Infamous

Cole vaknar upp, minns ingenting. Hela Empire City är slaget i spillror. Regeringen har barrikaderat alla vägar därifrån efter något slags virusutbrott och gängen har tagit över stadens tre öar. Här skulle allt vara både hopplöst och förlorat om det nu inte hade varit för att Cole i smällen faktiskt fått superkrafter. Han kan skjuta blixtar ur händerna och lär sig snart fler och fler sin av sin nyvunna förmåga. Frågan är bara hur man ska använda dem, för att hjälpa folket eller sig själv?

Infamous har på förhand beskrivits som Sonys eget Crackdown. Även om jag ser var liknelsen kommer ifrån, så har begåvade Sucker Punch (Sly Racoon) istället gjort en fullfjädrad superhjältesimulator. Här ställs vi hela tiden inför moraliska val i en stad där polisen totalt tappat greppet, brutala gäng härskar och djungelns lag råder mellan skyskraporna. Ska man försöka skapa upplopp för att få hjälp med att besegra någon, vilket garanterat kommer leda till dödsfall, eller ska man ta motståndaren själv? Ska jag hjälpa den där mannen vars fru har mördats eller ska jag istället försöka fånga den där flisan från explosionen för att få extra bonuskrafter?

Hela tiden bygger man karma. En god Cole får en blå aura, vilket ger en allt finare stad och hjälpsamma människor. Alla jublar när man kommer gående, man får fans och det sätts upp affischer som förklarar vilken rekorderlig karl man är. En ond Cole ser däremot alltmer spöklik ut medan varenda kotte vill ge honom däng och folk kastar stenar efter en så fort man visar upp sig och sin röda aura. Och de enda som affischer som sätts upp nu är med prispengar på ens skalle.

Det här är naturligtvis riktigt coolt, även om det är väldigt svart och vitt (eller rätt och blått i detta fall). I takt med att man blir allt godare (eller ondare) får man nämligen tillgång till fler och bättre förmågor. Kör man något slags mellanrace och är småtaskig ibland och snäll när man har lust blir det liksom varken hackat eller malet och man når inte de där eftertraktade nivåerna.

Coles superkrafter är alltså att han kan konsumera el och elektrifiera allt han ser. Inte helt olikt Bishop från X-men under hans tidigare äventyr. De flesta krafter påminner dock om den vanliga uppsättningen vapen som brukar finnas i actionspel och man har således ett vanligt skott, något som närmast påminner om raketgevär och såklart en form av granater. Men undan för undan lär man sig allt värre grejer och efter ett antal timmar är man så vansinnigt kraftfull att... jag ska inte spoila något men det finns en del överraskningar över vilka trick man har i rockärmen mot slutet av äventyret.

Crackdowns tre öar och gäng samt det faktum att man kan klättra på alla hus, är både början och slutet på likheterna de båda spelen emellan. Infamous är mer än så och att klättra omkring, göra uppdrag, dänga gäng och levla upp Cole är så vanebildande att jag under långa nätter inte kunnat sova. Bara en timme till. Det finns alltid några fler som behöver räddas, bossar som behöver dängas och hemliga prylar att hitta.

Att ta sig fram i enorma Empire City går som en dans tack vare att Cole dels tycks vara en riktig parkour-fena, dels har kikat på Crackdown-snuten om hur man enklast klättrar på en fasad och sannolikt spelat sin beskärda del timmar av Naruto: Rise of a Ninja. Lekande lätt kan man ta sig fram högt ovanför marken på elledningar och därigenom blixtsnabbt nå delar av den stora staden vad som nästan känns som fågelvägen. Lite synd är det dock att grafikmotorn inte riktigt hinner med när det går som allra snabbast och framhoppande texturer är tyvärr ett faktum mellan varven.

