Apollo Justice: Ace Attorney

Vid det här laget måste Nintendo DS vara alla syokonsulenters dröm. Yrken, allt ifrån kock, till hundskötare, hjärtkirurg, heminredare och försvarsadvokat, finns representerande på maskinen. Gymnasieval? Bara att... peka och välja (yes, jag bjuder på den ordvitsen, är man nybliven göteborgare så är man). Det svåra blir istället att som skribent recensera den här typen av vardagssimulatorer på ett sätt som inte framkallar omedelbar narkolepsi hos läsaren; "Jo men du förstår, man är liksom en förskolelärare och så ska man klicka på barnen för att få dem att sitta stilla vid morgonsamlingen och blåsa i mikrofonen när nån slagit sig på tummen och så... Hallå? Vart tog du vägen...?"

Mm, just det. Spelglädje och diskbänksrealism är ingen given kombination. Dock inte omöjlig. Nu vet jag inte om jag har rätt, men jag har en känsla av att en rejäl dos advokatserier på TV är en omistlig del av varje uppväxande släktes barndom. Själv satt jag klistrad vid "Lagens Änglar" på den gamla goda TV3-tiden, medan andra kanske fått sin jurdiska duvning genom "Ally McBeal" eller något ännu senare (min kunskap om TV-serier sträcker sig till 1999 för att sedan dö ut, lite som dinosaurierna). Och i och med detta gemensamma kulturella arv har vi fått med oss en rad viktiga lärdomar:

1. Det är kul med rättegångar.
2. Den som pratar längst, mest sentimentalt och får stråkar i bakgrunden vinner.

Tänk dig gammalt klassiskt "peka-klicka"-äventyr i domstolsformat, doppat i en burk skruvad manga-färg. Et voila, du får Apollo Justice: Ace Attorney, spel numero quatro (lingvist, Javisst!) i Capcoms omättligt populära domstolssåpa. Så har det då hänt något sen sist? Nja, sådär. Trots att det här är det första spelet i serien som utvecklats specifikt för Nintendo DS (de tre tidigare är ursprungligen Game Boy Advance-titlar) är det spelmekaniska i princip oförändrat. Det är kul att kunna vrida och vända på föremål för att undersöka dem och varje gång jag får använda pekskärmen till att pensla fram fingeravtryck eller scanna boksidor blir jag alldeles överlycklig (trots att dessa element fanns med redan i det första Phoenix Wright: Ace Attorney:s bonusuppdrag).

Dock känns dessa utforskande moment fortfarande primitiva och överlag är allt det som sker utanför rättegångssalen rätt segt och "på räls"-aktigt. Peka på den grejen och prata med den personen för att få det och gå tillbaka och så vidare. Nej, som detektiv-simulator har Ace Attorney-spelen alltid varit ganska lama, det är istället i just rättegångssituationen som det tänder till. Det gäller att hålla vittnesmål i huvudet och jämföra det med fakta som man redan har kunskap om, lägga fram bevis, studera vittnenas beteenden och skrika "Objection!" (DS-mikrofonen kommer till flitig användning) så fort något lurt uppdagas. Enkelt uttryckt handlar det om att hitta motsägelser i vittnets uttalande och peka ut dem. Visst, det spelmekaniska är lite styltigt även här och det gäller att följa spelmakarnas strikt uttänkta "logik", men jag kan inte hjälpa att tycka att det är sjukt kul. Som att kolla på Naruto, läsa deckare och lösa korsord samtidigt.

De tre första spelen bildade en handlingsmässig trilogi där den nybakade försvarsadvokaten Phoenix Wright spelade huvudrollen. När spel nummer fyra tar vid har sju år gått och herr Wright dragit sig tillbaka från juridiken under mystiska omständigheter. Enter: Apollo Justice, en, möjligt, ännu mer nybakad försvarsadvokat. Spelet är uppbyggt av fyra olika rättegångar där det gäller att få sin klient frikänd. Turerna i dessa rättegångar är ibland (eller rättare sagt: nästan alltid) hisnande, där det som antas vara "sant" eller "fakta" vänds upp och ner ett antal gånger. Allt detta berättat med en på sina ställen förvånansvärt välskriven dialog. Apollo har några helt obetalbara repliker. Vad sägs om:

"This is it! Time to take advantage of her! Eh... of her mistake I mean.", om ett vittne under pågående korsförhör. Eller: "I'm a lawyer, I live for needless procedures", när han blir beskylld för att vara omständlig.

Karaktärerna i ett Ace Attorney-spel är lite som bilar i ett... tja bilspel. Alltså viktiga. Speciellt eftersom det spelmekaniska inte är speciellt upphetsande. Och här är det väl lite sisådär, framförallt i början. Den åklagare du tampas med spelet igenom är en tyskbrytande rockstjärna som är alldeles för tvålfager och välartikulerad för att föda den där rätta rivaliteten och hatkänslan. Likaså är de första två fallen lite för enkla och okomplicerade (enligt seriens interna standard, det vill säga). I det tredje blir det bättre med en hel del rejäla musikaliska tankenötter som ska knäckas, men det är inte förrän i det fjärde och sista fallet som spelet verkligen blommar ut.

Men då gör det och andra sidan det med råge. Perspektiv vänds och trådar knyts ihop på ett berättartekniskt strålande sätt, väl värdig J.K Rowling. Jag sitter och klickar och klurar med brinnande glöd (inte bara beroende på denna lilla påminnelse om global uppvärmning som vår juni-väder varit hittills) och bara måste veta hur det slutar. Konstanta cliffhangers hela tiden och hjärnknölar som gnuggas till det yttersta. Och det är här, i den storstilade finalakten som jag tror mig (och hoppas) ana vart serien är på väg. Med mer interaktivitet i detektivarbetet, och en större svärta i berättandet (ångest, ångest är vår arvedel, remember?).

Trots väl tilltaget innehåll (det tog mig nära 20 timmar att ta mig igenom alla fyra fall) och en fantastisk final når Apollos juristdebut inte riktigt upp till betyget åtta. Det känns lite väl generöst för en serie som i princip inte har förändrats alls på fyra försök. Men det kanske spelar mindre roll i sammanhanget. Ni som följt Phoenix Wright i de tre tidigare spelen kommer köpa det här i alla fall och du som inte alls har någon koll beordrar jag ändå att börja från seriens början. Då har du garanterat hela sommarens bärbara behov tillgodosett. Any objections?