Operation Flashpoint: Dragon Rising

Året var 2001 och Bohemia Interactive ett mer eller mindre okänt gäng från Tjeckien släppte efter lång väntan, sitt krigsspel Operation Flashpoint. Istället för att vara ett mainstream-anpassat actionspel där du tog rollen som den perfekte soldaten med magiskt läkekött och övermänskliga förmågor att träffar rätt, var du en helt vanlig soldat. Realismen var påtaglig. Att träffa sina fiender i den öppna terrängen eller inne bland den sporadiska bebyggelsen var i sig en riktig utmaning. Att sedan inte själv stryka med efter fem minuter var även det en utmaning klart värd namnet. Trots massor av buggar och problem var Operation Flashpoint ett ytterst välgjort spel med massor av djup och möjligheter.

Codemasters var vid den tiden utgivaren, men efter ett par år och ett par expansioner senare gick parterna åt skilda vägar och Codemasters behöll rättigheterna till Operation Flashpoint-namnet medan Bohemia numera utvecklar sina Armed Assault-spel, som numera går under namnet ArmA. Då som nu är Bohemia fokuserade på att leverera djupa, realistiska krigsspel, dock fortfarande fyllda med buggar. Precis som det första Operation Flashpoint har ArmA-spelen en mycket trogen fan-skara som älskar det verklighetstrogna upplägget.

Skepsisen inför Codemasters interna projekt Operation Flashpoint: Dragon Rising har varit stor hos såväl fansen som hos mig. Även om vi har blivit matade med läckra bilder och undersköna videos av matig krigsaction har jag alltid varit fullt och fast inställd på att Operation Flashpoint: Dragon Rising skulle vara Operation Flashpoint: Let's be Ghost Recon 2. Jag har absolut inget emot Ghost Recon 2, tvärtom, jag älskar nästan alla av spelen i Ghost Recon-serien, men upplägg och utförandet i Ghost Recon är så otroligt olikt det i Operation Flashpoint. Jag trodde helt enkelt att Codemasters skulle förstöra hela härligheten rakt av.

Första gången jag startade upp Operation Flashpoint: Dragon Rising på Xbox 360 försvann dock de fasorna att Codemasters hade förstört arvet från Bohemia. Precis som tidigare handlar det om ett krigsspel där du befinner dig på öppna vidder, konstant i fara. Som stenhårt marinkårsbefäl har du befäl över en liten trupp med soldater och det är ert uppdrag att understödja de övriga trupperna i offensiver, utföra sabotage, räddningsuppdrag och helt enkelt delta som en enhet i ett större krig.

Denna gång handlar det om roten till allt ont, pengar. På ön Skira finns det rika naturtillgångar och sedan tidigare har både Ryssland och Kina haft småbråk om vem som egentligen är den rättmätiga ägaren av ön. Nu har det hela dragits såpass långt att Kina är ytterst nära en invasion av det ryska fastlandet. Ryssland ringer upp USA och ber att ett gäng trevliga marinkårssoldater ska packa trunken och bege sig till Skira för att gå Rysslands ärenden medan Ryssland själva befäster sina egna positioner på fastlandet. Det är bäddat för redigt krig och som soldat på Skira är livet ingen dans på rosor.

Varje uppdrag inleds med att man får en översiktskarta över uppdragsområdet och en skriven sammanfattning av vad uppdraget går ut på och varför man ska utföra det. Efter en ganska lång laddningstid kommer man sedan ut på fältet och här får man sina order via radio. För navigation har man en kompass-rad med de olika väderstrecken för att man ska veta vilket håll man går åt. På denna kompass-rad ser man även röda trianglar som representerar fienden. Beroende på hur starkt de lyser rött, varierar avståndet mellan dig och fienden. När man ska ta sig till olika ställen har man en flagg-ikon som visar var nästa punkt du ska ta dig till ligger. Hur du tar dig dit är helt och hållet upp till dig.

Förutom detta superenkla och smidiga sätt att navigera, finns det även en stor översiktskarta där du kan se hur terrängen ser ut och om det finns något av intresse inrapporterat. Från denna översiktskarta kan man även styra sina soldater om man så önskar. Om man hellre beordrar runt sina fotsoldater ute i den "verkliga" världen är det inte svårare än att man håller in höger axelknapp för att få upp ett orderhjul. Fyra olika riktningar ger möjligheten att ge taktiska order, rörelse, attack eller annat kul. Beroende på vad man väljer får man oftast fler val, allt för bättre och mer djupa valmöjligheter.

