Far Cry 2

I recensionen av PC-versionen (som publicerades igår) applåderade jag spelets omfattning, Ubisofts ambitionsnivå, den unika atmosfären och känslan av att vara helt utelämnad i en av de största spelvärldarna actiongenren någonsin sett. Den här texten innehåller i stort samma stycken, förutom att jag lagt till åsikter om spelets grafik som är märkbart sämre till Playstation 3- och Xbox 360.

När Far Cry 2 börjar (efter att ha valt en av åtta tillgängliga legoknektar) sitter jag nedtryckt i baksätet på en rostig militärjeep. En måttligt entusiastisk underhuggare rattar bilen längs ödsliga djungelstigar medan han berättar för mig om Afrika, om vapenhandlaren och storskurken "The Jackal" och om problemen som kvävt landets röst, och färgat dess vatten röda av blod.

Rent dramaturgiskt fungerar anslaget i Far Cry 2 sådär. Tanken är att vagga in mig i en falsk säkerhet, att presentera en enorm spelvärld på ett enkelt sätt, och att skapa svåra ryckningar i mitt otåliga avtryckarfinger. Sekvensen är för lång dock, och efter några minuter börjar jag leta efter tangenten som låter mig hoppa över resten av introt och tar mig direkt till närmaste eldstrid.

Far Cry 2 ska applåderas för en rad saker, detta samtidigt som det också ska kritiseras för nästan lika många. Att Ubisoft Montreal valt den svåra vägen i designarbetet av spelvärlden är beundransvärt och det är enkelt och lätt att begripa var alla år och alla utvecklingsmiljoner tagit vägen.

Ubisofts Afrika är 50 kvadratkilometer stort (!) och saknar helt laddningstider. Du rör dig fritt på kartan med hjälp av stulna fordon, ranglig lokaltrafik eller till fots. Friheten som existerar inför varje uppdrag är häpnadsväckande, spelbarheten är ofta väl anpassad till den dynamiska strukturen och du kan använde mängder av olika taktiker då du utför dina uppdrag och mördar de som du beordras mörda.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle fungera i den utsträckning som Louis-Pierre Pharand lovat mig. Men det gör det. Jag kan brassa rakt in i byn framför mig, hoppa upp på flaket till jeepen jag precis stulit och försöka pricka killen som jag enligt uppdragsbeskrivningen ska ta ihjäl. Jag kan även smyga in från andra sidan byn, på natten... med en enorm kniv, och avancera likt självaste Sam Fisher.

Det går även utmärkt att ta hjälp av sina "buddies" som man träffar på under äventyrets gång och slå sig in i byn med hjälp av eldunderstöd. Duger inte det kan man sno en båt och attackera från byns södra sida med hjälp av otaliga pansarskott och effektiva handgranater. Vädret spelar in, tiden på dygnet spelar in, mitt vapenval spelar in, fiendesoldaternas antal spelar in, terrängen spelar in. Far Cry 2 är verkligen fullproppat med möjligheter och känns på många sätt nästan onödigt avancerat.

Spelbarheten är så proppad av detaljer att det ofta känns överväldigande för att vara ett actionspel, och det tar en hel del tid att vänja sig vid (och lära sig) alla de funktioner som finnes. Afrika präglas av en osämja (duh!) och i Ubisiofts värld finns det två fraktioner, UFLL och APR, som både avser att nyttja sig av dina tjänster som legoknekt.

Det går att arbeta för båda sidorna. Det går att lura dem till att kriga mer mot varandra än vad de gör i spelets början, och det går utmärkt att även ta hjälp av landets mer vildsinta och o-organiserade gerilla för att skapa ytterligare konflikter. Problemet med detta upplägg är dock att Ubisoft är för otydliga med hur just den här biten fungerar, och trots att man plockar upp ett fåtal ledtrådar under spelets gång, räcker det inte för att till fullo förstå konflikten eller lära känna de karaktärer som svischar förbi en under spelets gång.

Ibland är storyn inte närvarande på flera timmar, och man känner sig lite väl utlämnad och frågande. Ibland rushar en stor del av handlingen förbi innan man ens hunnit pusta ut, och på så sätt förblir den berättelse som Far Cry 2 innehåller ointressant. Precis som i Stalker finns det hela tiden en hel hög med olika uppdrag i Far Cry 2 som man när som helst kan åta sig.

Genom att plocka fram kartan kan man enkelt och lätt peka ut närmaste uppdragsgivare för att därefter försöka ta sig dit så snabbt som det bara går. Förutom de uppdrag som är direkt knutna till spelets story finns det givetvis även mängder av små sidouppdrag där man ombeds förstöra vapendepåer, frakta flyktingar och (såklart) avrätta folk.

