Far Cry 2

Ubisoft Montreal är ett av spelvärldens bästa utvecklarteam. Efter älskvärda superspel som Prince of Persia: Sands of Time, Splinter Cell: Chaos Theory, Rainbow Six: Vegas och Ghost Recon: Advanced Warfighter finns det sällan anledning att tvivla på deras produkter. Men ändå gjorde jag det. Inför Far Cry 2. Tvivlade alltså. Jag vet inte om det har med Assassin's Creed att göra, ett enormt hypat storspel från samma utvecklare som i min bok (i slutändan) var en kolossal besvikelse med sinnessjuk brist på variation och mer än lovligt korkade fiender.

Det första jag fick se från Far Cry 2 såg brunt ut. Jämnbrunt. Och att de lånat upplägget från Boiling Point, eller Stalker: Shadow of Chernobyl, kändes förvirrande. Under två års tid har jag matats med bilder, fått chans att testa små delar av spelet vid väl valda tillfällen och liksom vaggats in i en stilsäkert soldränkt säkerhet om att Afrikas jämnbruna slätter är ett resmål mer åtråvärt än självaste Söderhavet.

För även om Far Cry 2 heter Far Cry 2, så har det ingenting att göra med det första spelet. Inte heller med Ubisofts alla fristående expansioner (Far Cry Insticts, Far Cry Vengeance, Far Cry Instincts: Predator). I Far Cry 2 är världsdelen ny, hjälten, skurken och vapnen nya. Allt är utbytt, och varken spelkänslan, upplägget eller berättartekniken känns igen. Det är ett helt annat spel. Och det är ett sämre sådant än Cryteks bejublade debut, även om det förbättrats på ett flertal punkter sedan jag gnällde över förhandsversionen.

Det är svårt att begripa varför Ubisoft valt att kalla detta Far Cry 2. Ja, alltså, att det handlar om varumärkesigenkänning och i slutändan beror på förmågan att casha in på ett omtyckt spelnamn, det fattar jag. Men ändå. Det är Far Cry vi snackar om här, inte Halo: Combat Evolved, eller Max Payne. Nog för att Cryteks spel blev populärt, omtyckt och äskat väldigt snabbt men trots detta tycker jag att Ubisoft borde startat om från ny kula här, gett det här spelet ett annat namn och börjat bygga på en ny franchise. För hur gärna producenten Louis-Pierre Pharand än vill intala mig att "fansen anser att vi behållit spelkänslan från Far Cry 2" så stämmer det inte. Ingenting finns kvar.

Och för min del spelar det faktiskt ingen roll hur gärna jag hade velat falla hals över huvud (pladask!) för Far Cry 2, jag kan bara inte förmå mig att förbise alla de problem som här ändå finns när jag står i Ubisofts bruna djungel och stirrar ut över nio kilometer tom ödemark. Jag får Boiling Point-vibbar, jag längtar tillbaka till Jack Carvers Söderhavsparadis, och jag vantrivs med den förvirrande frihet som här ges. Även om den lika ofta som den tröttar ut och förvirrar, stimulerar och skapar en unik atmosfär.

När äventyret börjar (efter att ha valt en av åtta tillgängliga legoknektar) sitter jag nedtryckt i baksätet på en rostig militärjeep. En måttligt entusiastisk underhuggare rattar bilen längs ödsliga djungelstigar medan han berättar för mig om Afrika, om vapenhandlaren och storskurken "The Jackal" och om problemen som kvävt landets röst, och färgat dess vatten röda av blod. Rent dramaturgiskt fungerar anslaget i Far Cry 2 sådär. Tanken är att vagga in mig i en falsk säkerhet, att presentera en enorm spelvärld på ett enkelt sätt, och att skapa svåra ryckningar i mitt otåliga avtryckarfinger. Sekvensen är för lång dock, och efter några minuter börjar jag leta efter tangenten som låter mig hoppa över resten av introt och tar mig direkt till närmaste eldstrid.

