Digimon Survive

Vad får vi om du blandar omgångsbaserade strider, digitala monster, överlevnads-element och interaktiv novell, svaret är Digimon Survive. Detta äventyr sträcker sig närmare 30 timmars speltid. Mina första intryck var ganska starka då jag förväntade mig rätt lite. Direkt möts jag av en meny som skvallrar om snygg konst och design av Uiti Ukumo. Efter det får jag lyssna på ett otroligt vackert tema av Tomoki Miyoshi. Jag älskade konsten vilken bygger upp den interaktiva novellsidan av äventyret, och musiken som ackompanjerar det. När både det visuella och musiken höll så hög kvalitet hoppades jag att resten var minst lika bra. Jag kan direkt säga att jag inte var besviken trots en förödande bugg som kostade mig 10 timmars speltid.

Du blir inte helt inkastad i detta utan förförståelse. Spelet öppnar ganska långsamt och introducerar dig till berättelsen och universumet. Detta narrativ fokuserar på en grupp ungdomar och barn som dras in i en mystisk värld. Ditt mål är att försöka överleva och ta dig hem igen. På vägen möter du Digimons som både vill döda dig och hjälpa dig. När jag skriver döda menar jag det. Utan att avslöja för mycket är det första gången jag ser blodsplatter med denna licens. Mer eller mindre alla karaktärer kan dö. Jag tror i nuläget att det finns ett par som inte kan dö, men beroende på dina val är få karaktärer säkra. Dör en karaktär gör även dess DIgimon det vilket innebär en förlust även i striderna.

Detta är inte ett traditionellt licensspel som du säkert redan förstått. Cyber Sleuth och tidigare titlar hade rollspelsinslag och fokuserade mycket mer på komplex spelmekanik. Denna gång är allt nerskalat, förfinat och betydligt mer fokuserat. Jag skulle vilja påstå att det påminner lite om vad Arceus var för Pokémon. Kärnan med monstren och striderna är kvar, men mycket är annorlunda. Det är första gången i ett Digimon-spel jag anser att monstren (de gillar inte att kallas så), pratar så mycket som de får göra. Det låter utvecklarna Hyde bygga upp deras distinkta personligheter. Det gör även att novellgreppet som innebär att du lyssnar, klickar på karaktärer och flyttar dig via en meny låter berättande ta mer plats. Jag gillar det skarpt då jag ofta anser att precis som Michael Bay slarvade bort robotarna i Transformers-filmerna, skedde samma sak med denna licens. Nu får de digitala monstren personligheter, mycket dialog och ta plats vid sidan av människorna.

Karaktärerna är välskrivna i denna titel och jag gillar hur olika människorna är. Visst du kan utveckla dina relationer med karaktärerna och deras liv kan hänga på det. Det är inte bara så att du pratar med karaktärerna utan du har också möjlighet att förbättra hur mycket de gillar dig. Detta bidrar tillsammans med andra val vilka som dör eller överlever. Det är inte helt vanligt att vi ser människor dö i dessa spel, men här kan många av huvudkaraktärerna dö beroende på dina val. Det skapar lite extra spänning och allvar. Dialogvalen styr även hur din karaktärs partner Agumon utvecklas. Vissa dialogval ger dig poäng i tre kategorier, Wrath, Moral och Harmony. Förstnämnda är lite som det låter med att söka konflikter, bry sig mer om dig själv och att kasta sig in i elden när chans finns. Moral handlar om att göra det som känns rätt. Rädda andra och ett fokus på att göra de mest godhjärtade handlingarna i varje situation. Harmony handlar mer om försiktighet att överväga situationer och kommunicera. De är också kopplade till spelets typer. Wrath är kopplat till virus, moral är förankrat i Vaccine och Harmony i data. Varje Digimon klassas som en av dessa tre typer vilka är svaga respektive starka mot varandra. Tänk dig eld, gräs och vatten i Pokemon, de formar en triangel som bygger på sten, sax och påse tänket.

