Madagascar: Escape 2 Africa

Det finns två typer av människor. De som älskade Dreamworks Madagaskar och de som föredrog Disney-filmen Vilddjuren. Vi har förstås också den tredje Riddar Kato-kategorin som inte gillar animerat överhuvudtaget, men flyter det cement i ådrorna så har ingenting i det mänskliga släktträdet att göra. Själv tillhör jag den minoritet som tyckte att en dansande gnuflock var bra mycket mer underhållande än kuckelurande lemurer, så att Madagaskar hade fått en uppföljare har nästan helt gått mig förbi där jag sovit tryggt i min Disney-kuvös.

- Full rulle, kaffe och bulle!

Tills nu. Modersmålet skär som ett massajspjut genom trumhinnan. Alla talar svenska. Jaha, inte nog med att jag ska spendera de följande sex timmarna med ett (i bästa fall) mediokert licensspel, jag måste dessutom göra det i sällskap med mina landsmäns halvengagerade röstskådespel.

Tråkigt nog så verkar Björn Kjellman och Anders Lundin ha värdighet nog att tacka nej till sånna här projektet, så det är Pangljud-skådisar för hela slanten. Ni vet de där människorna som man hör i alla svenskdubbade barnprogram på lördagsmorgnarna, men som ingen vet vad de heter.

Optimisten i mig bläddrar envist tillbaka i menyn i hopp om att få byta språk medan pessimisten skrockar gott när allt jag hittar är justering av volymnivåer för tal och musik. Ett gott tips är dock att skruva ned musiken några snäpp, för när den flexande flodhästen Moto-Moto och hans harem gör entré så har du en timme sensuell bas framför dig.

Inte för att dialogen är speciellt viktig, eller rolig. De flesta uppdrag är faktiskt så pass enkla att det bara är att gå dit nosen pekar och trycka på de knappar som spelguiden föreslår. Tro mig, det här är ingen sandlåta du riskerar att gräva ned dig alltför djupt i. Spelet är ganska hakuna matata på det viset.

Trots den överbeskyddande svårighetsgraden (du har oändligt många liv, vilket är ganska mycket även för en djungelkatt) så börjar detta spel likt många andra med några enkla övninguppdrag för att få in flytet med kontrollen. Här agerar kung Julien Bingo Rimér medan du får fånga fjärilar med Alex, hoppa trampolin med Gloria och kicka lite boll med Marty.

Både boll- och vattensport förkommer senare i spelet, men vad tusan fjärilsjakten har med saken att göra kan jag inte klura ut. Det här är första och enda gången du håller i en håv, sen går spelet i stort sett ut på att nöta in ditt djungelvrål och kasta mangofrukter. Japp, bortsett från ett What-A-Mole-moment med giraffen Melman så är det ungefär så våldsamt det blir. Inget spel för den blodtörstige med andra ord.

Variationen på spelkaraktärer är i alla fall god och du får spela med i stort sett alla filmens stjärnor minst en gång under de tretton huvuduppdragen. Tycker man dock att det är på tok för lite Melman i storyn så kan man gå till en av de totempålar som finns uppslagna lite här och var och med ett enkelt knapptryck växla till någon annan av de fyra rymlingarna.

Detta kommer väl till hands då varje karaktär har just sin speciella egenskap. Melman kan till exempel flyga kortare sträckor, Marty springer jäkligt fort när han får morrötter och Gloria kan röja hinder när hon käka chilifrukter. Men helst spelar jag bara som Alex. Inte för att Alex är en speciellt skön filur, men han är i alla fall "the lesser of four evils" som jag kan tänka mig att mina amerikanska kollegor kommer att uttrycka det.

Redan efter tjugo minuter så börjar eftertexterna rulla och jag luras för en kort sekund att tro att spelet äntligen är över. Men det hela visar sig bara vara ett diaboliskt tjuvnyp från Activisions sida och deras sätt att förklara att det är slut på leken och att, som Harald Treutiger skulle ha utryckt det, nu börjar allvaret. Och det är tur att de förklara det, för det märks inte. Svårighetsgraden ökar inte och varje spelmoment börjar fortfarande med en snabbgenomgång av handkontrollens alla knappar och funktioner. Precis som innan alltså, minus fjärilshåv.