Det tar ett tag att bekanta sig med djungeln kärna, och framförallt med det faktum att man regelbundet bör återvända till det hus som man i spelets början får. I detta "safehouse" (det finns ett gäng dock, och man hittar fler under spelets gång) finns en säng, när man sover kan man välja vilken tid på dygnet man ska vakna, vilket gör det viktigt att återvända hit inför vissa uppdrag. Ibland är det helt enkelt smart att åka tillbaka till huset, sova ett par timmar, spola fram tiden till "midnatt" och sedan ge sig ut på uppdrag.

Vad som i slutändan förtar en hel del av charmen med den dynamiska och avancerade typ av spelstruktur och mekanik som Far Cry 2 innehåller är det faktum att uppdragen blir för lätta efter några timmar. Efter att ha uppgraderat ammunitionsförrådet cirka fyra timmar in i Far Cry 2 samt köpt tyngre och bättre vapen för alla diamanter som jag tjänat under mina utförda uppdrag, känns de kommande tio timmarna lekande lätta. Ibland direkt tråkiga.

Livmätaren består av ett fyrdelat block som man fyller på genom att nyttja de medicinsprutor som man bär med sig. I början av Far Cry 2 råder kronisk brist på dessa medan man en bit in i spelet alltid hittar mängder av dessa och därmed ofta kan rusa direkt in i striden, skjuta allt och sedan pumpa underarmen full med medicin. Utmaningen under stora delar av spelet ligger istället i att hålla sig vid liv under spelets otaliga transportsträckor, något som tenderar att bli ett ruskigt frustrerande och irriterande moment som Ubisoft helt borde ha slopat.

Jag vet inte hur många gånger jag stulit en jeep för att ta mig till ett uppdrag långt borta i djungeln, kört längs valfri väg och plötsligt blivit attackerad av tre stycken anstormande kärror med stativmonterade kulsprutor. Det är sjukt irriterande att fienden också alltid ser mig först istället för tvärtom, och att de alltid (alltid) öppnar eld, oavsett vilken bil jag åker i, eller hur osynlig jag än försöker vara.

Det blir helt enkelt för mycket av den varan, och när man för tusende gången stöter på samma tungt beväpnade gerillajeepar (gång efter gång efter gång) på väg till ett och samma uppdrag, då känner jag inte sällan för att kasta ut Far Cry 2 (och datorn jag spelar det på) genom fönstret. Sägas ska dock att Far Cry 2 lyckas väldigt väl med att skapa den där känslan av att jag är helt utelämnad, fast i en ogästvänligt stekhet skitvärld som skapar avsmak. Det är en speciell känsla, och atmosfären genom hela äventyret är (som sagt) både skickligt hopsatt och unik.

En annan irritationsfaktor i Far Cry 2, förutom den obalanserade svårighetsgraden, är det enkla faktum att fiendernas artificiella intelligens inte lever upp till förväntningarna. Med det sagt har dock Ubisoft Montreal lyckats förbättra just den här delen av spelet från den förhandsversion som jag skrev om i vårt oktober-nummer av Gamereactor (två eldar av fem möjliga) men tyvärr inte tillräckligt.

Fiendesoldaterna är någon enstaka gång dugligt smarta och attackerar i grupp, dock väldigt sällan. På det stora hela rör de sig korkat och ologiskt, blir inte helt sällan stående bakom utplacerade hinder, stenar och träd... eller tappar bort en då man kommer nära, efter att ha avfyrat 400 skott rakt i mitt nylle på 600 meters håll. Fienderna är skitdumma helt enkelt. Och det känns riktigt ruttet i ett så omfattande och ambitiöst spel i övrigt.

Det känns också ganska misslyckat att spelets fiender hela tiden ser exakt likadana ut, oavsett om man är 22 minuter in i äventyret eller 17 timmar. Det är hela tiden samma soldat som skjuter på en. Och trots att han byter vapen ibland känns det ibland nästan som att akut tidsbrist tvingat utvecklarna att klona samma karaktärsmodell.

Friheten som erbjuds förstörs till viss del av alla de slumpmässigt genererade fiendesoldaterna som är så sinnessjukt pricksäkra men samtidigt så obönhörligt korkade att hejdukarna i Catwoman framstår som snillen. Att cruisa längs en stiligt belyst flod ombord på stulen träskbåt hade kunnat vara en trivsam upplevelse om det inte vore för att dessa klonade fiendesoldater (i samma aprikosa linne) hela tiden dyker upp på de mest oväntade ställen och som ettriga bin öppnar svidande automateld med extrem träffsäkerhet.

