TNA Impact

Ända sedan WWE Day of Reckoning-serien till Gamecube lades ned efter bara två delar, har snabba och lättsamma wrestlingspel saknats. Spel som inte tar fenomenet wrestling på så stort allvar precis som inte ens wrestling tar sig själv på allvar. Det handlar ju faktiskt bara om underhållning, något som teamet bakom TNA Impact tycks ha förstått till 100%.

Där varje ny del av WWE Smackdown vs Raw består av mer innehåll, är TNA Impact ytterst medvetet nästan helt avskalat. Visst, man kan med hjälp av enkla verktyg skapa sin egen kämpe och visst finns en ganska charmig storyline som låter dig kämpa bland lucha libre-brottare ute på den mexikanska bondvischan. Du har hamnat där efter en serie olyckliga händelser i TNA:s omklädningsrum, varpå du tappat minnet, fått ett helt nytt utseende och alltså hamnat i Mexiko.

Det enda du har är din brottningskunskap som du ska nyttja för att ta dig fram till den sexkantiga ringen i TNA igen för att vinna World Heavyweight Championship-bältet. I takt med att man tar hem nya matcher får man fler och bättre möjligheter att skapa sin kämpe precis som man vill ha honom och man råkar i luven lite här och var. Det är inte alltid alla småförbund uppskattar en nykomling med mästarambitioner, vilket återskapar den känsla TV-showerna ger på ett bra sätt sär lika mycket sker backstage som i ringen.

Mycket mer än så är det dock inte. Inställningsmöjligheter saknas nästan helt och döm av min förvåning när jag insåg att det inte ens gick att stänga av entréerna då brottarna går fram till ringen. Sparsmakat deluxe, alltså. Något som även gäller det grafiska som pendlar mellan direkt fult till i bästa halvsnyggt. Till råga på allt är kommentatorerna snudd på katastrofala och tycker att alla matcher borde vara över efter den inledande kärringörfilen i den allra första sekunden.

Nej, TNA Impact ska man inte pyssla med, inte titta på och absolut heller inte lyssna på. Utan spela. Och det är då det höga betyget får sin förklaring, för det här är det roligaste wrestlingspelet på åratal med ett oerhört högt tempo, roliga matchtyper och en klockren spelkontroll som dessutom råkar vara lätt att lära sig. Själva fightingsystemet känns solitt även om det i dess första inkarnation finns en del brister som att man inte kan avbryta animationer med nya attacker. Den som reser sig kan exempelvis inte bli påhoppad på nytt innan han helt står upp.

Annars fungerar det mycket smidigt med bra system för kontringar och attacker som växlas mellan lösa och hårda genom att hålla in en av axelknapparna när man drämmer till. Dessutom riktar sig din brottare hela tiden mot sin motståndare automatiskt vilket gör det lättare än någonsin att leverera förödande drop kicks efter att ha slungat sig mot ringrepen. Jämfört mot WWE-spelen där man ofta kan kuta fram och göra något spektakulärt i tomma intet eftersom vinkeln mot din motståndare inte var perfekt känns detta helt klockrent.

Även tyngden i attackerna känns bra och kontringarna fungerar snudd på perfekt där det kan kontras även mitt i attacker, ibland på flera ställen genom att klicka på en axelknapp. Därmed svänger matcherna hela tiden precis som wrestling ska göra. De attacker som kräver en längre tids sammankopplningar som strypningar och liknande spelas som knapptryckande minispel där det gäller att vara illsnabb. Ett bra system som gör att man hela tiden är delaktig i det som händer utan att det urartar till menlöst knappmörsande. Enda brasklappen är väl när man lägger sig på sin motståndare för en seger och den andre måste tilta analogspakarna för att komma loss. Just där hade det faktiskt varit bättre med knappmörsande och jag får känslan av att Midway ändrat för ändrandets skull.

Stridigheterna är också ytterst avskalade på samma sätt som de övriga inställningsmäjligheterna och väljer du inte någon udda stridsform brukar du kunna klättra in och ut ur ringen, klättra på hörnstolparna och även hämta en stol att klappa käft med. Mer är det dock inte, vilket gör att det hela tiden blir intensivt på samma sätt som fightingspel.

Något som är mumma för alla nybörjare såklart, eftersom de slipper sitta och lära sig saker i timmar innan de kan börja ha kul. Tvärtom går det snabbt att lära sig allting. Det handlar inte om vem som kan mest, utan hur man trakterar det. Lite på samma sätt som i Street Fighter II där varje figur hade 3-4 specialattacker (här är det betydligt mer än så dock, såklart) men där folk än idag, drygt 15 år senare fortfarande hittar nya tekniker i det.

TNA är kanske mest kända för sin X Division, brottare som utför farliga och vansinniga stunts och stundtals nästan mer framstår som akrobater än brottare. Även om de flesta killar är av mindre modell, finns ingen övre viktgräns utan man slåss enligt mottot: "Det handlar inte om viktgränser, det handlar om inga gränser". Tempot är både högre och vildare, något som framkommer väldigt bra i TNA Impact tack vare det lite mer avskalade systemet och som säkert kommer ge TNA många nya fans.

Annars finns de flesta spelsätt med som vi vant oss vid från TV-showerna. Att klättra efter ett rött dinglande X i linor ovanför ringen kallas Ultimate X. Ett ganska kul spelsätt där man måste ge sin motståndare så mycket däng att de snällt hänger på golvet medan man själv akrobatar i linorna för att med hjälp av ett minispel få loss X:et. Kommer din motståndare på fötterna igen får han försöka ta ned dig, genom att exempelvis hoppa upp och dra ned honom igen.

Det växlas hela tiden friskt mellan vem som har greppet om matcherna, attackerna är spektakulära och även de som normalt inte ser wrestling kommer garanterat gilla att fajtas. TNA Impact är det bästa wrestling-spelet på åratal och även om det är en något opolerad diamant kan jag absolut utfärda en köprekommendation.