The Quarry

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat är själva definitionen av galenskap. Det är dock inget Supermassive Games ägnar sig åt. I stället gör de samma sak om och om igen och förutsätter att resultatet blir detsamma. Det har den brittiska studion gjort ända sedan den bejublade debuten med teen slasher-äventyret Until Dawn och även om det kanske inte riktigt kvalar in som själva definitionen av genialitet så har konceptet trots allt fungerat överraskande bra. Låt gå för att trilogin The Dark Pictures inte alls nådde upp till debutens höjder men den var ändå tillräckligt intressant och spännande för att locka och kunna hålla kvar intresset hos ett acceptabelt antal spelare. Trots att studion förstås ville göra Man of Medan, Little Hope och House of Ashes så var det trots allt den andliga uppföljaren till Until Dawn som hela tiden var målet och nu är vi äntligen där. The Quarry har släppts och det är föga överraskande precis samma upplägg igen, på gott och ont men mest på gott, tack och lov.

Precis som sina föregångare så är det här ett interaktivt kärleksbrev till genren och alla som har spelat åtminstone ett av tidigare nämnda spel kommer omgående att känna igen sig. I Until Dawn var skådeplatsen en öde skidort men den här gången har Supermassive valt en annan "cabin in the woods", nämligen det i skräckfilmssammanhang synnerligen populära sommarlägret. Ni vet, trästugor, tät skog, en liten sjö med brygga och en släkt som i bästa fall kan beskrivas som lite eljest, i värsta batshit crazy. Det finns förstås gott om anledningar till att det här är en miljö som fungerar alldeles utmärkt för förestående ungdomsslakt. Det är avlägset, det är på ytan idylliskt och det finns gott om möjligheter till att åtminstone försöka gömma sig när något överjävligt flåsar en i nacken. Till skillnad från sina inspirationskällor som ofta utspelade sig på 80-talet med bergsprängare, benvärmare, mycket hår och väldigt mycket yta så är det dock nutid i The Quarry med allt vad det innebär. Mobiltelefoner och podcaster och en dialog där mycket handlar om riktiga problem, som utanförskap, ghostning och oro inför framtiden men samtidigt självklart med samma typ av ostiga one-liners och ordvitsar. Om Until Dawn var en teen slasher inspirerad av filmer som Fredagen den 13:e, Halloween och Scream så är det här nya äventyret tydligt präglat av Motorsågsmassakern och The Hills Have Eyes och utan att spoila så doftar det en hel del Stephen King.

Premissen är som sagt välbekant. Det är upp till spelaren att spela igenom det som i grund och botten är en skräckfilm genom att göra svåra val längs vägen och styra de olika karaktärerna genom så kallade QTE, eller Quick Time Events. Det vill säga att trycka på en viss knapp i en given situation eller styra åt ett visst håll under en kort tidsram. Alla beslut påverkar utgången och ett till synes litet obetydligt val i början av spelet kan avgöra en karaktärs öde långt senare. Väljer jag till exempel att fånga ett par nycklar i luften eller låter jag dem falla till golvet? Ropar jag för att försäkra mig om att det inte är en av mina vänner som smyger runt i buskarna eller skjuter jag först och frågar sedan? Ibland kanske inte ens en lyckad QTE är rätt väg att gå, kanske är det bättre att misslyckas? Alla våra fem sinnen spelar in och kan man dessutom skaka fram ett sjätte, en extrasensorisk perception så är mycket vunnet. Detta kan göras via gömda Tarotkort som i sin tur kan avslöja en liten glimt av framtiden. Döden. Är det pånyttfödelse eller bara precis som det låter, död? Vagnen? Kan den avslöja något om en möjlig väg ut ur vansinnet eller är det enbart ett diaboliskt bete?

The Quarry börjar precis som sina föregångare med glädje. Lite fun and games som kidsen säger, med lägereld, hångel och sprit. Lite sanning och konka har heller ingen dött av. Eller? De är där som instruktörer och har blivit tydligt instruerade att hålla sig inomhus tills natten blir dag men eftersom de är ungdomar och av olika anledningar nu ensamma på ett sommarläger så ger de ett stort långfinger åt regler, förmyndarskap och sunt förnuft. Det är trots allt sommar och våra unga protagonister är som seden kräver precis på väg ut ur barndomen och på väg in i vuxenlivet. College, studielån och långdistansförhållande hägrar och det här kan vara deras sista sommarlov tillsammans. Vilket också stämmer till punkt och pricka, dock av helt andra anledningar än vad de själva har i åtanke.

Som i varje slasher värd namnet så svämmar ensemblen över av diverse stereotyper. Kaxig sportdude, nörd, lustigkurre, balens drottning, sökande tjej och förstås den där svåra introverta personen som förstår precis hur sådana här grejer fungerar. Det är skräckens ABC och tack vare flashbacks så får vi också en rejäl portion bakgrundsstory serverad, där vi inte bara får veta varför sommarlägret i stenbrottet finns utan också personerna bakom. Vi får veta exakt hur många skelett de olika karaktärerna har i sina respektive garderober, varför två av instruktörerna aldrig kom fram till sin destination och så småningom även ett möjligt motiv, till varför Hackett's Quarry är helvetet på Jorden. Kända namn från Scream, Aliens, Twin Peaks och Evil Dead medverkar och ger tyngd till en välspelad skräckfilm där du är regissören. Precis som i tidigare spel från Supermassive så kan nämligen samtliga karaktärer styras och du bestämmer deras öden.