Jag tycker även att Ubisoft Montreal borde ha kapat och kortat ned alla de hundratals transportsträckor. Det händer hela tiden att jag tvingas köra jeep i 18 minuter genom djungeln, för att sedan få skjuta lite (under det uppdrag som jag åtagit mig) i fyra minuter, för att sedan återvända till samma tröttsamma transporterande genom djungeln för att ta mig tillbaka till min uppdragsgivare. Detta sänker speltempot något alldeles enormt och även fast jag blir anfallen av otaliga mängder gerillasoldater under alla mina timmar på väg till och från uppdragen, känns dessa transportsträckor som spelets kanske svagaste sida.

En stor svaghet exklusiv för Playstation 3- och Xbox 360-utgåvan av Far Cry 2 är det faktum att man inte kan spara när man vill (som i PC-versionen) utan varje gång måste uppsöka ett "safehouse" eller en vapendepå. Eftersom spelvärlden innehåller häpnadsväckande 50 kvadratkilometer yta händer det ofta att man befinner sig 15 minuter från närmaste sparpunkt. När varje liten korsning och varje liten väg huserar extremt pricksäkra dödsfiender (som är klonade) som inte bara skjuter ihjäl en snabbt, utan även älskar att köra över en så fort man hoppat ur bilen, blir man frustrerad.

Det har hänt mig mängder av gånger under mina 15 timmar med Far Cry 2 till Xbox 360 att jag slutfört ett uppdrag, hoppat in i bilen igen och påbörjat resan tillbaka till min uppdragsgivare. Cirka två minuter in i djungeln blir jag anfallen av två stycken jeepar som båda skryter med grovkalibriga kulsprutor på flaket inklusive triggerhappy kepstönt. Två sekunder senare är jag död. Och måste inte bara börja om från där uppdraget precis slutförts, utan från då jag mottog det. Detta innebär att man inte helt sällan måste färdas 20-30 minuter extra varje gång man dör för att återvända till det stället där själva uppdraget utförs.

Idiotiskt. Riktigt idiotiskt.

Förutom all den frihet som här erbjuds har en av de stora snackisarna inför releasen av det här spelet varit grafiken. Ubisoft Montreal har själva jämfört sin produkt med Crysis rent grafiskt (även om de blev extremt arga då vi gjorde samma sak) och jag vet med mig att många av er förväntat er ett spel med samma magnifika grafik som i Cryteks bejublade actionepos. Det ska dock sägas direkt: Far Cry 2 är inte ens nära på lika snyggt som Crysis. Inte ens nära. Speciellt inte till Playstation 3 och Xbox 360.

Av förklarliga skäl är det flera större element i det grafiska som bantats eller slimmats ned för att spelet ska kunna fungera väl till våra konsoler. Till att börja med är texturerna av sämre kvalitet, både beträffande defaultupplösning och kompression. Sen är även alla shadow maps förenklade och ser ibland nästan trasiga ut (randiga).

Ubisofts grafiker har varit noga med att skapa en detaljerad vegetation, men glömt bort en ombytlig färgsättning vilket gett spelet en stundtals tråkig uppsyn, rent estetiskt. Det känns ofta nästan monokromt, och när mörkret faller och kontrastnivån sjunker i botten, liknar spelvärlden mest ett mörkgrönt kärr. Detta tillsammans med de ruttna fiendeanimationerna drar ned grafikbetyget, helt klart.

Beröm ska dock Ubisofts grafiker (och programmerare) ha för hur de lyckats implementera Havoc-fysiken i så pass många av spelvärldens objekt som de ändå har. Man skulle lätt kunna förvänta sig minimal mängd påverkningsbara objekt eftersom spelvärlden är 50 kvadratkilometer stor, men så är inte fallet i Far Cry 2. Istället går det mesta att skjuta sönder, spränga och elda upp vilket känns väldigt coolt med tanke på att laddningstider knappt existerar.

Eldelementet är också en del av det här spelet som måste berömmas då man inte bara kan fjutta på hyddor, hus och bilar utan även starta enorma skogsbränder genom att sätta eld på det snustorra gräset. Det finns faktiskt uppdrag långt in i äventyret där men effektivt kan nyttja elden till sin fördel, några av de främsta stunderna under hela spelet.

När det kommer till multiplayerdelen så tycker jag att detta är spelets yttersta styrka. Dels är den medföljande mapeditorn både kraftfull och enkel att nyttja, men sen är även själva dödsmatcherna både händelserika, ombytliga och skrattframkallande tokiga. När man smiskar sina kollegor i multiplayerläget slipper man ju (såklart) både de dumma fiendesoldaterna från själva äventyret samt många av de tröttsamma transportsträckorna som plågar spelbarhetsbetyget i fallet Far Cry 2.

Far Cry 2 är tyvärr inte det mästerverk som jag hade väntat mig. Det är ett omfattande, spelmässigt detaljerat och ambitiöst actionspel proppat med innehåll. Vad som däremot drar ned betyget är fiendernas usla artificiella intelligens, alla tröttsamma transportsträckor, de urkorkade sparpunkterna och de enformiga eldstriderna.