Far Cry 2 ska applåderas för en rad saker, detta samtidigt som det också ska kritiseras för nästan lika många. Att Ubisoft Montreal valt den svåra vägen i designarbetet av spelvärlden är beundransvärt och det är enkelt och lätt att begripa var alla år och alla utvecklingsmiljoner tagit vägen. Ubisofts Afrika är 50 kvadratkilometer stort (!) och saknar helt laddningstider. Du rör dig fritt på kartan med hjälp av stulna fordon, ranglig lokaltrafik eller till fots. Friheten som existerar inför varje uppdrag är häpnadsväckande, spelbarheten är ofta väl anpassad till den dynamiska strukturen och du kan använde mängder av olika taktiker då du utför dina uppdrag och mördar de som du beordras mörda.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle fungera i den utsträckning som Louis-Pierre Pharand lovat mig. Men det gör det. Jag kan brassa rakt in i byn framför mig, hoppa upp på flaket till jeepen jag precis stulit och försöka pricka killen som jag enligt uppdragsbeskrivningen ska ta ihjäl. Jag kan även smyga in från andra sidan byn, på natten... med en enorm kniv, och avancera likt självaste Sam Fisher.

Det går även utmärkt att ta hjälp av sina "buddies" som man träffar på under äventyrets gång och slå sig in i byn med hjälp av eldunderstöd. Duger inte det kan man sno en båt och attackera från byns södra sida med hjälp av otaliga pansarskott och effektiva handgranater. Vädret spelar in, tiden på dygnet spelar in, mitt vapenval spelar in, fiendesoldaternas antal spelar in, terrängen spelar in. Far Cry 2 är verkligen fullproppat med möjligheter och känns på många sätt nästan onödigt avancerat.

Spelbarheten är så proppad av detaljer att det ofta känns överväldigande för att vara ett actionspel, och det tar en hel del tid att vänja sig vid (och lära sig) alla de funktioner som finnes. Afrika präglas av en osämja (duh!) och i Ubisiofts värld finns det två fraktioner, UFLL och APR, som både avser att nyttja sig av dina tjänster som legoknekt.

Det går att arbeta för båda sidorna. Det går att lura dem till att kriga mer mot varandra än vad de gör i spelets början, och det går utmärkt att även ta hjälp av landets mer vildsinta och o-organiserade gerilla för att skapa ytterligare konflikter. Problemet med detta upplägg är dock att Ubisoft är för otydliga med hur just den här biten fungerar, och trots att man plockar upp ett fåtal ledtrådar under spelets gång, räcker det inte för att till fullo förstå konflikten eller lära känna de karaktärer som svischar förbi en under spelets gång.

Ibland är storyn inte närvarande på flera timmar, och man känner sig lite väl utlämnad och frågande. Ibland rushar en stor del av handlingen förbi innan man ens hunnit pusta ut, och på så sätt förblir den berättelse som Far Cry 2 innehåller ointressant. Precis som i Stalker finns det hela tiden en hel hög med olika uppdrag i Far Cry 2 som man när som helst kan åta sig.

Genom att plocka fram kartan kan man enkelt och lätt peka ut närmaste uppdragsgivare för att därefter försöka ta sig dit så snabbt som det bara går. Förutom de uppdrag som är direkt knutna till spelets story finns det givetvis även mängder av små sidouppdrag där man ombeds förstöra vapendepåer, frakta flyktingar och (såklart) avrätta folk.

Det tar ett tag att bekanta sig med djungeln kärna, och framförallt med det faktum att man regelbundet bör återvända till det hus som man i spelets början får. I detta "safehouse" (det finns ett gäng dock, och man hittar fler under spelets gång) finns en säng, när man sover kan man välja vilken tid på dygnet man ska vakna, vilket gör det viktigt att återvända hit inför vissa uppdrag. Ibland är det helt enkelt smart att åka tillbaka till huset, sova ett par timmar, spola fram tiden till "midnatt" och sedan ge sig ut på uppdrag.

Vad som i slutändan förtar en hel del av charmen med den dynamiska och avancerade typ av spelstruktur och mekanik som Far Cry 2 innehåller är det faktum att uppdragen blir för lätta efter några timmar. Efter att ha uppgraderat ammunitionsförrådet cirka fyra timmar in i Far Cry 2 samt köpt tyngre och bättre vapen för alla diamanter som jag tjänat under mina utförda uppdrag, känns de kommande tio timmarna lekande lätta. Ibland direkt tråkiga.

