Kung Fu Panda

Ni som sett filmen (vilken film som helst egentligen) vet vad som gäller. Det är det onda mot det goda. Yin versus Yang. Panda kontra snöleopard. Ett klassiskt koncept som går ut på att man ska hålla de gröna slätterna fritt från bus och värna om de svaga och de hjälplösa.

Hjälten i den här historen heter Po. Han är en rund och go bambusnaskare i fräcka lappshorts som drömmer om att bli nästa stora kampsportslegend. Hans far, stolt nudelrestaurangägare, är däremot inte lika exalterad över att han tycks ha närt en våldsman vid sin barm. Han tycker istället att Po ska ta över familjeverksamheten och bli cool bespisningspersonal. Utan att avslöja för mycket kan jag dock lugna alla actiondiggare med att så inte riktigt blir fallet.

Kung Fu Panda bjuder på ungefär sju timmar lång plattformsaction där man flirtar med både Donkey Kong, Sonic och andra gamla godingar, allt serverat med mycket humor och en hygglig variation. De enda nudlarna som dyker upp är de man mumsar i sig för att återvinna energi. Spelets fokus ligger naturligtvis på Po själv, men du får även chansen att spela som både apa, bönsyrsa, orm och tiger. Vissa får mer tid än andra, men på ett eller annat sätt får man styra samtliga hjältar.

Min favoritkaraktär är Mäster Shifu, en mustachprydd pottsork (eller kattbjörn) som far fram likt en sockersöt tornado och lämnar näpen förödelse omkring sig. Tänk er att man lägger Yoda, Mr Miyagi och Stuart Little i en smörad ungsform,stavmixar ordentligt och gräddar på hög värme i trettio minuter. Då får du troligtvis tio år till livstid, men också något som sammanfattar Mäster Shifu ganska väl. Nackdelen med att ha för roligt med Shifu är dock att Po nästan känns lite klumpig och seg efteråt.

Pusseldiggare bör förmodligen hålla sig borta från denna produktion. De ack så populära pusselpartierna har man nämligen helt struntat i och istället ersatt med små sidouppdrag i stil med att samla krukor, släcka bränder och befria gallerskakande dvärgkaniner. Är du en usel kruksamlade behöver du emellertid inte frukta timlånga krukjakter för att ta dig vidare, utan många av uppdragen behöver man inte ens klara för att beviljas tillträde till nästa nivå. Det är mer för din personliga fåfängas skull, och för att släcka törsten efter art work och annat nonsens i Extra-menyn.

Förutom lerkrus, gallermän och eldsvådor kommer du givetvis också få chansen att visa upp dina färigheter i kinesisk kampkonst. Såväl gator som torg och gröna kullar svämmar då och då över utav vildsvinspysslingar, bumlingshivande gorillor, ninjavargar och krockodiler som är barnsligt förtjusta i att kasta sprängladdningar omkring sig.

En dynamitstav parerar man dock lätt om man behärkar det inre lugnet. Genom att hålla in LT skapar Po en Chi-sköld som kapslar in honom i en stryktålig bubbla där man kan sitta och ha det bra medan ruskprickarna härjar utanför. Chi samlar man genom att besegra avskum och krossa lösöre, något som även gäller den näringsrika nudelsoppan som nämndes tidigare.

Men att sitta och trycka i en Chi-bubbla som en annan Ghandi kommer man inte långt med, och rasande primater lystrar endast till de knutna nävarnas dundrande talan. Lyckligtvis finns det gott om combos, och genom att uppgradera sina färdigheter med de gulddubloner man samlar på sig under spelets gång så förnyas hela tiden dängutbudet under spelets gång. Visst hittar man sina säkra favoritkombinationer ganska snabbt, men i och med att du hela tiden avancerar och dessutom byter karaktär åtskilliga gånger blir det sällan repetativt.

Spelkontrollen känns stadig och precis, och pandafysiken trovärdig (antar jag). Kameran strular sällan och nästan alla kontrollens knappar kommer till användning under spelets gång. Slitaget fördelas med andra ord ganska jämnt över alla färger, och knappkombinationerna fungerar galant. Enda gången det känns segt och lite förvirrande är när man ska flyga stork, men det är en mild fadäs som är över ganska fort.

Grafiken är nästan lite sådär sparsamt Nintendoaktig, och även om det inte hade skadat med lite lenare polygoner så är det färgglatt och härligt nog för att man ska vara mer än nöjd. De krokodilinfekterade träskmarkerna är till och med riktigt snygga. Ljudmässigt blir man inte heller besviken. Hoffman, Black och Jolie verkar visserligen vara för fina för TV-spel, men faktum är att suppleanterna gör ett så pass fenomenalt jobb att man inte märker någon skillnad.

Nå, hur känner jag då för Kung Fu Panda efter mina sju timmar i kampanjläget? Om man bortser från Quick Time-elementen där man ska trycka på rätt knapp inom loppet av några sekunder (jag är som Skalman på Valium) så hade jag aldrig någonsin tråkigt. Visst fanns det några tramsiga ögonblick som mest slängts in som utfyllnad, och spektakulära bossfighter snålas det med. Men med multiplayerläget har du ändå ett spel som kommer att skänka en hel del glädje, speciellt för dig som gillade filmen. Slutet är dessutom näst intill fantastiskt. Skadoosh!