Svenska
Gamereactor
recensioner
Borderlands: The Pre-Sequel

Borderlands: The Pre-Sequel

Johannes & co. har styrt kosan mot Pandoras måne i hopp om att lära känna Handsome Jack lite bättre. Håller vapenorgien än en gång eller är detta blott en blek för-uppföljare?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Om det är något som Texas-studion Gearbox Software kan så är det skjutkalas med rollspelsinslag och mängder av rumpskämt. De tre komponenterna sammanfattar ganska väl det gyllene framgångsreceptet i Borderlands, serien de i stort sett lever på. För de verkar inte kunna särskilt mycket annat. När de mellan 2010 och 2011 knöt ihop den utdragna utvecklingsprocessen som var Duke Nukem Forever blev resultatet ett av detta årtiondes största besvikelser; en ofärdig soppa av förlegad spelmekanik och trötta stereotyper. Senast förra året släppte de dessutom Aliens: Colonial Marines, en av vår tids värsta skändelser av Ridley Scotts vida hyllade filmuniversum.

Men de har alltid Borderlands att falla tillbaka på. En trygghet i det mörker som deras två monumentala snedsteg inneburit. För mellan de två släppte de även ett spel vid namn Borderlands 2, en vidareutvecklingen och förbättring på alla punkter som befläckade föregångaren en aning, och i mångas ögon något som närmast kan jämföras med flerspelarperfektion.

Borderlands: The Pre-Sequel
Stingray - det nya fordonet med svävaregenskaper som låter den ensamma föraren skutta över större avsatser än tidigare möjligt.

Nu när turen kommit till Borderlands: The Pre-Sequel, spelet som ska knyta ihop händelserna i de två spelen, står det snart klart att fodralet lika gärna hade kunnat prydas av "Borderlands 3". Det enda som hindrar de goda tingens tal från att vara en del av Gearbox senaste rymdepos är just det faktum att hela äventyret utspelas mellan de två tidigare huvuddelarna i serien. En uppföljare till Borderlands, samt föregångare till Borderlands 2. En för-uppföljare, med andra ord.

Nu har kanske berättelsen aldrig spelat en särskilt central roll tidigare i seriens historia, men Gearbox menade ändå att de behövde skapa ett helt separat spel för att knyta ihop de två föregångarna och i samma veva låta oss ytterligare lära känna Handsome Jack, den skogstokige, tokskojiga antagonisten från Borderlands 2. För det är honom äventyret handlar om, så enkelt är det. Du som spelare utför grovgörat medan Jack så sakteliga utvecklas till att bli den klockrena storskurken vi lärt oss att hat-älska.

Borderlands: The Pre-Sequel
Nej, självstrypning löser inte det faktum att ett gäng astronautpsykopater med jetpacks skjuter mot dig. Väx upp!

Och grovgörat handlar precis som innan om utrustningssamlande och humor i mängder. Den spelmekaniskt största skillnaden gentemot föregångaren Borderlands 2 (eller uppföljaren, snurrigt det där) är det faktum att majoriteten av äventyret utspelas i rymdens kalla vakuum, på en måne utan atmosfär. Rent praktiskt innebär detta att du du kan hoppa väldigt, väldigt högt, sväva fritt längre stunder och "stjärtsmälla" intet ont anade fiender från höga höjder. Men allt detta kostar givetvis syre som du måste hushålla med och titt som tätt fylla på för att inte kvävas. Det är en förändring subtil nog att aldrig störa flytet i det övergripande tempot, men ger dig likväl ännu en komponent att hålla reda på och leka med väl i stridens hetta.

Borderlands: The Pre-Sequel
Låt fantasin göra jobbet.

Utöver de detaljerna är det mesta, som sagt, sig likt. Rent spelmekaniskt alltså. Av de fyra nya hjältarna faller mitt val på Nisha, den skarpsynte cowgirlen, komplett med western-hatt och kaxig uppsyn. Den lilla, gula, ultrajobbiga beundrarfavoriten Claptrap får även chans till upprättelse som spelbar karaktär. Men för mig är det inte ens ett alternativ att uppleva de nästkommande 20 timmarna genom det lilla fanskapets ögon. Han är lite som Borderlands långsökta motsvarighet till Jar Jar- Binks, fast aningen sötare.

De två resterande personligheterna - Athena, den kagixa sceince-fiction-gladiatorn och Wilhelm, den storvuxne kraftgubben med en förkärlek till små robotar och stora vapen - fyller dock sin funktion så fort fler spelare ansluter sig till äventyret. I de stunder då jag och tre likasinnade gemensamt slaktar skiten ur ett gäng macho-rymdpirater, lyssnar hur de ska "bära våra stjärtar som hattar", betraktar hur skadesiffrorna bokstavligen sprutar ur dem till tonerna av vår gevärseld. När vi sedan rusar och stångas som skållade troll i hopp om att hinna först fram till den sällsynta, orangefärgade utrustningen som ligger och gnistrar på backen - då är Borderlands: The Pre-Sequel precis så bra som ett spel kan bli.

