Cursed Mountain

Att skrämmas... En ordentligt svårbemästrad konstform. Om inte annat för att publiken, inklusive mig själv, är väldigt kräsen och ständigt hittar massvis med kritik för spel eller filmer som är tänkta att skicka rysningar längs våra ryggrader. Antingen är skrämseltaktikerna för splattriga och därför svåra att ta på allvar, tempot kan vara för långsamt eller för snabbt och det är även lätt att klaga på "enkla" skrämseleffekter som snabba klipp eller plötsliga ljud. Hur det än ligger till i Cursed Mountains fall, om jag är för svårskrämd eller spelet för dåligt, kan jag ändå inte säga att jag någonsin blev riktigt skrämd av Deep Silvers Wii-exklusiva spel.

Grundpremisserna är det dock inget fel på. Lagomt skäggige bergsbestigaren Eric Simmons springer med sin australiensiska dialekt runt bland Himalayas bergsområden och letar efter sin försvunne bror Frank, som gjort en bergsgudinna förbaskad genom att snatta en gammal magisk artefakt. Här finns spöklika munkar, Tibetansk folklore, högt belägna spökbyar och en sjujädra massa rökelse runt varje knut. Eric slåss mot spöken, det ogästvänliga bergsklimatet och ofta även mot sitt eget förstånd.

Uppdragen handlar ofta om att hämta olika föremål, exempelvis delar av emblem eller uppgraderingar till din ishacka, och på vägen emellan uppdragen dyker plötsligt spöken upp för någon minuts fighting. Tidigt i spelet hittar Eric en hacka som visar sig vara det perfekta tillhygget för att hantera odöda busgrabbar med smak för människokött. En intryckt Z-knapp får Eric att se in i en sotig spökdimension och att hålla hackan som en tvåhändig trollstav. Några rundor hack-projektiler mot gastarna och de visar upp en röd punkt i torsonivå som du kan låsa fast med A-knappen varpå du med lite gestikulerande gör slut på spökeländet.

Gestikulerandet, ja. Det är svårt att hitta kopplingen mellan de gester jag via ikoner uppmanas utföra och vad som faktiskt händer på skärmen. Att sitta i lugn och ro med nästan stilla händer och sedan behöva vifta som en exhibitionistisk väderkvarn förstör dessutom spökstämningen rejält. Då spelet vägrar erkänna att jag faktiskt sveper diagonalt med Wii-fjärren när jag uppmanas att göra detta, blir jag oerhört frustrerad då spöket måste mjukas upp med hackan igen. För att inte tala om spelets första bossfajt...

I strid med en svävande blyertsörn i gothmundering blir jag nämligen extremt uppretad när tre torn som helar bossen ska deaktiveras med flaxandet. Jag ska röra Wii-fjärren rakt upp, jag rör den bannemig rakt upp, ingenting händer och bossen tar ytterligare någon centimeter av min hälsomätare. Jag springer för att hela mig vid närmsta rökelseautomat (som sig bör) men då helandet är otroligt segt hinner bossen i kapp mig och skadar mig i exakt samma takt som min hälsa återställs. Vid detta skede är jag mycket lockad att buda mitt Cursed Mountain till Åre åt någon vänlig skidinstruktör som kan slänga eländet nedför berget.

För att skrämmas måste man vara oförutsägbar och tyvärr är Sacred Mountain förutom plötsliga, halvsekundlånga skrämseleffekter sällan det. I ett parti av spelet får jag exempelvis instruktionen att samla tre medaljongbitar i en nedgången by. Jag får reda på att en av föremålen finns i ett hus så jag gläntar försiktigt på dess dörr. Inget finns på undervåningen så jag går en trappa upp. Där finns det jag söker och innan jag ens packat ned min nya pryl i ryggan är det så smärtsamt uppenbart att ett spöke kommer att vänta på mig på bottenvåningen att inga blinkande effekter i världen kan göra mig överraskad.

Presentationsmässigt då? Tja, ljudet är faktiskt det bästa med Cursed Mountain, här finns en mycket snygg och lämpligt avvägd ljudmatta som gör sitt bästa för att göra resten av spelet otäckt. Röster hörs i bakgrunden, musiken blir dynamiskt otäckare vid spöktäta områden och här finns detaljer som vindspel och avlägsna skratt. Grafiskt är det vad man väntar sig från ett Wii-spel som ska se realistiskt ut; här finns kantiga figurer, oskarpa knäckebrödsomgivningar och ljuseffekter som sett bättre ut i vissa Gamecube-spel. Här finns dock några trevliga inslag som mellansekvensernas stillbildsnarrativ och ett hyggligt (för att vara Wii) ritavstånd med bra utsikt i bergsmiljöerna. Men det går liksom inte att skaka av sig kompromisserna, och att klättra uppför en isvägg i Cursed Mountain när man gjort samma sak i ofantligt snyggare Call of Duty: Modern Warfare 2 känns riktigt fattigt.

Deep Silver har uppenbarligen sneglat rejält på Resident Evils beståndsdelar och att kalla vissa detaljer för en regelrätt stöld är inte så långsökt. Trätunnorna som mosas med hackan gömmer bonusföremål och dessa markeras med vertikala ljuspelare i olika färger. När vi plockar upp dessa föremål dyker en bild på föremålet och en textruta i stil med "It's a rusty old key" upp. Överallt ligger rutten mat eller flugtäckta lik som Eric kan titta på, ofta med en kommentar om dess vämjeliga lukt. Till och med typsnitt och hälsomätaren är som direkt tagna från Capcoms zombiespel.

Jag vill väldigt gärna tycka om Cursed Mountain. Ambitionen är utmärkt: när exempelvis Resident Evil-spelen blivit allt mer actionfokuserade och ett sånt här spel kommer och bara slänger en ishacka i nävarna på oss och vill skrämmas applåderar jag approachen. Men Cursed Mountain är helt enkelt inte otäckt. I de här spelmässiga bergsmiljöerna finns helt enkelt för många dalar och för få toppar.