Svenska
Gamereactor
recensioner
The Godfather II

The Godfather II

Dra på dig kritstreckskostymen och vänd konjukturen i Godfather II... med armkraft! Petter Hegevall och Jesper Karlsson har krigat med EA:s gangsters i flera veckor nu, här kommer recensionen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Glada ryggdunkar, gräddtårta, kindkyssar och ystert nyårsfirande med dyr champagne. Fyrverkerierna lyser upp aftonhimlen i Havanna, Kuba. Flera maffiafamiljer från USA har enats om att utöka sitt knarkimperium, det finns (såklart) pengar att tjäna och stämningen är därmed god. Mycket god. Några minuter senare har Fidel Castros rebeller skjutit sönder halva ön och Corleone-familjen har fått sin New York-boss mördad.

Det är här jag tar över, karriärskåt småmobster med ett stort midjemått och pomadahår som ska styra över familjens ekonomiska intressen och föra krig mot alla som ställer sig i vägen. Målet är att håva in kosing och få känna sig mäktig. Det börjar i liten skala, man misshandlar lite, slår sönder matvaror, eldar upp en bar och knäar en farbror i magen. Det blir tuffare med tiden. För att kunna utrota konkurrerande gangsters måste man rekrytera hejdukar med lämpliga färdigheter och bara timmen in i Godfather II har jag ett helt gäng med kunniga och hänsynslösa hantlangare.

Ofta är jag sinnessjukt lättroad av de mest menlösa saker. Jag kan bli irriterad över rutten bilfysik för att sedan sitta och gnälla över det i timmar, medan jag kan fnittra och garva åt en så enkel sak som möjligheten att designa sin egen karaktär - i timmar. Många fina minnen dyker upp varje gång jag ombeds utforma min hjälte. Jag minns när jag bortbjuden på Tiger Woods 05-afton designade Adolf Hitler (vilket faktiskt gick i det spelet, något som EA sedan fick åtgärda... såklart) och därmed förstörde stämningen för resten av aftonen. Varje gång det var min tur att golfa, och min mustaschprydde diktator stapplade fram till bollen i knähöga nazi-stövar skrek jag "javolll!" och skrattade som besatt. Humor på låg nivå, men ändå.

Ett annat tillfälle där egendesignad karaktär inneburit hysteriska mängder gapskratt var i The Elder Scrolls IV: Oblivion där jag spenderade närmare fyra timmar med att få min rollspels-geek att se precis ut som Jay Leno. Faktum är att han var skrämmande lik, med stor haka, grå frisyr och små, centrerade ögon. Varje gång jag spelade Oblivion (jag gjorde inget annat än stal hästar) skrattade jag så spottet sprutade åt min hjältemodige talkshow-värd och hans mörkröda morgonrock.

Detta är en annons:

En annan favorit är såklart Saints Row 2. Medan Mäki och Jesper spenderade tid med att designa fräna gangsters med coola kepor och nedhasade baggypants gjorde jag spelvärlden argaste fjolla, "Plommonstopet", och ställde sedan till med så mycket oreda i Volitions spelstad att skrattet till slut skadade mig fysiskt. Jag hade hotpants av jeanstyg, plommonstop, sandaler och enorm kråsskjorta (a'la Yngwee Malmsteen). Jag slogs som en gammal irländsk 1800-talsbonde och var smal som en sticka. Humorn var total. Underbar. Oförglömlig.

Och så börjar det igen. När jag i Godfather II ombeds forma min gangster är humorn omedelbart närvarande. Utgångsläget är en generiskt stilig Italiano. Fin frisyr, rak näsrygg, tydlig käklinje, stora ögon och vinröd sidenskjorta. Inget för mig med andra ord, förstörelsen kan börja. Jag satsar på fetma den här gången. Tjocka kinder, tjock hals, enorm hängbuk, gigantisk röv, enorma lår... allt ska vara stort. Och sedan börjar jakten på de största byxorna spelvärlden någonsin sett. Hängslen, finns det? Jag skrattar, bygger, väljer, drar i parametrar och flippar mellan olika boxarnäsor. Det är roligt att bygga sin egen gangster. Löjligt roligt.

Själva äventyret i The Godfather II tar sin början i New York och jag börjar i liten skala. Regelrätta familjekrig, stora stötar och kriminella mästerverk står vid dörren. Det är ett häftigt koncept, och upplägget fungerar bättre den här gången. Det är svårt att inte gilla möjligheten att äntligen få styra över New York som en fullfjädrad gudfarsa snarare än att ränna runt som en lågavlönad gangsterslav. Känslan av att klättra på karriärstegen är något jag saknat i spel som Grand Theft Auto IV, Saints Row 2, Mafia och även det första Godfather-spelet, trots de (redan då) höga ambitionerna. Det är beroendeframkallande att likt en makttörstig strategigeneral styra över staden.

Man kan under äventyrets gång rekrytera upp till sju hejdukar och inför varje rekrytering utför man en kort intervju (typ) där man kan välja huruvida man tror att gangstern i fråga är hård nog att utföra det smutsjobb man tänkt beordra honom till. Varje av dessa sju har en specifik färdighet såsom exempelvis förmågan att starta vildsinta mordbränder, dyrka kassaskåp eller helt enkelt läka andras sår och brutna ben.

Detta är en annons:

Navigerar gör man med hjälp av den ursnygga 3D-karta som EA byggt som enkelt visar var man är, var ens lejda hejdukar är och var de rivaliserande familjernas ställen ligger. Härifrån befaller man sina underhuggare till att åka runt och bomba, bränna, misshandla och givetvis helt ta över ställen från andra gangsters, i ett försök att bli så mäktig som man bara kan.

