The Conduit

Jag önskar jag kunde ge en maffig presentation av Michael Ford, The Conduits huvudperson, men han är tyvärr en ganska anonym karaktär. Vi får aldrig får se något av killen förutom hans nävar, greppandes spelets olika vapen, och hans röst är en märklig blandning av Solid Snakes och Mr. Burns och jag skulle tro att jag läst pekböcker där jag levt mig in mer i karaktärernas öden och storyns utveckling. Nej, The Conduit är ingen Halo eller Half-Life. Men det behöver det inte heller vara.

Inte mycket behöver sägas om storyn mer än att Washington D.C. har utomjordingsproblem och att Mr. Ford guidas av en mystisk man som tipsar honom om hur du ska angripa "The Drudge", som slemhögarna kallas. I bakfickan bär Mr. Ford sin A.S.E. - en rund och mystisk artefakt som i spelet hjälper dig att se saker som blotta ögat inte uppfattar. Vissa låsta dörrar öppnas bara om du med denna stålskimrande cyber-Pokéboll scannar av närbelägna väggar och "avfyrar" tingesten för några sekunders elektronisk kommunikation av det andliga slaget. Din A.S.E. kan också röja slem-minor på säkert avstånd och samla upp informationsdisk #5 av 433.900, vilket lär glädja tvångsmässiga samlar-spelare.

När storyläget sparkar igång får jag ränna runt i hyfsat varierade lokaler, som en flygplats, ett bibliotek, Vita Huset och hemliga laboratorium. Banorna är i regel väldigt linjära och varierar kraftigt i underhållningsvärde. Vid ett tillfälle befinner jag exempelvis i en tunnelbana och förväntar mig ett trevligt miljöombyte, men snart känner jag mig tyvärr lika engagerad som en spärrvakt. En vagn, fyra fiender. Nästa vagn, fyra till. I vagnen efter det, fem fiender, och så vidare. Detta säger kanske mer om tunnelbanors lämplighet som actionbanor, men i denna del av The Conduit jag får en stark önskan att dra i nödbromsen och försöka rymma genom ett fönster. Lyckligtvis kompenseras detta av mer öppna krigsplatser där jag får kämpa mig fram genom skenbart ändlösa fiendedrivor för att nå deras "conduits", portarna från vilka fienderna rusar, och då är intensiteten riktigt lyckad.

Då striderna är som roligast beror det mycket på The Conduits varierade arsenal. Det tar dock en timme eller så att komma genom de standardmässiga människopuffrorna (pistol, hagel, automat) men när jag får tillgång till de slemmiga Drudge-bössorna blir pangandet betydligt mer intressant. Strike Rifle är en favorit - denna kan avfyras i korta stötar eller laddas upp för enormt kraftfulla skott som förvandlar den mest envisa utomjording till en hög grått O'boy-pulver och sättet man laddar om på, med en stor orange sfär som kraftkälla, är dessutom läckert och precis lagom utomjordiskt. Ännu läckare är den enormt kraftfulla Hive Cannon som jag plockar upp efter att ha sänkt en av rymdnissarnas storebrorsor.

Här finns även en hyfsad mängd olika fiender i såväl människo- som alienform och High Voltage har lyckats rätt bra med den Gears of War- och Lost Planet-liknande känslan av att verkligen utrota enivst kryllande ohyra. Här finns äggsäckar som måste sprängas och även de orangefärgade conduit-portarna spottar ständigt ur sig nytt rymdslödder tills du lobbar en välriktad granat i deras riktning. Här finns både två- och fyrfotade aliens och de sistnämnda är snabba rackare, varav vissa spränger sig själva i luften när de kommit tillräckligt nära dig. Jäpp, precis som "tickers" i Gears of War 2. Trist nog finns här knappt en enda bossfight, vilket gör helhetsupplevelsen mycket mindre maffig.

Wii-fjärren används för att sikta och för att vända sig om och den anpassningsbara spelkontrollen är en av The Conduits främsta egenskaper. Känslan i Metroid Prime: Corruption må vara snäppet bättre, men med det sagt finns här en behaglig exakthet i pekaren och att lobba granater med en nunchuk-rörelse känns som allt annat än en gimmick. Mindre lyckat är närstridsattackerna; eftersom dessa är nästan överdrivet kraftfulla kommer du att använda dem ofta och detta görs genom ett skak på Wii-fjärren. Skaket gör dock att siktet på skärmen flyger iväg åt alla möljiga håll och blir du inte åksjuk lär du åtminstone bli irriterad. En bagatell, men värt att nämna.

Det finns ett problem jag inte kommer ifrån när jag bedömer den på förhand så omtalade grafiken till The Conduit. Ja, detta är snyggare (realistisk) grafik än det mesta vi sett i Wii-väg och vad High Voltage gjort med hårdvaran är en bedrift. Men efter otaliga förstapersonsskjutare till PC, Playstation 3 och Xbox 360, där spelen länge varit flera strån vassare, blir helhetsintrycket ändå inget speciellt. "Snyggt för att vara Wii" är helt enkelt inget argument jag faller av stolen av. För de som bara äger konsolen i fråga och sålunda är svältfödda på snygga förstapersonsskjutare är det förstås en annan femma.

Här finns några läckra sekvenser som mötet med en stor spindelboss, snyggt och fantasifullt designade alien-vapen och animationerna när fienderna blir träffade av Fords kulor är (relativt) snygga. Ett minus dock för den återanvändning (läs: karbonkopiering) av miljöer. I biblioteksbanan ser jag exakt samma rum och bokhyllor otaliga gånger och det tycks dessutom bara finnas en modell av förråd/städskrubb i The Conduits version av Washington D.C. Småtrist.

Här finns även ett onlineläge som stöder krigande upp till 12 spelare. Här finns flera spellägen som klassiska Capture the Flag (eller Capture the A.S.E. som det heter här) och vanliga dödsmatcher, vilket i sin enkelhet faktiskt är riktigt roande, särskilt efter att ha slagits med de småkorkade soldaterna i enspelarläget. Bounty Hunter är också intressant; här ska vi leta upp en specifik individ någonstans på kartan och sänka honom, haken är dock att vi straffas för att skjuta fel motståndare, vilket kräver en del anpassning i ens spelande. Samtidigt är någon på jakt efter dig, men du vet inte vem det är.

Att använda Friend Codes är traditionsenligt tålamodstestande och i matcher med många deltagare blev laggandet också smått irriterande, men överlag är The Conduits onlineläge varierat, roligt och ett bra tillskott till Wii (här finns även stöd för Wii Speak). Efter att du lagt dina 7-9 speltimmar på enspelarläget kommer du alltså känna dig nöjd över möjligheten och mervärdet i att hoppa in i en onlinebatalj närhelst du vill.

The Conduit är ett efterlängtat spel, men kanske av andra orsaker än andra stortitlar. Nintendo Wii har verkligen behövt en snygg och röjig förstapersonsskjutare länge nu och även om här finns detaljer att anmärka på (främst det rutinmässiga enspelarläget) så är denna alienslaktare absolut värd att titta närmare på.