Vad är klockan? Vilken planet befinner jag mig på? Varför sitter Sugar Ray Leonard i en badring bakom en båt? Celebrity Sports Showdown är en populärkulturell feberdröm, en absurd Wiirvelvind som tagit mig långt från Kansas, mitt eget huvud och allt vad god smak heter. Det har kastat ned mig i ett dike, desillusionerad, lätt illamående och med plastblandad blodsmak i munnen. Vad tusan är detta för skräp?

Celebrity Sports Showdown påminner lite om The Surreal Life, den där dekiga dokusåpan på VH1 där B-kändisar har utbytt livshistorier och okvädningsord i sex säsonger. Här har EA Sports gjort kulörta figurer av en absurd blandning "kändisar": Fergie, Avril Lavigne, LeAnn Rimes, Keith Urban, Nelly Furtado, Paul Pierce, Mia Hamm, Kristi Yamaguchi, Reggie Bush och ovannämnda boxaren Sugar Ray Leonard. Skäms inte om du inte känner igen alla namn, det gjorde inte jag heller.

Upp till fyra spelare med varsin Wii-fjärr kan leka samtidigt i Celebrity Sports Showdown. Det går att spela mot varandra indviduellt, eller tillsammans som ett lag. Här finns två större spellägen, ett där du hoppar in i vilken gren du känner för för dagen och ett lite matigare turneringsläge där grenarna blandas.

Det finns tolv grenar att välja bland och det är svårt att hitta någon gemensam nämnare till dem, men tänk dig en blandning mellan vinter- och sommar-OS, American Gladiators och det snarlikt ruttna Wii-spelet Big Beach Sports så får du en hygglig bild av utbudet. Här finns volleyboll, forsränning, kanot, hästhoppning, slalom, klätterväggsklättring, badminton, pilbågsskytte, curling, spökboll, plastflygplanskapplöpning och duell på bom med stora skumgummipåkar.

Det gick faktiskt att hitta en gren jag tyckte var lite rolig, slalomen. Detta är den enda gren där spelkänslan faktiskt fungerar och en viss inlevelse erbjuds. Jag styr min kändis nedför en ganska charmig backe med portar, hopp och möjlighet till tricks. Hade alla minispel haft denna kvalitet hade vi kunnat snacka... godkänt.

Detta är en annons:

De övriga elva grenarna är alltså överlag pannkaksplatta upplevelser, såväl grafiskt som spelmässigt. Godtyckligt flaxande med Wii-fjärren ska föreställa smashar i volleyboll och badminton. Allt speldjup försvinner när man tvingas använda Wii-fjärren på det här sättet och jag får enorm lust att hyra ett flygplan som rökskriver "skak är inte nödvändigtvis lika med kul" på himlen över alla spelutvecklares byggnader.

Det är smått tragiskt hur Wii-fjärren, som när den utannonserades satte igång så många härliga fantasier om fantastiskt verklighetstrogen och intuitiv spelkontroll, har givit upphov till så många exempel på den raka motsatsen. Pilbågsskyttet i Celebrity Sports Showdown, till exempel, är helt fel konstruerat vad gäller spelkontroll. I stället för en lösning med både Wii-fjärr och Nunchuk används bara Wii-fjärren, och jag håller in B-knappen och drar kontrollen mot mig för att spänna bågen. Det känns exakt som att dra ut en tand, men inget i närheten av en pilbåge. Och det går inte ens att skjuta pilar på publiken när man tappat tålamodet.

Det finns ett gäng kriterier för vad som gör ett bra partyspel. Det får gärna finnas många olika spel i spelet. Det ska vara lätt att sätta igång och att lära sig reglerna. Det ska vara enkelt att styra, charmigt att titta på och, förstås, vara roligt att spela. Det där sista tycks utgöra det största problemet för många utvecklare och efter att ha recenserat partymisslyckanden som EA Playground och Big Beach Sports blir det extra tydligt att det inte spelar någon roll om man klarar alla kriterier utom just spelglädjen.

Så här i sista stycket är det tänkt att jag ska rekommendera spelet till barn och/eller sorglösa casual-spelare som bara vill spela ystert i 90 sekunder på fredagkvällen innan de första cocktailpartygästerna ringer på dörren, men jag vägrar. Så till vida att du inte går omkring med bisarra, oupfyllda fantasier om en Fergie smekandes curlingstenar eller basketspelaren Paul Pierce på en hästrygg kan jag inte rekommendera Celebrity Sports Showdown till någon.

Detta är en annons: