Svenska
Gamereactor
recensioner
Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney

Professor Layton vs. Ace Attorney

Två genier, kända från varsin spelserie möts för att tillsammans lösa en stor gåta. David berättar varför den största gåtan dock är varför de inte mötts tidigare, i vår bitiga recension.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Mysterietorsken Hershel Layton och den flamboyanta advokaten Phoenix Wright är båda genier i sina respektive skrån. På varsina håll har de löst otaliga mysterier och klarat upp de knepigaste av fall. Därför är det lite underligt att det tagit såhär lång tid för dem att knäcka en, visar det sig, såpass självklar nöt som att slå sina snilleberikade kolor ihop.

Mina tidigare möten med dessa eminenta herrar har, om än trevliga, varit ganska korta. Vi sågs vid separata tillfällen, när de båda var i sina karriärers vaggor, bytte några artiga ord sinsemellan, men gick sedan skilda vägar. När dubbelmackan Professor Layton vs Phoenix Wright: Ace Attorney serverades till mig blev jag alltså något överväldigad. Att hantera två svajiga bekantskaper samtidigt kändes som ett antagande som enkelt kunde drunkna med det vatten som höll på att tas över mitt huvud. Men här står jag nu, lika torr som de humorlösa gamla domare som fyller spelets virtuella rättssalar. Och överraskad. För mig har nämligen båda spelserierna stöpts om och tänts med ett ljusare sken, efter vår senaste sammankomst. Det blev tydligt för mig att serierna varit som de där bekantskaperna omkring mig som på tu man hand varit stela, men som kunnat blomstra fullt ut i en större grupp. Min inledande skepsis gick över i förvåning, och landade slutgiltigen i stor belåtenhet, då det stod glasklart att det var just i denna nyinrättade konstellation som vi alla äntligen funnit varandra.

Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney
Luke och Layton, spelets första radarpar, stiftar bekantskap med den trubbeltyngda Espella.

Återträffen tar plats i Labyrinthia, en medeltida stad full av riddare och magi, i vilken både professorn och advokaten oförklarligt vaknar upp, efter att ha hjälpt den mystiska kvinnan Espella, som tidigare sökt hjälp av de båda. Vi blir alla snart varse om att Labyrinthia är en riktigt mysko plats, med en hund begraven vid varje gathörn. Staden styrs av en scientologi-osande gubbe som går under namnet The Storyteller, vars skrivna ord som han presenterar för folket sägs förutspå allt som komma skall, som ett cementerat öde. Staden tyngs också av en lamslående rädsla för häxor, så när Espella återinträder i historien, och anklagas för just häxeri, blir det tydligt att det är just mina två nyfunna vänner som är både klippta och skurna för att försvara Espella i domstolen och lösa den stora gåtan bakom staden.

Detta är en annons:

Häxeri eller inte, men trollbinder gör åtminstone spelets presentation på i stort sett varje plan. Animerade mellansekvenser dyker upp i rågat antal och stora delar av spelets viktigare passager är fullt röstsatta av förvånansvärt habila skådespelare. 3D-effekten skänker också ett oväntat berikande djup och påtagligt mer liv åt den undantagslöst härliga grafiken. Egentligen är det inte mycket som är särskilt nytt rent innehållsmässigt i Professor Layton vs Phoenix Wright: Ace Attorney. Båda seriernas spelmoment går sällan in i varandra något märkvärdigt, utan förblir i regel separata och intakta som de spelats förut. Men historien som sveper de två universumen samman gör att båda sätten att spela, trots avstånden mellan dem, smälter samman till en helhet som är både välbalanserad och fullkomligt självklar.

Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney
Dock är det seriens andra par, Phoenix och Maya, som glänser allra starkast.

Tillsammans med Layton, den borderline-psykotiska mysfarbrorn som maniskt ser pussel precis överallt, och hans gulliga problemlösar-lärling Luke, snokar jag runt på gator och småpratar med folk i jakten på den dagliga dos av hjärnskrynklande minipussel som professorn är beroende av. Invånarna i Labyrinthia är som tur är inte alls främmande för den varan. De visar sig nämligen drivas av den ohälsosamma pussel-hysteri som Layton själv lider av, och använder ofta pussel-lösande som både valuta och statussymbol. Pusslen är genomgående varierande, och bygger på tillräckligt enkla principer för att alltid kännas skoj, även om de storymässigt ofta är rätt banalt invävda.

Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney
Scenerna i rättssalarna är fortfarande ett genialt spelmoment, som här gör sig bättre än någonsin.
Detta är en annons:

Layton agerar mannen på gatan, stryker omkring och nystar lite här och lite någon annanstans, och driver storyn framåt oftast genom att interagera med folk. Berättelsen byggs på, och tas sedan in i domstolen, där Phoenix Wright och hans assisten Maya får glänsa. Med dem presenterar jag bevismaterial inför rätten, lusläser vittnesmål för att finna motsägelser, och korsförhör skiten ur alla som ställer sig mellan oss och vår klient. Det resulterar i många långa, men ständigt tilldragande scener, vars täta atmosfär aldrig släpper taget.

Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney
Häxorna är otäcka figurer, och spelet räds inte att varken ta upp allvarliga ämnen eller att närma sig vuxna spelare.

Flödet liknar på många sätt det i ett traditionellt rollspel. Professorns delar utgör utforskandet av städer och samlandet av föremål och erfarenhetspoäng, medan Phoenix kapitel utgör de stora boss-striderna. Detta flöde efterliknas dock på det mest kreativa av vis. Till att börja med är grundserierna väldigt unika i sig själva. Att sedan ändå uppnå den här formen av narrativa medgungningar, trots sina normbrytande grundstenar, imponerar mig hårt. Och det så gott som utan våld, och utan att för den skull, över huvud taget, bli barnsligt.

Men även om väldigt mycket skimrar vackert, är inte riktigt allt som glimmar i spelet guld. Labyrinthia är en plats jag gärna dröjer kvar i, ofta länge och väl. Men lika ofta har jag inte heller något val. Många gånger hinner jag bli uttråkad mellan de riktigt intressanta bitarna. Layton strosar ofta gubbaktigt omkring i godan ro och tar det lite för lugnt. Det är också allt för många dialoger som utmynnar i allt för långt gånget babblande, gärna i upprepningar eller om självklarheter.

Professor Layton vs. Phoenix Wright: Ace Attorney
Grafiken är helmysig, och de 3D-anpassade, animerade mellansekvenserna är både vackra och lyxiga.

Men det här är trots allt petitesser. I stort är Professor Layton vs Phoenix Wright: Ace Attorney ett extremt lyckat möte mellan två älskade spelhjältar. Jag applåderar verkligen Level 5 och Capcom för att ha tagit steget att låta sina genier mötas på denna "play date" och jag applåderar det skickliga hantverk som kantar den. Jag applåderar också att dessa karaktärer, som ändå hängt med ett tag, fortfarande är kapabla att förnyas och presenteras för en ny publik. Och slutligen applåderar jag förstås mig själv, för att äntligen ha sett styrkorna i vardera spelserie, och för att två ytliga bekantskaper slutligen blev två nära relationer, som jag framledes kommer vårda med både omsorg och hjärta.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Genomgående delikat presentation, generellt rolig dialog, lagom svåra pussel, engagerande domstolsscener
-
Babbligt och långdraget på sina ställen
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

8
Professor Layton vs. Ace AttorneyScore

Professor Layton vs. Ace Attorney

RECENSION. Skrivet av David Eriksson

Två genier, kända från varsin spelserie möts för att tillsammans lösa en stor gåta. David berättar varför den största gåtan dock är varför de inte mötts tidigare, i vår bitiga recension.



Loading next content