Oavsett om målet är att rädda hela gruppen eller att brutalt se till att ingen överlever (jag har provat både ock) så tar The Quarry god tid på sig att suga in spelaren i ett långsamt suggestivt lidande för att sedan smälla på med en överraskande final under de avslutande timmarna. Redan från början vet vi att det inte kommer att bli något lägermys för Dylan, Jacob, Nick, Kaitlyn, Abigail, Emma och Ryan men exakt varför vet vi inte. Det hänger ett stort frågetecken över hela berättelsen som inte rätas ut förrän gruppen tillsammans börjar förstå vad det egentligen är som håller på att hända i de mörka skogarna. Detta gör att spänningen hela tiden finns där och viljan att oförtrutet fortsätta att utforska blir som ett beroende. Varenda cliffhanger får mig att vägra att lägga ifrån mig kontrollern. Det är snyggt också. Riktigt snyggt. Utseendet är förstås inte allt, i synnerhet inte när det kommer till spel men det här är exceptionellt vackert. Från de lummiga skogarna, där ljuset precis klarar av att bryta igenom skuggorna till mänsklig hud och verklighetstrogna ansiktsuttryck, även om en oroväckande stor del av ensemblen verkar ha fötts med kraftigt underbett. Den finstämda akustiska gitarren och Aimee Manns lågmälda "Wise Up" precis innan jag känner paniken smyga på. Jag sitter som fastklistrad och känner adrenalinet pumpa. Det är inte särskilt läskigt, inte för en luttrad skräckfarbror som har varit med förr men det är spännande och intensivt och framför allt är det välgjort. Supermassive kan ju det här med att bygga upp en stämning som direkt sätter klorna i en. De öppnar inte dammluckorna direkt och låter det forsa fritt utan släpper i stället på skräcken lite i taget. De ger mig successivt små teasers, ledtrådar som leder till bevis som i sin tur leder till en sanning och jag sitter ju där, med ett stort leende på läpparna innan hakan åker rätt ner i golvet och dreglet rinner över parketten.

Finns det några problem då? Då det perfekta spelet inte existerar och The Quarry inte är i närheten av det perfekta spelet så är svaret på den frågan ja. Både i egenskap av spirituell uppföljare till Until Dawn och bedömt som fristående spel så finns det en del saker som skaver. Mitt allra största problem är att det inte går att snabbspola eller hoppa över sekvenser jag redan har sett. Detta har alltid varit ett problem i spel signerade Supermassive och eftersom The Quarry dessutom har betydligt mycket längre scener än tidigare titlar så blir den problematiken ännu större här. The Quarry är generellt sett ett mindre spelbart spel än Until Dawn och då syftar jag inte till att det är ospelbart på grund av buggar eller andra tekniska problem utan helt enkelt på grund av att det finns färre spelbara sekvenser. Där Until Dawn var fullt av mysterier som aktivt behövde lösas genom interaktion så är The Quarry mer av ett självspelande piano. Det kan gå långa perioder där du som spelare mer sugs in i berättelsen än själv är en del av den. Det kan låta negativt så här i textformat men jag upplevde det snarare som om att helheten blev bättre och berättelsen starkare. Man skulle kunna säga att om Until Dawn och The Quarry faktiskt hade varit filmer så hade den sistnämnda vunnit med hästlängder, som spel är dock det förstnämnda något vassare.

Multiplayern får vi vänta på tills den 8:e juli men redan nu finns möjligheten att avnjuta vistelsen på Hackett's Quarry tillsammans med vänner. Genom lokal co-op kan man vara upp till sju andra spelare. Man spelar precis som vanligt men var och en styr sin egen karaktär så när det är dags för en viss spelare så skickar man helt sonika vidare kontrollern. Det finns också ett filmläge som gör precis som namnet antyder, spelar upp The Quarry precis som en film. Här låter man vald karaktär göra valen och som åskådare betraktar man det som utspelas på skärmen, helt utan möjlighet att ingripa. Lite oklart för undertecknad varför man skulle vilja lägga ut uppåt en tusenlapp för se ett spel spela sig självt men vem är jag att döma. Råder det streamingtorka så är The Quarry trots allt en bättre skräckfilm än många man hittar i dagens utbud och den är dessutom mellan åtta och tio timmar lång.

Gillade man Supermassives tidigare spel så kommer man även att njuta av The Quarry. Det är onekligen mer av samma men utvecklaren har också finslipat sina färdigheter och utvecklat sitt berättande. Visst är lite av nyhetens behag borta, det blir aldrig som att spela Until Dawn för allra första gången men ingenting varar för evigt och det finns ingen som behärskar genren bättre så är man ute efter ett interaktivt äventyr som levererar både nostalgi och ett hjärta i halsgropen så hittar man helt rätt här.