Livmätaren består av ett fyrdelat block som man fyller på genom att nyttja de medicinsprutor som man bär med sig. I början av Far Cry 2 råder kronisk brist på dessa medan man en bit in i spelet alltid hittar mängder av dessa och därmed ofta kan rusa direkt in i striden, skjuta allt och sedan pumpa underarmen full med medicin. Utmaningen under stora delar av spelet ligger istället i att hålla sig vid liv under spelets otaliga transportsträckor, något som tenderar att bli ett ruskigt frustrerande och irriterande moment som Ubisoft helt borde ha slopat.

Jag vet inte hur många gånger jag stulit en jeep för att ta mig till ett uppdrag långt borta i djungeln, kört längs valfri väg och plötsligt blivit attackerad av tre stycken anstormande kärror med stativmonterade kulsprutor. Det är sjukt irriterande att fienden också alltid ser mig först istället för tvärtom, och att de alltid (alltid) öppnar eld, oavsett vilken bil jag åker i, eller hur osynlig jag än försöker vara.

Det blir helt enkelt för mycket av den varan, och när man för tusende gången stöter på samma tungt beväpnade gerillajeepar (gång efter gång efter gång) på väg till ett och samma uppdrag, då känner jag inte sällan för att kasta ut Far Cry 2 (och datorn jag spelar det på) genom fönstret. Sägas ska dock att Far Cry 2 lyckas väldigt väl med att skapa den där känslan av att jag är helt utelämnad, fast i en ogästvänligt stekhet skitvärld som skapar avsmak. Det är en speciell känsla, och atmosfären genom hela äventyret är (som sagt) både skickligt hopsatt och unik.

En annan irritationsfaktor i Far Cry 2, förutom den obalanserade svårighetsgraden, är det enkla faktum att fiendernas artificiella intelligens inte lever upp till förväntningarna. Med det sagt har dock Ubisoft Montreal lyckats förbättra just den här delen av spelet från den förhandsversion som jag skrev om i vårt oktober-nummer av Gamereactor (två eldar av fem möjliga) men tyvärr inte tillräckligt.

Fiendesoldaterna är någon enstaka gång dugligt smarta och attackerar i grupp, dock väldigt sällan. På det stora hela rör de sig korkat och knepigt, blir inte helt sällan stående bakom utplacerade hinder, stenar och träd... eller tappar bort en då man kommer nära, efter att ha avfyrat 400 skott rakt i mitt nylle på 600 meters håll. Fienderna är skitdumma helt enkelt. Och det känns riktigt ruttet i ett så omfattande och ambitiöst spel i övrigt.

Det känns också ganska misslyckat att spelets fiender hela tiden ser exakt likadana ut, oavsett om man är 22 minuter in i äventyret eller 17 timmar. Det är hela tiden samma soldat som skjuter på en. Och trots att han byter vapen ibland känns det ibland nästan som att akut tidsbrist tvingat utvecklarna att klona samma karaktärsmodell.

Jag tycker även att Ubisoft Montreal borde ha kapat och kortat ned alla de hundratals transportsträckor som existerar i Far Cry 2. Det händer hela tiden att jag tvingas köra jeep i 18 minuter genom djungeln, för att sedan få skjuta lite (under det uppdrag som jag åtagit mig) i fyra minuter, för att sedan återvända till samma tröttsamma transporterande genom djungeln för att ta mig tillbaka till min uppdragsgivare. Detta sänker speltempot något alldeles enormt och även fast jag blir anfallen av otaliga mängder gerilla-soldater under alla mina timmar på väg till och från uppdragen, känns dessa transportsträckor som spelets kanske svagaste sida.

I ett spel som Grand Theft Auto IV består transportsträckorna av sinnessjukt underhållande gameplay och man kan nyttja tiden på väg till och från olika uppdrag till att påverka staden, ramma andra bilar, kapa fotgängare eller bara spela grym musik i bilstereon. I Far Cry 2 existerar inget av detta och eftersom fordonsfysiken är snudd på värdelös blir det ett konstant irritationsmoment att frakta sig själv genom djungeln.