Som förväntat är det en och annan kille i uniform som vill stoppa spelaren och detta sker såklart med stora mängder vapen och projektiler. Naturliga skydd såsom stenar, kullar, björkar, granat, halvrivna gärsgårdar och mycket annat finns strött runt hela spelvärlden. Lägg här till drösvis med hus, plank, fordon och skyddsvallar byggda av sandsäckar och det saknas oftast inte möjlighet till att ligga och trycka i relativ säkerhet. För när kulorna börjar vina, då gäller det att ha is i buken. Spårelden viner runt om öronen och man kommer inte helt osökt på att tänka filmen Black Hawk Down när Ewan McGregor får förklarat för att sig hur det låter när man verkligen blir beskjuten.

Under eldstrider så råder det självklart rent kaos. Kulorna fräser runt om en, kulor som träffar marken eller omgivningen sprätter upp jord och flisor i ögonen på spelaren och man får ofta ta skydd för att återfå synen innan man kan bege sig in i stridens hetta igen. Att ligga bakom skydd och byta skott med fienden ger dock väldigt lite och antingen får man be sina kollegor lägga nedtäckande eld medan man flankerar de kinesiska trupperna (eller man nedtrycker fienden och kollegorna flankerar) eller om man kanske beställer in lite tung artillerield för att lösa fiendefrågan.

Att vara försiktig ger oftast inget, fienden har också tillgång till granater, raketgevär och annat läskigt. Därmed gäller det ofta att man lägger benen på ryggen och rör på röven för att inte få den söndersprängd och full med jord. Operation Flashpoint: Dragon Rising är bitvis ett påfrestande spel som kräver uppmärksamhet och noggrannhet från spelaren, annars slutar det riktigt illa oftast. Om man ska undsätta ett gäng medsoldater gör man bäst i att eliminera samtliga fiendeelement innan man rusar till undsättning. Om man bara löser en problemsituation halvdant riskerar man att få betala dyrt och högt senare, speciellt när det handlar om mer låsta, fasta situationer.

Något jag hela tiden upplever när jag spelar Operation Flashpoint: Dragon Rising är att spelkontrollen nästan alltid är perfekt. Sällan känner jag att kontrollen hindrar mig att att göra det jag vill, kanske kan jag tycka att det skulle gå snabbare att få upp menyn för utrustningen, men samtidigt handlar det om en krigssimulator mer eller mindre. Detta betyder att omladdningar, vapenbyten, speciellt när det handlar om raketgevär och liknande, kan ta ganska lång tid innan det är klart att avfyra. Vapnen känns och låter alltid autentiska och man känner alltid en viss tyngd och autencitet i utrustningen. Även om jag inte själv har avfyrat automatkarbiner eller raketgevär känns de alltid trovärdiga och verklighetstrogna, fjärran från Hollywood-glättigt och flashiga omladdningar.

Vapen finns det såklart i mängder och variationen är stor. Karbiner, krypskyttegevär, raketgevär, granater, pistoler, stativmonterade kulsprutor och mycket annat. Ljud och grafik levererar gott då de flesta röster, vapenljud, fordonsläten och allt annat alltid känns klart och tydligt. Vapnen låter tunga och farliga och explosionerna levereras med god tyngd och ibland riktigt känns det i bröstkorgen när man spränger sönder något massivt. Precis som förväntat blir det ibland en fördröjning mellan explosioner på avstånd tills ljudet når spelaren, ljudet färdas med andra ord och än en punkt som gör att Operation Flashpoint: Dragon Rising känns väldigt trovärdigt.

Grafiskt må det inte vara lika snyggt som många andra genrekollegor, men då har Operation Flashpoint: Dragon Rising en helt annan spelyta att röra sig med. Rent generellt ser det bra ut. Personligen kan jag kanske tycka att fienderna hade kunnat vara bättre animerade ibland, men då man oftast ser dem genom ett kikarsikte eller en kikare är det inget som stör eller förtar något av upplevelsen. Byggnaderna i spelet är inte speciellt imponerande, de är oftast väl enkla och trista, istället är det miljöerna som imponerar stort. Buskage, träd, öppna vidder och massor av frisk luft. Skiras omgivningar är lummiga och trevliga att vistas i.

