Neko Secret Room

Livet som spelrecensent är mångfacetterat, men aldrig trodde jag att jag skulle behöva skämmas för mitt arbete. Inför Neko Secret Room, vilket herr chefredaktör redan på förhand kallat "hentai-porrspelet", hakade jag inte bara ur Switch-konsolen ur dockan. Jag väntade tills frugan hade begett sig hemifrån, tog på mig hörlurar och drog ner rullgardinerna. Att det rörde sig om ett recensionsjobb antog jag skulle bli alltför svårt att förklara för grannarna.

Redan inledningsvis känner jag mig smutsig, eller snarare febrigt varm. En allvarsam text förtäljer: "This is a work of fiction, all characters portrayed are 18 years or older". För mig känns det lika tvivelaktigt som när en skum kille i mellanstadiet lovade att man "inte behövde vara rädd för honom" och att han "inte skulle slå en". Hade misstanken inte funnits hade det inte heller behövt sägas.

Nåväl, en kort sekvens berättar sedan att jag brutit mig in i min kompis fotografens "hemliga rum", och nu står det till mitt fria förfogande. Jag rör mig över golvet i tolv bilder per sekund till tonerna av en egendomligt högt mixad musikslinga. Där finns en säng, ett skrivbord med en dator på och en darttavla. I rummet bredvid finns en toalett, dusch, badkar, handfat och en tvättmaskin. Allting är råfult och ingenting är interaktivt, istället aktiveras en av spelets fyra lägen genom utplacerade, glödande cirklar på golvet.

Efter att ha skapat mig en överblick går jag därför fram till cirkeln bredvid sängen, och det första "spelläget" aktiveras. Min karaktär börjar dansa på ett sensuellt sätt, förmodar jag. Det är svårt att säga när karaktären är så lågupplöst. Och inte heller detta är interaktivt, jag ska bara titta på. En rodnad sprider sig över mina kinder, och istället för att studera min karaktär ser jag på mig själv utifrån. Jag är en vuxen man som spelar ett finesslöst snuskspel bakom fördragna gardiner. Den insikten är inte att leka med.

Härnäst prövar jag på det andra läget, nämligen cirkeln nedanför darttavlan. Kameran fixerar väggen och ett hårkors börjar omedelbart glida fram och tillbaka över de vita, gröna och röda poängfälten. Trots att jag snart förstår hur jag bäst ska gå till väga är kontrollen för usel och AI:n alldeles för bra. Om och om igen förlorar jag - jag tror inte ens att det är möjligt att vinna - och jag känner mig inte längre bara dekadent. Nu är jag modfälld också.

I den tredje cirkeln, på badrumsgolvet, får jag möjlighet att spöka ut huvudkaraktären i ett par olika utstyrslar och huvudbonader, och såklart öka och minska lår- och byststorleken också. Varje pill på reglagen gör min karaktär mer och mer monsterlik. Hela tiden undrar jag när något ska hända - en metakommenterande twist som höjer upp Neko Secret Room från snuskspelsträsket, likt hur Doki Doki Literature Club fungerade.

Jag går tillbaka till sängen och dansar i mina nya kattöron, mest för sakens skull, innan jag närmar mig den fjärde och sista cirkeln: datorn. Här försiggår spelets huvudelement. Jag ska pussla ihop bilder på halvnakna tjejer ofta poserandes på stränder eller intill vrålåk, och när jag lyckats med det en gång får jag göra samma sak en gång till - fast nu med avklädd byst. Under tredje och sista pusselomgången saknar sedan tjejen byxor/trosor, och underdelen täcks istället av fluffiga vita moln.

Precis som antytts i inledningen ser tjejerna om inte minderåriga, så barnsliga ut - fast med "vuxna" behag. Flera av bilderna ser också smygtagna ut, vilket adderar ytterligare till äcklet, och då spelar det liksom ingen roll att det rör sig om tecknad fiktion. Allt som allt finns det 16 bilder med tre omgångar pussel i varje, så för snuskhummern som har lust att flukta på lättklädda, misstänkt unga anime-tjejer finns det att göra i ett par timmar i alla fall.

Jag hade, som sagt, hoppats på en häftig vändning. Kanske något i stil med Dantes fyra första helveteskretsar, vilka handlar om tron, lusten, frosserin och girigheten. På många sätt är nämligen Neko Secret Room en resa till helvetet, och spelaren ett offer för utvecklarnas girighet och hopp om att tonåringar köper detta för att kringgå föräldrarnas koll på telefonens internethistorik. För min del blir Eastasiasofts soft core-haveri mest ett febrigt lackmustest för om du har bra värderingar och smak.