Mafia

Den äkta gangstern är en krigarsort som numera har dött ut fullständigt. Högtiden för dessa kompromisslösa herrar var utan tvekan ransoneringstiden i USA. Lojalitet och ära stod överst på listan, dessa män var den första utposten under gangsterkrigen. Alla samlades de kring sin familjs överhuvud. The Don. Glöm alla fåniga moderna gangsters du ser på stylade TV-serier och amerikanska ghettofilmer. De är ljusår från den äkta varan. Ljusår från en svunnen tid då gangsters likt samurajer i kostym och stetsonhatt skyddande sin herre till sista blodsdroppen. Tänk Gudfadern del 2, Once Upon a Time in America och De omutbara. Tänk, Old Skool, tänk hänsynslöshet.

Det har nämligen Tjeckiska Illusion Softworks gjort nämligen. Influerade av gangsterepoken runt 30-talet har man valt att måla upp Tommy Angelos liv. En kväll när Tommy tar sig en välförtjänt cigarett efter ett hårt arbetspass kommer ödet runt hörnet och förändrar hans liv. Två gangstrar tvingar Tommy att hjälpa dem, och snart finner man sig själv navigerandes genom Lost Heavens gator i ett 30-tals fordon. Efter att ha skakat av sig de skjutglada rivalerna erbjuds Tommy senare ett jobb hos maffiafamiljen Salieri. Här börjar en resa kantad av våld, död och förvecklingar, allt presenterat i bästa maffiamiljlö och inpackat i en tät och trovärdig stämning. Allt utspelar sig bakom Tommys rygg, en vy vi känner igen från bland annat Max Paynes äventyr. Spelstilen kan tyckas vara influerad av Rockstarts Grand Theft Auto-serie, men då ska man veta att Mafia debuterade redan hösten 2002, då efter drygt två års utvecklande. Ska man nödvändigtvis dra paralleller, då ligger Sonys egna The Getaway betydlig närmare. Allt sker utmed en linjär historia, där det inte finns plats för fri tolkning av utförande eller alternativa lösningar. Allt sker dessutom i en helt fiktiv stad där även bilarna har uppfunnits av den tjeckiska utvecklingsstudion. Något som känns fräsch, då man slipper dra referenser till vår verklighet hela tiden. I Lost Heaven håller lagens män dock ganska hårt på ordningen. Skulle man blåsa förbi röda ljus och konstant krocka in i andra bilar blir det böter. Skulle man ta till ännu grövre tilltag blir det snart en gammal hederlig biljakt. För att tappa bort männen i blå kostym gäller det helt enkelt att utnyttja sin hjärna och bilmanöverering till max. Kan de inte hitta dig, ger de upp. Men är lagens långa arm befinner sig i närheten kan du lita på att de är upprätthåller ordningen. Som hjälpmedel finns bland annat en fartbegränsare, något som hjälper en hel del. Dock var det ganska komiskt den gång då jag nyligen sprängt och mördat ett antal rivaler, bara för att få böter av polisen för en krock med ett annat fordon.

Oftast handlar det om att Tommy ska ta sig till en specifik plats och där, med eller utan hjälp, se till att någon eller några människor inte längre får behålla sina andningsrättigheter. Variationen på uppdragen är inte svindlande, utan ligger snarare på den nivå som vi har vant oss vid genom åren. Det får inte marken att skälva av innovation, men det räcker helt klart till. Till sin hjälp har man ofta en eller flera kompanjoner, oftast den bittre och aggressive Paulie, en stenhård gangster som Tommy kommer mycket nära till slut. Men gangsterlivet är ingen dans på rosor, och till slut blir alla förvecklingar i kriget mellan maffiafamiljerna för mycket. Spelet inleds faktiskt med att Tommy sitter och berättar hela sin historia för en polisman, i försök att rädda sitt egna skinn från sina forna vänners våld. Genom hela spelet växlar berättandet mellan Tommy och polisen på caféet, och återblickar till olika årtal då Tommy återskapar det som hänt. Något som aldrig upphör att imponera är spelets samtliga mellansekvenser. Såväl röstskådespeleri som animering imponerar starkt. Den grafiska detaljrikedomen lider lite ibland, men det fråntar inte spelet den enorma stämning som byggs upp.

Det är inte min uppgift att bedöma spel efter deras utmärkta mellanspel dock. Det relevanta är hur spelet beter sig när spelaren själv sitter där med kontrollen i handen. Här faller tyvärr Mafia kort. Kontrollen känns otillräcklig och felfull, möjligheterna man tilldelas känns allt för hämmande för att spelets actionsekvenser ska roa mig. Man har helt enkelt inte tillräckligt med rörelser för att spelet ska bli smidigt att kontrollera, och ofta känner man sig utlämnad till analogspakarnas okänslighet. Hektiska eldstrider blir lätt väldigt röriga och kräver att man laddar om spelet allt för många gånger. Med i kontrollen kan man även kommentera bilars uppförande. Bilarna på den här tiden befann sig oftast på två olika sidor av stabilitetsskalan. På ena sidan har vi fallfärdiga skjul, och på den andra hittar vi tunga stridsvagnar. Ett fåtal bilar finns det i mellan dessa poler, men oftast känns det som att man har valt antingen skräpstyrning, eller ljuva sälsmekningar. Självklart ska man veta att bilarna på 30-talet inte kan jämföras med dagens, men det känns som att lite balans skulle spelet må bra av.

Audiovisuellt är Mafia fortfarande snyggt, efter ett och ett halvt år. På en kraftfull PC. På Playstation 2 lider dock spelet av bristande optimisering. En Turok-ig dimma sprider sig över horisonten som om det utspelade sig på Nintendo 64, och ur denna dimman växer en karaktärslös stad fram. Bilduppdateringen gör oftast som fåglarna på vintern, och emigrerar söderut när det blir för mycket som rör sig på skärmen. Mycket utav ljuden som återfinns är även de mycket bristfälliga, däribland räknar jag båtarnas tut-ljud, som faktiskt är samma tut som uppstår när man öppnar kompisprogrammet ICQ. Fånigt! Dessutom lider hela spelet av långa laddningstider och allmänna småfel.

Men Mafia är inte ett dåligt spel. Tvärtom. Det är bra. Tekniken som driver spelet är dock inte speciellt anpassad för Playstation 2, och därmed uppstår en rad problem som är svåra att dölja, oavsett hur mycket täckkräm man smetar på. Men historien om hur en högrankad gangster blir sångfågel för polisen är spännande, strapatsrik och mycket välgjort. Hela spelet andas gammal gangsterfilm och trovärdigheten får en gammal gansterlover som mig själv att glädjas. Så slutbetyget blir helt enkelt ett bra spel i en handikappad version. Skulle man dessutom vilja slappna av från allt mördande och allmännt frontal-våld återfinns det två spelmöjligheter som dels låter en kryssa runt i Lost Heaven utan att behöva göra uppdrag. Samt möjligheten att delta i renodlade race inne i staden, där belöningen består av upplåsta bilar och annat gott.