De två nya vapentyperna, is och laser, ger ytterligare variation till striderna. Den ena fungerar särskilt bra mot högtflygande fiender genom att frysa ned dem och låta gravitationen styra dem mot sin undergång medan lasern sätter eld på organiska varelser så länge de vistas i en syrerik miljö.

I enlighet med rymdtemat hinner även en hel del referenser avverkas. Allra färskast i minnet är ett uppdrag där en rymdstationen invaderats av fiender som alla har skrämmande antal likheter med Covenants från Halo. Korta, puckelryggade män med mustasch springer mot mig med gälla skrik medan deras längre och mer rakryggade motsvarigheter stegar undan mina skott och skrattar i mörka stämmor. När sedan uppdraget avslutas med en bosstrid mot en krokig forskare i en flygande rullstol - mycket likt High Prophets från Halo 2 - så släpper jag ofrivilligt ifrån mig ett högt skratt. Det här är bra skit.

Borderlands: The Pre-Sequel
Skjut tills fingrarna blöder; så lyder receptet för framgång i Borderlands: The Pre-Sequel.

Det är i dessa sidouppdrag som Gearbox vekligen vågar ta ut de humoristiska svängarna. Allt från att bygga frankenstein-raketer av människo- och monsterdelar till att passivt se på hur en högprofilerade forskare öppnar fönstret på rymdstationen för att få sig "en nypa frisk luft", är så uppfriskande och superlöjligt att jag ständigt längtar efter nästa karaktärsmöte och idiotiska upptåg.

Ett gäng bekanta ansikten hinner göra snabba inhopp bland alla nya, däribland Moxxi, Tiny Tina och min personliga favorit, Mr Torque. Hjältarna från det första spelet har även en central roll i huvudhistorien och Jacks utveckling mot total galenskap. De uppdragen tenderar dock att trappa ner en aning på mängden rumpskämt, utan att för den delen bli lika pretentiöst gravallvarlig som, säg, Destiny. Karaktärsgalleriet och uppdragen är, som alltid, en färgstark kompott.

Borderlands: The Pre-Sequel
Man känner nästan hur Kraftwerks synthiga 80-talsdängor dunkar i bakgrunden, visst?

Men det blir såklart roligare när du spelar tillsammans med tre röjsugna spelare, vilket leder mig in på detaljen som hindrar denna upplevelse från att vara en solklar tiopoängare. Att spela själv är helt enkelt inte alls lika roligt som i gott sällskap. Visst är olika vapenlaborationer lika underhållande att leka med och skämten lika roliga att lyssna på, men så fort du exempelvis ligger och krälar på backen med hälsomätaren på noll, utan någon bundsförvant att hela dig, märks kravet på att faktiskt ha någon att spela med. Alltför många gånger låg jag själv på backen utan någon fiende att döda - vilket i sin tur får dig på fötter igen - och kunde inte göra annat än att vänta på att tidsmätaren skulle rinna ut.

Att ge ett spel med så tydlig fokus på kooperativt spelande onödigt mycket kritik för en sådan liten petitess vore nästan som att kalla tennis för en förbannat sunkig skitsport under förutsättningen att du står och spelar ensam mot en vägg. Det är fortfarande väldigt roligt, förutsatt att du gillar tennis, men du kommer få springa lite extra när du väl tappar bollen.

Borderlands: The Pre-Sequel
Varje ny bekantskap sprudlar av så mycket personlighet och humor att vi inte sällan vill peta dem i ansiktet med pistolmynningen, som för att förklara vår kärlek till karaktärsgalleriet Gearbox lyckats porträttera.

Utöver det är Borderlands: The Pre-Sequel en närmast fläckfri spelupplevelse så efterblivet självmedveten att man inte kan göra särskilt mycket annat än att älska det. Det är ännu mer - och i de flesta fallen även bättre - av det goda vi lärde oss att älska senast i Borderlands 2. Den oheliga mängd nya vapen, fiender och saker att göra samt utforska på den Pandoras vackra, cel-shadade måne får det hela att kännas mindre som expansionspaketet det på förhand såg ut som, till att faktiskt stå på sina egna ben som en fullblåst huvuddel i serien, utan trean i slutet.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Löjligt underhållande mekanik, mer av Handsome Jack, vulgär vapen-bonanza, vacker design, variationsrikt upplägg, intressant spelvärld
-
Svag enspelaruplevelse
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Valkyria55
    Nu har jag spelat genom det tredje Borderlands spelet, egentligen är det inte en trea utan en 1 1/2'a, det ska ju utspela sig emellan 1an och... 6/10

Relaterade texter

Borderlands: The Pre-SequelScore

Borderlands: The Pre-Sequel

RECENSION. Skrivet av Johannes Leander

Johannes & co. har styrt kosan mot Pandoras måne i hopp om att lära känna Handsome Jack lite bättre. Håller vapenorgien än en gång eller är detta blott en blek för-uppföljare?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy