Dead Space Extraction

Man kan definitivt beskylla Nintendo för rälsskjutarnas återkomst. Tack vare Wiimotens lämplighet för genren har jag haft nöjet att bevittna detektiv Washingtons svordomsrekord i House of the Dead: Overkill samt kelat med Albert Wesker i Resident Evil: Umbrella Chronicles. På köpet har jag blivit kungligt road av lättsmält action, tonvis med hjärnsubstans och ohälsosamt mycket déjà vu från 90-talets arkadhallar.

Så, nu ska vi ut på guidad rälstur igen. Destinationen är om möjligt ännu otrevligare än en zombieinfekterad småstad där invånarna mumsar människolemmar till morgonkaffet. Nämligen en rymdmutantsinfekterad planetknäckare à la USG Ishimura - fjolårets kanske allra otäckaste skådeplats i tredjepersonsskräckisen Dead Space.

Dead Space Extraction tar vid strax före det att originalspelets protagonist Isaac Clarke stiger ombord på Ishimura. Allt börjar på koloniplaneten Aegis VII där en mystisk artefakt har upptäckts, en så kallad "Marker". För en religös grupp, unitologsekten, har upptäckten stor betydelse. Många av sektmedlemmarna på kolonin är övertygade om att frälsningen är nära. Om frälsningen för dem innebär att bli förvandlade till förvridna rovdjur, så ja, då är den betydligt närmare än väntat.

Det dröjer alltså inte länge förrän kolonisterna börjar lida av hallicunationer och illamående. I nästa fas blir de spritt språngande galna och mordiska. Sen tar förvandlingen fart... och Aegis VII är ingen plats man vill vara på längre.

Spelets inledande nivåer tar vid mitt i kaoset. Efter en stunds patenterat arm- och benkapande flyr en grupp överlevare från planeten i en rymdkapsel. I tron om att hjälp finns till hands på Ishimura så sätts kursen ditåt. Men alla som har spelat fjolårets rymdäventyr vet vad som egentligen väntar dem.

Huvudsakligen ser man äventyret ur Nathan McNeills ögon, säkerhetsansvarig på kolonin och allmänt hård, men med jämna mellanrum flyttas perspektivet till någon annan i gruppen. På så sätt får man en övergripande blick på händelserna. Som mer kött på benen angående själva spelvärlden är Dead Space Extraction ett utmärkt sidospår. Genom textfiler, ljudloggar (som knastrigt och stämningsfullt spelas upp i Wiimotens högtalare) och givetvis händelserna i själva äventyret matas jag med spännande bakgrundsinformation och kuriosa.

Alla som har spelat en rälsskjutare förr, vet hur man spelar Dead Space Extraction. Man behöver aldrig oroa sig för att gå, springa eller hoppa. Det sköts automatiskt. I huvudsak är sikta och skjuta det enda man behöver bry sig om. Ett stort kliv från originalspelets spelmekanik, med andra ord. Men det känns fortfarande som ett spel i samma universum. Det är samma metalliskt kalla och mörka miljöer, samma mutanter, samma vapen. Allt från de typiska intrumentpanelerna till spårvagnsstationerna är intakta. Det här är det Ishimura vi lärde känna. Ingen tvekan. Det är dessutom byggt med en grafik som får de flesta Wii-titlar att skämmas.

Det finns en handfull spelmässiga detaljer som varierar upplevelsen. Man kan till exempel manipulera gravitationen för att plocka åt sig ammo, första hjälpen-lådor och vapen. Jag kan också ta tag i vissa objekt i spelvärlden för att använda dem som projektiler mot arga fiender. Likt sin originalupplaga finns också färdigheten att kunna sakta ner fiender och hinder i miljöerna (en snabbt snurrande fläkt, till exempel) med stasis. För den äckligaste sortens fiende, den som kryper hiskeligt snabbt i ventilationstrummor och avloppssystem, är detta hjälpmedel essentiellt för överlevnad.

Trots att genren av naturliga skäl lider av akut interaktionsbrist, så gör spelet sitt bästa för att göra spelaren delaktig. Jag hackar terminaler, skakar igång lysrör i särskilt mörka områden och vid ett fåtal punkter i spelet ställs jag inför vägskäl. Vilket förstås bäddar för en andra genomspelning. Men bara om man står ut med Dead Space Extractions absolut svagaste punkter. Tempot och dialogen.

Tyvärr är äventyret alldeles för söligt för sitt eget bästa. Jag förstår Eurocom och Visceral Games vill göra en för genren lite annorlunda upplevelse, med matigare story och fokus på relationerna inom gruppen. Dialogen faller dessvärre platt, och karaktärerna blir mer irriterande för varje minut som går. När McNeill agerar fredsmäklare mellan två manliga jättebebisar för sjuttiofjärde gången vill jag bara krypa in i ett skåp och vara ifred. Ostig dialog hör till rälsskjutare, men när man i detta fall har bestämt sig för en seriösare approach så framställs dialogen bara som... rent kass.

Dessa sekvenser kommer i varierad form, men är både många och långa. Vilket betyder många och långa avbrott från faktiskt skjutande. Hur kul är en rälsskjutare när man inte får skjuta? Ungefär lika roligt som att åka tåg. Här saknar jag House of the Dead: Overkills hysteriska frenesi, där odöda väller in i rum efter rum. Där dialogen är så härligt oseriös, och där storyn bara är en ursäkt för zombiemassmord. Dessutom är skräcken som bortblåst. Det må se ut som Dead Space, men det skrämmer aldrig med samma bravur. Faktum är att jag inte ens känner den minsta av rysningar.

Men till trots. När jag väl kommer in i hetluften, så är Dead Space Extraction ett välgjort och snyggt arkadspel som tillför en hel del nytt till genren. Det går utmärkt att spela i co-op, alla vapen från Dead Space finns här, inklusive plasmaskäraren, sågklingan och eldkastaren, och för dig som älskar spelets universum finns det mycket att suga in. Dessutom tillkommer ett challenge-läge som skänker lite extra livslängd efter det ganska korta storyläget (klarade spelet på en helkväll).

Värt sitt fullpris? Nja, det beror hur hårt ditt sug att slajsa rymdkebab är, och hur pass mycket du gillar rälsskjutare i allmänhet. Annars kan du lika gärna vänta på Dead Space 2, eller eventuellt tills det landar i en reaback nära dig.