Allt efter att dygnet löper vidare förändras även ljuset. Om man påbörjar ett uppdrag i skydd av nattens mörker finner man sig efter ett tag omsvept av gryningens varma solstrålar. Codemasters har lyckats få fram användandet av just ljus på ett exemplariskt sätt. Användandet av rök är också ett av de mer lyckade delarna där stora, tjocka, rökpelare tornar upp sig mot himlen på ställen där det kan finnas intresse för spelaren att ta sig.

Men allt med Operation Flashpoint: Dragon Rising är inte bara bra, det finns nämligen ett flertal punkter som irriterar mig. Dels kan jag tycka att fordonsfysiken när det gäller vanliga jeepar och Humvees känns väldigt svampiga och bitvis är det månlandarvarning. Kör man på en sten eller något annat på fel sätt kan man slungas upp i luften och jag har varit med om att i det närmsta göra en bakåtvolt i luften. Inte riktigt, men inte långt ifrån. Något som dessutom allt som oftast sker när man går ur ett fordon, är att vapnet försvinner för några sekunder. Vid ett flertal tillfällen har jag rattat runt i en jeep med mina medsoldater och när vi hastigt och lustigt har hoppat ur, kan jag inte se vapnet, eller siktet förrän efter ett par sekunder.

Ett mindre fel som egentligen inte är ett problem, men något som för min skull förtar lite av själva känslan är det faktum att när någon soldat rapporterar in vad de ser, vilket avstånd de ser målet i fråga och i vilken riktning de ser det, så låter det ibland väldigt yxigt och väl ihopklistrat. Därmed känns det inte som riktiga meningar utan något som spelet helt enkelt pusslar ihop. En mindre del, men något som jag ändå har stört mig på i vissa perioder.

Laddningstiderna är lite väl långa, men det är ändå något jag accepterar med tanke på storleken på slagfältet man har till sitt förfogande. Det blir lite drygt om man dör ofta under uppdragen, lägg här till att när spelet hoppar igång igen så tonas skärmen från brun till den vanliga vyn med massor av färger. Ibland när man kliver in i en sparzon kan man befinna sig under ganska maffig beskjutning, då blir det lite avigt med flera sekunder där man inte ser något och om man dör, en lång laddningstid.

Fiendeintelligensen är inte alltid på topp och även om de i 99 fall av 100 jobbar hårt för att jag inte ska kunna fylla dem med bly har jag varit med om tillfällen då de kan stå bakom en mur, med endast huvudet synlig, orörliga. Då är det bara att slänga iväg ett skott i de orörliga fienderna och saken är biff. Oftast är det dock inte så enkelt och man får ofta arbeta ganska hårt för att man ska kunna ha ihjäl de kinesiska trupperna. En sak som jag även stör mig på är det faktum att på håll kan fienden tåla lite väl många skott. Om man spelar på normal svårighetsgrad indikeras en träff med ett vitt kryss som strålar ut från hårkorset. En dödande träff resulterar i ett rött kryss.

Ibland kan man träffa sitt mål 4-5 gånger och fienden står fortfarande upp! Allt beror visserligen på var och hur man träffar, men i min mening känns det helt enkelt inte verklighetstroget att jag kan stoppa in en handfull blyprojektiler från en automatkarbin utan att fienden ens faller till backen eller får problem med att röra sig. Något jag har märkt är att man måste vara ruskigt duktig om man ska kunna träffa fienden med ett enda skott. Nästan alltid när jag spelar actionspel gillar jag att ha single fire påslaget på mina vapen. Att man endast kan avlossa ett skott i taget. Jag är inte en helautomatkille där jag kan välja bort det.

I singlefire märker jag att det är mycket svårare att få ihjäl fienden och att man lätt slösar bort skott. Vilket självklart bidrar till realismen, att träffa ett mål 100 meter bort med en automatkarbin är inte helt enkelt inte helt troligt och därmed får man tänka före man skjuter mot en fiende som inte har upptäckt en. Istället är det smartare att försöka ta sig närmare och där helt enkelt antingen flankera fienden, använda granater eller lösa det hela på något annat sätt.

Operation Flashpoint: Dragon Rising är ett riktigt, riktigt bra spel, tyvärr dras det med småproblem och lite buggar. Att fienden ibland tål för mycket stryk, att vanliga fordon känns dåliga att köra och lite olika småbuggar drar faktiskt ner betyget en del. Jag är ändå imponerad och glad över hur resultatet verkligen blev. Ett solitt, underhållande och kvalitativt krigsspel med bra grafik och massor av möjligheter. Dock inte utan problem eller svagheter.