Odin Sphere

Första gången jag såg Odin Sphere i rörelse var hemma hos en kompis som gjort sig besväret att faktiskt importera det. Vi lät det vara på i ungefär 10 minuter innan vi gick vidare till andra spel, men under den korta tiden hann jag bli blixtförälskad i det. Ett helt underbart vackert spel som tack vare onda regionskodningar befann sig så långt borta. Men nu har det så äntligen nått oss i Europa och efter att ha spenderat flera timmar med det så kan jag glatt konstatera att den kärlek jag kände efter bara ett par minuter fortfarande finns kvar.

Jag bör utfärda en varning innan jag fortsätter med recensionen - alla de punkter jag drar upp som spelets positiva egenskaper kan snabbt vändas till något negativt. Gillar du inte japanska epos om gudar och gudinnor, överdrivna frisyrer eller sjukt flådiga utläggningar om livet, universum och allting så bör du hålla dig borta från Odin Sphere. För det här är, med jämna mellanrum, så sjukt japanskt det bara kan bli. Inte No More Heroes-galenskap, men klassisk rollspelsgalenskap av den gamla skolan. Så är du allergisk mot sådant kan du dra av en hög av pinnar från slutbetyget och läsa om något annat spel istället. Odin Sphere är ett sånt spel som du antingen älskar eller hatar och ingenting som jag säger kan få dig att känna annorlunda. Sorgligt, men sant.

För att börja någonstans så kan jag snabbt säga att Odin Sphere innehåller en av världshistoriens mest underbara karaktärsdesign. Alla karaktärerna är läskigt välgjorda, fiendedesignen likaså, och den grafiska stilen ger dem ett liv, trots den inneboende stelhet de enligt 2D-actionsspelens alla konstformer självklart besitter.

Allt ser ut som en målad barnbok, en sån där barnbok man minns som otroligt gripande men ändå otroligt skrämmande från man var liten. Det hela genomsyras, som nämnts ovan, av en stil djupt rotad i de japanska rollspelen (älvdrottningen ger verkligen uttrycket "bröst upp till hakan" en helt ny innebörd) men det hela är gjort med en otrolig finess som man sällan ser numera. Speciellt Odin, en av berättelsens stora aktörer, har chansen att bli en av de mest minnesvärda karaktärerna det här året. Spana in hans biceps.

Samtidigt är berättelsen som målas upp under spelets gång otroligt gripande. Visst, här finns det drakar och förlorade döttrar, magiska maskiner och älvor, men att så mycket tragik kan tryckas in på en DVD-skiva finner jag smått otroligt. Alla som är med mår, på ett eller annat sätt, fruktansvärt dåligt. Det blir en speciell stämning när jag tidigt i spelet rusar runt och dödar söta (men bitska) nallebjörnar i en magisk skog och vet om att karaktären jag för tillfället spelar samtidigt känner en djup sorg på grund av sin nyligen mördade storasyster.

Inspirationen från nordisk mytologi och Wagners superopera Der Ring des Nibelungen i synnerhet lyser ofta igenom och manuset är överlag väldigt välskrivet. En stor bonus är att de japanska originalrösterna finns med i spelet, något vi alla bör vara glada för, och de håller i stort en väldigt hög kvalité.

Rent spelmässigt är Odin Sphere förädiskt simpelt till en början. Hela spelet utspelar sig i två dimensioner, i banor formade som cirklar. Dessa cirklar kan ha en eller flera utgångar som låses upp när du besegrar alla närvarande fiender, må de vara illasinnande små grodor eller gigantiska drakar. Självklart får du ett betyg så fort du har klarat av en bana, något som verkligen uppmanar till att spela om samma område flera gånger för att få ett bättre betyg och därigenom bättre belöningar.

Striderna går från att vara relativt enkla, och enbart kräva att man pumpar så snabbt man bara kan på attack-knappen, till att vara väldigt krävande. Det gäller att veta när man ska anfalla, när man ska dra sig tillbaka och när man ska använda ett visst objekt för att klara sig levande ur striden.

Jag har blandade känslor inför alla de föremål man kan plocka på sig under sin resa. Spelet kräver nämligen att man faktiskt använder dem, vilket är extremt förvirrande för min del - jag har en dålig tendens att hålla kvar på allt jag hittar i rollspel, rädd för att jag kommer att behöva just den där saken längre fram i spelet.

Odin Sphere har dock inget överseende med sådant konservativt och försiktigt spelande. Använd allt som står till ditt förfogande eller dö. Ät upp din läkande mat, annars går du inte upp i nivå och får mer totalt liv. Plantera dina frön, brygg dina alkemiska brygder, eller förgås. "Petter Mårtensson, du är en mes" säger Odin Sphere till mig medan jag skakande sätter i mig min sista bulle.

Överlag är Odin Sphere en väldigt angenäm upplevelse, en liten ljusglimt i den tidiga spelvåren. Ibland kan jag känna att berättelsen kommer i vägen för själva spelandet, att det inte riktigt faller in i den rytm som ett actionspel ska ha, men det stör inte nämnvärt. Jag känner så mycket för karaktärerna, jag lider med dem. Jag bryr mig om deras öde. Det tycker jag att du också ska göra.