Förutom all den frihet som här erbjuds har en av de stora snackisarna inför releasen av det här spelet varit grafiken. Ubisoft Montreal har själva jämfört sin produkt med Crysis rent grafiskt (även om de blev extremt arga då vi gjorde samma sak) och jag vet med mig att många av er förväntat er ett spel med samma magnifika grafik som i Cryteks bejublade actionepos. Det ska dock sägas direkt: Far Cry 2 är inte ens nära på lika snyggt som Crysis. Inte ens nära. Visst är Ubisofts enorma spelvärld både detaljerad, supersnyggt ljussatt och proppad av coola effekter... men något Crysis är det absolut inte.

Bilderna du ser nedan är tagna av undertecknad på en Dell XPS-burk innehållande Intel Core 2 Duo-processorer T9300 (2,50 GH), Dubbelt 512 MB Geforce 8800TX-kort och 4 GB Ram-minne. Alla bilder är tagna i 1600x900 med alla inställningar på "ultra high".

Snyggast är Far Cry 2 på kvällen, när solen går ned bakom horisonten och man står där på en av Afrikas enorma stäpper och bara stirrar in i ett mörkgult skimmer. Luften darrar av hettan och det höga gräset svajar i vinden. Då... just då är Far Cry 2 väldigt, väldigt läckert. Samma sak gäller då man för första gången får tag i en "hangglider" (det enda som blev kvar från det första spelet, för övrigt) och kryssar genom luftrummet och stirrar ned på djungeln nedanför. Då är också Far Cry 2 verkligen läckert.

Ubisofts grafiker har varit noga med att skapa en detaljerad vegetation, men glömt bort en ombytlig färgsättning vilket gett Far Cry 2 en stundals tråkig uppsyn, rent estetiskt. Det känns ofta nästan monokromt, och när mörkret faller och kontrastnivån sjunker i botten, liknar spelvärlden mest ett mörkgrönt kärr. Detta tillsammans med de ruttna fiendeanimationerna drar ned grafikbetyget, helt klart.

Beröm ska dock Ubisofts grafiker (och programmerare) ha för hur de lyckats implementera Havoc-fysiken i så pass många av spelvärldens objekt som de ändå har. Man skulle lätt kunna förvänta sig minimal mängd påverkningsbara objekt eftersom spelvärlden är 50 kvadratkilometer stor, men så är inte fallet i Far Cry 2. Istället går det mesta att skjuta sönder, spränga och elda upp vilket känns väldigt coolt med tanke på att laddningstider knappt existerar.

Eldelementet är också en del av det här spelet som måste berömmas då man inte bara kan fjutta på hyddor, hus och bilar utan även starta enorma skogsbränder genom att sätta eld på det snustorra gräset. Det finns faktiskt uppdrag långt in i äventyret där men effektivt kan nyttja elden till sin fördel, några av de främsta stunderna under hela spelet.

När det kommer till multiplayerdelen så tycker jag att detta är spelets yttersta styrka. Dels är den medföljande mapeditorn både kraftfull och enkel att nyttja, men sen är även själva dödsmatcherna både händelserika, ombytliga och skrattframkallande tokiga. När man smiskar sina kollegor i multiplayerläget slipper man ju (såklart) både de dumma fiendesoldaterna från själva äventyret samt många av de tröttsamma transportsträckorna som plågar spelbarhetsbetyget i fallet Far Cry 2.

Far Cry 2 är tyvärr inte det mästerverk som jag hade väntat mig. Det är ett hysteriskt omfattande, spelmässigt detaljerat och ambitiöst actionspel proppat med innehåll. Vad som däremot drar ned betyget är fiendernas usla artificiella intelligens, alla tröttsamma transportsträckor och de enformiga eldstriderna. En sjua blir det, en svag sådan.

Playstation 3- och Xbox 360-versionen av Far Cry 2 recenseras separat eftersom kvalitetsskillnaden mellan versionerna är för stor för att innefatta alla tre format i den här recensionen.