Divination

Vad är ett spel egentligen? Ett interaktivt medium där vi som spelare ges möjligheter att påverka vad som händer på skärmen och därför känna oss delaktiga i vad som förmedlas? En utmaning i taktisk förmåga och snabba reflexer? Eller kanske en tung mystik-driven gåta som bara väntar på en villig detektiv att lösa pusslet. Alla har vi olika definitioner av vad ett spel är och bör vara men i mitt senaste möte med mediet fick jag uppleva titeln som jag anser knappt uppfyller det minsta minimikravet för att få kallas just spel.

Igår förberedde jag mig nämligen på att spendera några timmar med den nysläppta Playstation 5-versionen av Mojikens Divination från 2019 där jag i en avlägsen framtid, i vilken robotar och människor lever sida vid sida, fick axla rollen av ett mytomspunnet orakel vars uppgift är att se in i mina vilsna klienters framtid och förhoppningsvis komma med ett råd eller två.

Stilen som jag möttes av bestod av en någorlunda spännande rad av mörka retro-futuristiska stillbilder tillsammans med en kortare textbaserad introduktion av världen som jag nu befann mig i. Med noir-doftande cyberpunk-atmosfär lägger Divination en skakig början på en grund för ett världsbygge som i längden kanske skulle kunna utvecklas till något intressant men som i nuvarande form knappt räcker för att jag ska höja lite på ögonbrynet. Trots att den pumpande framtidstechno-musiken gör ett skapligt jobb med att forma en godtagbar stämning till stillbilderna förblir intresset för Divinations värld riktigt lågt.

Egentligen går det att jämföra Divination med en riktigt kort grafisk novell med vissa möjligheter att påverka berättelsen. Under fyra olika möten använder jag en handfull spårunor för att se in i mina klienters framtid och tillhandahålla viktig information om deras svåra liv i Divinations hårda värld. Genom att lägga runorna i olika ordning får jag fram olika svar på frågorna jag blivit ställd och även fast grundtanken bakom konceptet med att jag ges möjligheten att således påverka klienternas framtid väcker viss nyfikenhet så är resultatet på tok för smalt och outvecklat för att det ska kännas givande i någon form. En fråga ställs, en spådom utförs och sen är det dags för nästa möte. Sisådär kul.

Sen då tänker ni? Fyra möten och sen börjar spelet, eller hur? Jag säger tvärtom. Fyra möten och sen slutar spelet, hur låter det? Hur märkligt det än verkar så är det mer eller mindre sanningen i det här fallet och för att återknyta till mitt djärva påstående från textens inledande stycke så känns Divination mer som en kortare serietidning med ett litet antal alternativa slut, snarare än ett faktiskt spel. Men det är min definition.

Rent tekniskt då? Jo, rent tekniskt finns det heller inte mycket att slänga i soppan. För den som hoppats på att åtminstone få avnjuta lite av Dual Sense-kontrollens briljans kommer tyvärr också att bli besviken då Divination till PS5 mer eller mindre är en direkt port från PC. Trots att det minst sagt finns begränsade möjligheter för konsolen att jobba med så hade jag åtminstone önskat att utvecklarna på Mojiken kunde ha ansträngt sig lite för att göra menyerna och valen anpassade för en analogspak istället för att envisas med att låta markören fungera som en mus. Trots att det är ett relativt harmlöst problem så har det blivit en trend frustrerande bland både stora och små utvecklare som jag gärna ser försvinna så snart som möjligt.

Fyra möten, in, ut, slut, bygger verkligen inte någon vidare spelupplevelse för fem öre men det finns en grupp spelare som sannerligen kommer att gå vinnande ur Divination och det är de skamlösa troféjägarna. På något vis har spelet i fråga nämligen tagit sig igenom alla Sonys filter för hur trophies ska begränsas i mindre titlar och bjuder istället på en ren guldgruva av skinande pokaler för den som skamlöst vill utöka sin samling på minimal tid under vilken jag själv fick en mindre chock när jag helt oförtjänt kammade hem Divinations platinatrofé på lite drygt 20 minuter. Ett fynd för den jägaren som anser att allt ligger i siffrorna men snäppet pinsammare för den som hellre fyller sin lista med kvalitativa utmaningar. Samlaren i mig skäms lite.

Sammanfattningsvis saknar Divination både en bra handling, intressant gameplay samt underhållningsvärde överlag och trots en billig prislapp så är det här verkligen inget jag kan rekommendera till någon som vill ha mer av sin upplevelse än en billig platinum trophy. Det enda tillfället som gladde mig som spelare var när eländet var över och jag var fri att spela något roligt istället. Jag tycker att du gör det också.