton tung stålsäng. Detta är resultatet av den lite väl överdrivna friktionsfysiken, men så snart man accepterat detta och lär sig att låta däcken göra en sak i taget, kan man snabbt börja vinna tävlingar.

Forza 2 handlar till en början nästan enbart om inlärning och tålamod. Det gäller att lära sig den grundläggande tanken som genomsyrar all asfaltsracing; bromsa tidigt, hitta en snäv och ekonomisk linje in i kurvan och gasa dig ut ur den (som sagt). De första tjugo tävlingarna går egentligen enbart ut på att nöta in denna princip så långt in i hjärnbalken att man sedan aldrig behöver tveka inför en kurva igen. Precis som i det första spelet handlar singleplayerläget om en samling mer eller mindre tuffa mästerskap som alla kräver en viss typ av bil, en viss typ av drivlina eller en viss typ av motor.

Mycket av tävlingarna i Forza 2 styrs av bilens klass, precis som i föregångaren, och det gäller därmed att hålla stenhård koll på hur många uppgraderingar som krävs innan ens bil kvalar in i nästa klassindelning, och därmed blir otillåten att tävla i lägre klasser. Det gäller från början, precis som i Forza Motorsport, att inte spendera alla pengarna man vinner på att trimma en enda bil utan försöka bygga ett ganska digert garage av olika typer av bilar från olika världsdelar, för att på så sätt kunna tävla i så många olika mästerskap som möjligt.

Jag gillar detta upplägg, som på det stora hela är stulet direkt från Gran Turismo-spelen. Det finns en härlig utmaning i att trimma sin gamla Skyline så att den har precis en hästkraft under maxkravet för att tävla i ett visst mästerskap, eller att se till att vinna prestanda genom att lätta sin bil (eller skifta drivlina) snarare än att uppgradera motorn, för att på så sätt kunna vinna enklare mot bilar i samma klass, men samtidigt inte riskera att bli flyttad till en högre klass på grund av en starkare motor.

Men lika roligt som jag tycker att denna välavvägda balansgång är, lika tråkigt tycker jag det är att Turn 10 vägrat att stoppa in mer öppna mästerskap där mer eller mindre vilken bil som helst får tävla. I Gran Turismo 4 till exempel fanns det mängder av mer välsorterade tävlingar där man var tvungen att ha en viss bil, eller ett visst antal hästkrafter, men även hela tiden ett tiotal tävlingar där vem som helst mer exempelvis överladdad motor kunde få delta, free for all, so to speak. Detta saknar Forza 2, helt klart. Massor av gånger har jag vunnit en exklusiv sportbil som jag sedan trimmat till förbannelse och sedan inte kunnat använda då reglerna för varje mästerskap är så strikta som de är.

Visserligen är det då meningen att man ska ta sitt nytrimmade monster ut på nätet för att väl där tävla mot likasinnade, vilket såklart är rätt tänkt, men spelet skulle ha mått bra av lite fler mindre begränsade tävlingar, för den ensamme spelaren.

Väl online är Forza Motorsport 2 mästerligt. Turn 10 har förbättrat varje liten aspekt av det som gjorde det första spelet så roligt att spela över Live, och bjuder nu på en racingupplevelse som är lika omfattande som beroendeframkallande. Auktionskammaren är en rolig liten nyhet som gör det möjligt att auktionera ut sina egna vrålåk till högstbjudande, lite som ett egenhändigt hopsnickrat Ebay fast bara för bilar, och möjligheten att kunna skänka bort bilar till sina vänner, är trevligt.

Det återstår att se hur populärt Forza Motorsport 2 och dess nyheter kommer att bli via Live. Förmodligen kommer det att spelas av lika många som tävlande online i föregångaren, och tillsammans med de nya uppgraderingsmöjligheterna, de nya bilarna och det nya auktionshuset kommer Forza 2 då att bli en fullständigt överlägsen onlineupplevelse i jämförelse med konkurrenter såsom Project Gotham Racing 3, Need for Speed: Carbon eller Test Drive Unlimited.

Rent grafiskt har dock Forza Motorsport 2 inte sådär jättemycket att säga till om i jämförelse med konkurrensen. Visst, jag skulle aldrig gå så långt som att säga att det är ett fult spel, men heller aldrig att det är särskilt supersnyggt. Bilmodellerna är välgjorda som tusan, och presentationen är i absolut toppklass men ljussättningen lämnar en del att önska liksom detaljrikedomen och laddningstiderna. Nu använder ju Forza 2 mycket av hårdvarukapaciteten åt att göra komplexa fysikuträkningar snarare än att fläska på med svulstiga ljuseffekter och smaskiga shaders, men lite mer grafiskt godis hade jag helt klart förväntat mig.

I slutändan är Forza Motorsport 2 en bra, välgjord, omfattande och framförallt sjukligt beroendeframkallande uppföljare till ett underbart racingspel. Jag hade kanske förväntat mig lite fler nyheter, framförallt beträffande det strukturella, samt snyggare grafik. Men man kan inte få allt här i världen.