Exakt vad spelet går ut på vet jag faktiskt inte. Jag vet att det finns en historia, förmodligen samma som i filmen, men det är inte direkt som att uppgifterna man utför känns speciellt väsentliga för att driva historien framåt. Det är istället en jäkla massa prylsamlande bara för samlandets skull. Kanske är det tänkt att det ska vara roligt att fånga apor döpta efter spelets olika utvecklare, men varje apa dansar jigg i fem sekunder, och det finns apor att samla kan jag säga. Hundra stycken! Det blir en jäkla massa jigg med andra ord, även om du "bara" behöver samla in sextio. Och spelet är fullt av liknande svintrista sidouppdrag.

Visst kan det låta charmigt att klubba mullvad med giraffskalle, skjuta prick med liten djungelbjörn och fiska apor med kastspö, men tro mig, det är det inte. Knapprecisionen är bra, men den lyckan är får en armbåge i mjälten så fort man ger sig på kameraspaken. Det här är absolut det plågsammaste jag har varit med om i kamerasammanhang. Det är som att filma i mjukost. Visst, spellängden fördubblas, men det är något som dras på spelglädjen välsaltade nota. Plussar man dessutom på småsaker som att man varken kan hoppa eller "slåss" när man balanserar över ett brådjup så späs smolken i min glädjebägare på tills inte mycket annat än en gyttjeliknande sörja består.

Lustigt nog så påminner det ändå till stora delar om Kung Fu Panda. I början tyckte jag nästan att det bådade gott, om än lite gjort. Halvkul underhållning för dig som redan spelat allt liksom, nu maskerat med ett billigt Kongo-filter. Man fick samla mynt, panga ballonger och skydda prylar från klåfingriga motarbetare. Men här blev allt det där väldigt trist väldigt fort. Jag har redan klarat Kung-Fu Panda. Vill jag spela det igen så plockar jag fram det ur garderoben.

Jag menar, varför göra en sämre och betydligt fulare version av ett schysst koncept? Dejtar man Jessica Alba så vänstrar man inte med den efterblivna kusinen. Om det ändå hade hållt samma grafiska klass som Kung Fu Panda så hade jag ändå kunnat vara lite förlåtande, men det är det inte. Det här är en halvhjärtad prestation som varken förför eller bedrar.

En annan irriterande sak som skiljer Madagascar: Escape 2 Africa från Kung Fu Panda är de mynten som ligger gömda lite här och var i de afrikanska buskagen. Här kan de inte användas till att uppgradera dina karaktärer (något som sannerligen skulle kunna behövas), utan hamstras enbart på egen risk. Inte för att det är farligt på något sätt, men med mynten kan man råka låsa upp olustigt extramaterial som Lou Bega-låtar och nya hål till minigolfen i Tax Free butiken, och det vill man ju inte.

Minigolf och Djungelschack hittar man tillsammans de andra sidouppdragen i Afrika-arkaden, spelets flerspelarläge. Här kan du välja mellan tio minispel som Hela havet stormar, Matcha apor (memory) och Fotboll, något som är precis vad det låter som. Om det blir så mycket roligare att spela med en god vän vet jag faktiskt inte eftersom mina kollegor alltid kommer på att de har varsin kaka i ugnen så fort Madagascar: Escape 2 Afrika kommer på tal, så är du nyfiken på flerspelarglädjen så får du helt enkelt prova själv. Men du gör det på egen risk. Kom ihåg att du alltid ska behandla dina vänner så som du själv vill bli behandlad.

Nu ligger jag förvisso tjugo år över den rekomenderade åldergränsen, men hade det här spelet kommit 1988 så hade jag tagit den rekomendationen som en rejäl bakflata rätt i plytet. För tjugo år sedan smiskade jag sköldpaddsstjärt som matglad rörpulare i pöskepa och läppmuff. Det här skulle kanske kunna vara skoj för de riktigt små lirarna som behöver öva upp motoriken i tummarna, men ge det här till någon som gått några år i grundskolan och han går raka vägen till pantbaken för att kvittera ut stålar till ett Gears of War 2 eller Grand Theft Auto IV, något han också gör helt rätt i.

Halvvägs genom spelet var jag beredd på att låta det slippa undan med en femma, men det går inte. När jag för tredje gången skickades ut på jakt efter apslavar till mitt arbetsläger så tröttnade jag rejält. Jag kan inte tänka mig ett enda barn som varit så pass olydigt att det förtjänar det här spelet i julklapp.

Ge hellre ungen stryk i så fall. Det här är bara ett hopkok utav hemskt ofestliga partyspel som endast bör slängas på i nödfall om efterfesten spårat ut och du vill driva de sista snyltgästerna från lägenheten. Och det lär fungera, för det här är gräsligare än Afrikas sammanlagda savanner.