Sägas ska dock att systemet inte fungerar perfekt, utan lider av en rad mindre problem samt ett betydligt större. Det blir ett tag ganska repetitivt, och att hejdukarna inte kan dö utan bara "försvinner" ett tag innan de återvänder, känns larvigt. Sägas ska också att det absolut finns en del bristfällig artificiell intelligens i det här spelet, och att det faktum att man själv heller nästan aldrig kan dö känns märkligt.

Sen kan jag inte rå för att tycka att den övergripande känslan av att styra staden med endast sju hejdukar blir lite "dockhusaktig". Lite väl överdriven och hela idén har kunnat utvecklats en bra bit längre enligt mig. EA hade kunnat skapa ett ännu djupare system och tillåtit för olika grupperingar och en betydligt större stab underordnade. Det känns också ibland ovanligt larvigt när hejdukarna och du stöter på fiender och hämndlystna gamla rivaler som då bara ploppar fram på kartan utan vidare.

En viktig del av Godfather II är att uppgradera sina hejdukar med diverse skillz och göra dem bättre på sitt jobb. Under äventyrets gång tjänar man ganska mycket pengar och dessa kan man alltså, bland annat, använda till detta. Precis som i det första spelet måste man med jämna mellanrum även mörda viktiga personer runt om i städerna där Godfather II utspelar sig. Precis som i det första spelet handlar det om att leta upp specifika personer och förpassa dem till helvetet med extremt noggranna dödskjutningar. En rolig detalj som gör en hel del för spänningen i storyn.

EA har i slutändan gjort ett bra jobb med att expandera möjligheterna som vanligtvis förknippas med spel av den här typen. Visst finns det absolut luckor, svagheter och problem i upplägget i Godfather II, men på det stora hela är detta en klar förbättring jämfört med föregångaren. Mindre bra är däremot de audiovisuella kvaliteterna som lämnar en del att önska. Speciellt efter att ha upplevt Grand Theft Auto IV.

Till att börja med är grafiken inget att skrika sig hes över. Godfather II är ganska fult. Modellerna känns gamla, textureringen likaså och belysningen för tankarna till förra generationens sandlådespel. Tillkommer gör ryckiga animationer, usla shadow-maps och en pixeldensitet som gör mina ögon ledsna. Ljudet är heller inget att hurra över med platta röster, tråkiga ljudeffekter och identitetslös musik.

Det är tur att Godfather II gör något nytt, något som genren kommer att må bra av. Och att det erbjuder tre stora städer att leva loppan i. För hade det inte varit för Don-lägets klara potential samt den totala lycka som uppstår när man som idiotfläskig supergangster står där och blickar ut över en stad vars undre värld man styr med järnhand - hade betyget blivit klart lägre.

Det första spelet var proppat av sanslös repetition, tjatig bilkörning och ogenomtänkt struktur. Godfather II är mer varierat och mer ombytligt, bättre upplagt och har en tightare struktur som bättre passar spelets olika uppdrag samt den story som här berättas. Något Grand Theft Auto IV - är det dock inte på långa vägar.

The Godfather IIThe Godfather IIThe Godfather IIThe Godfather II
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Häftigt upplägg, innehållsrikt, våldsamt, varierade uppdrag, ambitiöst onlinestöd
-
Ful grafik, kass story, trist ljud
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jesper Karlsson
EA har haft flera år på sig att förbättra precis allt som gjorde det första spelet medelmåttigt. Och även om uppdragen där här gången är mer varierade, och upplägget mer genomtänkt - är Godfather II precis lika mediokert. Storyn är banal, hopplöst trist och röstskådespelarna är usla. Mina lejda hejdukar är odödliga, fienderna superkorkade och känslan av att Godfather II bara är ett ihopslängt virrvarr av snabbt hopsnickrade actionupdrag - är ständigt närvarande. Detta är en besvikelse. 5/10

Medlemsrecensioner

  • Andreas Blom
    EA's andra spel i deras Gudfader-serie är ett action betonat spel blandat med en rejäl skopa strategi. Jag har dragit på mig en dyr skjorta... 7/10
  • strategymaster
    I The godfather 2 börjar man som hantlangare till Michael Corleone och Aldo Trapani. Efter en snabb flykt från rebeller på cuba (där även Aldo... 7/10
  • Phip
    Jag öppnar dörren till baren, Jag kommer först och mina hantlangare efter mig. Det blir tyst när jag kliver in. Folket stirrar på mig, Jag... 6/10
  • James_Bond_007
    Godfather 2 handlar om familjen Corleone. Man spelar som Dominic redan efter första banan så vill Michael att man ska bli Don över New York. När... 7/10
  • Zeepax
    Om man tycker om gufadern filmerna så e detta spel ett måste.l det som e förbättrat sen föregångaren är att man nu kan ha sin egen lilla... 7/10

Relaterade texter

The Godfather IIScore

The Godfather II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Dra på dig kritstreckskostymen och vänd konjukturen i Godfather II... med armkraft! Petter Hegevall har uppfört sig illa

The Godfather II

The Godfather II

FÖRHANDSTITT. Skrivet av Daniel Steinholtz

Att vara Gudfader handlar inte bara om att bruka övervåld. Det handlar också om att bygga en familj baserad på manlig kärlek och respekt. Det har EA tagit fasta på i ett andra försök att göra den tunga mafiosolicensen rättvisa



Loading next content