Striderna lutar ganska tungt mot typerna som Digimon delas upp i. Detta gör att karmasystemet för dialog inte bara är sammanfogat med dialog, utan också din Digimons utveckling och vad den är stark respektive svag mot i strider. Striderna är en ganska simpel omgångsbaserad affär, speciellt med stöd av föremål du kan använda. Det betyder inte att det står helt utan djup, utan att det är väldigt enkelt att sätta sig in i. Du kan strida själv eller låta datorn göra dig åt det. Båda sätten fungerar riktigt bra. Stridssystemet är lite för lätt kan jag tycka. Du gör mer skada om du attackerar bakifrån eller från sidorna. Problemet är att du enkelt kan göra dessa attacker. Sten, sax och påse systemet slås lätt ut om du är överlevlad. Jag hade önskat se en mekanism som Battle Brothers har. Om du går för nära låses du in i närstrid, alternativt om du försöker rymma så får fienden en gratisattack. Jag hade också gärna sett att fienderna skalar i nivå med dig. Det finns förvisso möjlighet att ändra svårighetsgrad. För dig som är erfaren med detta stridssystem kommer förmodligen även svåraste vara lite för lätt. Ändå anser jag att striderna är helt ok för att skapa variation i upplägget. Det är också kul att prova sina monster på slagfältet. Du kan ta en fredlig väg också vilket är roande. Du får inte lika mycket erfarenhetspoäng men du kan tala med fienden. Då får du tre dialoger där du ska svara rätt tre gånger. Om du lyckas fylla mätaren kan du övertala motståndaren att gå med i ditt lag eller ge dig föremål. Detta är sättet du får nya Digimons på. Det är viktigt att använda så att du kan komplettera dina partners med fria som de också kallas. De fria kan utvecklas med hjälp av föremål kontra viktiga händelser i berättelsen, vilket jag tycker är ett intressant tillvägagångssätt. Jag lärde mig snabbt att valet av utvecklingslinje är viktigt här då valet är permanent.

Det finaste jag kan säga om spelet är att striderna, berättelsen och det spelmässiga fungerar i harmoni med varandra. Allt känns sammanfogat med en röd tråd som binder allt tillsammans. Menyerna är också lättnavigerade, det är alltid enkelt att hitta och få rätt information. Jag måste erkänna att jag även gillade berättelsen och röstskådespelarna. Både människorna och varelserna låter bra. Den enda kritiken mot rösterna är att vissa av evolutionerna inte låter helt rätt. De bibehåller samma röstläge vilket låter skumt i vissa sammanhang. Exempelvis hade jag velat att Machindramon låter mycket mer som en maskin. Den nya Digimon-serien har löst ljuddesignen på rätt sätt, därför är det synd att det inte låter lika bra här. Trots den kritiken ger berättelsen ett bra intryck med sin historia om ungdomar som dras in i en mystisk värld. Stridssystemet fungerar bra och det finns alltid synliga faror med karaktärer som kan dö, vilket gör det svårt att lägga ner handkontrollen. Jag är förvånad över produktionsvärdena på grund av att genren med interaktiva noveller inte vanligtvis är så påkostade. Även skurkarna introduceras med ett bra tempo och har bra röstskådespelare. Jag kan också tycka att motivet de har presenteras väl och är trovärdigt med seriens mått mätta. Trots lite för enkla strider är detta det bästa Digimon-spelet jag spelat. Det är betydligt vassare på många sätt än något av de tidigare titlarna med varumärket. Det har också ett omspelningsvärde, då du har fyra slut och ett New Game+, som erbjuder mer dialog. Det är som att spela en eller två säsonger av tv-serien.

Det är inte helt utan sina brister. Jag har nämnt att striderna är lite för enkla. Det finns också lite buggar som inte är roliga. En av dessa raderar sparfiler vilket är tråkigt. Jag har identifierat att den enbart sker om man verifierar spelet via Steam. Jag förlorade runt 10 timmar på den buggen. En annan svaghet är mängden Digimon. I detta spel är det 117 totalt. Med tanke på att det idag finns över 1400 stycken är det lite klent. Samtidigt tycker jag att det inte är så kännbart i detta spel. Det tog mig nästan 30 timmar att klara ut detta och jag var nöjd med utbudet. Under den tiden saknade jag ett antal monster men det fanns också många favoriter i basspelet. Om du gillar Digimon och kan acceptera ett spel i denna genre är jag övertygad om att det finns något här att hämta. Det är helt enkelt riktigt välgjort och bra. Det sållar även in sig som ett av mina favoritspel detta år.