Men ledningarna är ett klockrent val som gör att man slipper mycket dötid. Lite mer exakt spelkontroll hade varit önskvärt dock och i början är jag nästan lite förvånad över hur inexakt allt känns. Av någon anledning lyckas man med allt man vill göra ändå och det tar ett tag innan man inser vilket genialiskt osynligt assistansverktyg Sucker Punch lagt till. Det känns verkligen hela tiden som man har full kontroll över Cole, och när man lyckas landa på en smal kabel efter ett nonchalant skutt snett ut mot den plats där man trodde att det kanske kunde finnas något under en vild strid, känner man sig brutalt skillad.

Assistansverktyget ser även till att Cole inte kastar sig mot en säker död där det vore ologiskt och springer man längs en smal kabel behöver man inte fjompa på och försöka hålla någon balans. Tvärtom vet Sucker Punch att man knappast skulle vilja ramla av en kabel utan assisterar smidigt så man själv kan ägna sig åt vettigare saker. Superhjälta till exempel. Det går därför att attackera hela tiden, nästan oavsett vad man håller på med.

Empire City är knökfyllt med saker att göra och överallt finns det något att sysselsätta sig med. Jag räddar folk från att lynchas, hjälper läkare vars praktik trakasseras, utför rena hämnduppdrag och mycket annat. Undan för undan rensar jag Empire Citys gator från det värsta patrasket och får veta mer om varför världen är som den är, samt vilken min roll är i det hela. Att klara Infamous tar 15-20 timmar vilket är mer än godkänt, men sedan är man ganska mätt, trots allt. Uppdragen blir aningen repetitiva sedan man gjort några sidospår och det visar sig att de olika gängen som kontrollerar de tre öarna använder snarlika metoder för övervakning vilket innebär att man får göra samma saker om och om igen.

Tyvärr är det ju så i superhjältevärlden att man själv inte får vara ensam om sina superkrafter. Naturligtvis har några puckon i de tre gängen Reapers, Dustmen och First Sons också fått sig en släng av sleven. Sedan man dängt nog mycket av deras fotfolk som dräller omkring, kastar de sig själva in i striden för att få behålla de områden av Empire City de så omsorgsfullt lagt rabarber på med hjälp av kraftfullt övervåld och förtryck.

Striderna är överhuvudtaget rena fröjden och beroende på om man är ond eller god utvecklar de sig ganska radikalt olika. Att alltid ladda upp sig mot närmaste elkälla är livsviktigt för att kunna grilla allt motstånd, spränga allt man ser och få rubb och stubb att flyga i luften. Är man god måste man dock se till att inte vara onödigt sadistisk och hålla noggrann koll på alla fotgängare så man inte råkar fritera någon i förbifarten. Uppskattas inte och vips tappar man karma. Är man ond kan man bara spätta rakt på dock, vilket är kul men den finess godheten ger striderna är faktiskt nästan roligare i mitt tycke.

Infamous är inte överdrivet vackert på bild, men med alla effekter och med fysikmotorn blir det ändå en imponerande syn som inte liknar något annat. Bilduppdateringen tar dock stryk mellan varven, vilken känns lite synd mitt i de häftigaste bataljerna. Men det är ett fantastiskt jobb Sucker Punch gjort och det är en snudd på otrolig mängd animationer som finns och det ser hela tiden så flytande och lätt ut när Cole tar sig framåt, hoppandes mellan alla hus.

Som Playstation 3-ägare bör du faktiskt inte missa Infamous och dra ditt strå till stacken med att rensa Empire City från det patrask som tagit över den. Visst finns det som sagt lite grafikmissar som hackande bilduppdatering och husfasader som liksom bara hoppar fram. Men det är inget som överskuggar den mäktiga känslan av att klättra upp i ett riktigt högt hus, låta blicken spegla över den enorma staden för att sedan kasta sig mot marken för att hjälpa en fager jungfru (eller en gammal skitgubbe) i nöd. Folkets jubel är lön för mödan och gör det hårda livet som superhjälte riktigt trivsamt, trots allt.