Mario & Sonic at the Olympic Winter Games

Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan. De olympiska vinterspelen inleds otroligt medryckande. Nintendo och Segas maskotar presenteras i en engagerande introduktionsfilm som fyller mig med stor förväntan inför stundande speltimmar. Sonic och Mario kastar sig dödsföraktande nedför en backe med gnistrande snö. Peach och Amy glider kattlikt runt på isen i rosa konståkningsoveraller. Men att göra en vacker inledning och cementera lite könsroller räcker inte. Det måste finnas innehåll bakom ytan också.

Det förra olympiadspelet med Mario och Sonic sålde löjligt bra, trots halvljummen kritik. Många kända ansikten samlade i en OS-licens säljer per automatik. Det är synd. För det betyder att den stora massan inte läser spelrecensioner. När sådana svarta tankar dyker upp hos mig kommer den dåliga hållningen och mjället som ett brev på posten.

Igenkänningsfaktorn finns där. Det går att välja mellan ett gäng bekanta ansikten att använda i utförsbacken, bob-banan och på isen. Alla faller inom en av tre kategorier: styrka, snabbhet eller allround. Massor av förväntade karaktärsval finns i utbudet, men Sonic har sin vana trogen valt att ta med några riktiga stolpskott.

Grenarna i Mario & Sonic at the Olympic Winter Games känns som lightvarianter av en rad olika Nintendospel. Skidåkningen är som en dålig version av Mario Kart. Fruktansvärt sladdrigt och oprecist. Det finns tre partyspel, men inget spelar i samma division som Mario Party. Ishockeyn är som Mario Charged Footballs trasiga kusin från en parallell dåligspeldimension. Inte heller konståkningen, snöbollskriget eller curlingen är kul alls. Ingenting är tillräckligt bra och trots stor variation så blir delarna aldrig någonsin större än helheten.

Efterhand som grenarna avverkas tjänar spelaren poäng att handla loss med. Butikerna erbjuder allt ifrån faktaböcker om de olympiska spelen till heta nya kläder att sätta på din Mii. Känns din utrustning tråkig så går det att pimpa den med diverse dekaler och mönster. Att få pyssla med detaljerna på sin karaktär är tacksamt i ett bra spel. Men att åka bob i en släde utsmyckad med ett klistermärke på Tales är ganska exakt samma sak som att åka i en släde utan klistermärken. Och att betala för information om de olympiska spelen känns bara konstigt.

Trots stort utbud av grenar så har jag aldrig någonsin kul. De vänner jag bjudit in på flerspelarkväll har inte heller roligt. Det börjar knorras om spelbyte. Jag hör mina vänner sitta och mumla om Little Big Planet, Mario Charged Football och Street Fighter IV. Ingen vill inte vifta sig till en seger bland lågupplöst snö. Detta trots att godisskålen är fylld med socker och klövar och jag falsettskriker "men i recensionssyfte då?" för allt vad tygen håller. Tempot är för långsamt och grenarna för tråkiga. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games har hamnat mellan två stolar. Den viftvänliga kontrollen är på tok för oprecis för att sporra till att hyvla hundradelar och putsa på rekord. Samtidigt är den inte speciellt intuitiv. Det gör att en casual-spelkväll förstörs av långa haranger om styrning inför varje ny gren.

Det känns så sorgligt. När man spelar Wii så finns ingen tråkigare känsla när saknaden av en konventionell kontroll gör sig påmind. Jag kan säga med största säkerhet att jag haft mycket roligare om grenarna var utformade att spelas med en vanlig handkontroll. Så ska det inte behöva vara. Den känslan uppkommer aldrig när jag spelar ett riktigt bra Wii-spel.

Spelkontrollen och tempot hindrar spelet från att lyfta. Hela spelet känns långsamt och segt, trots att hög hastighet är precis vad som krävs för att hålla intresset uppe från deltagarna i soffan. Om man ansträngt sig med att samla ihop en rad av spelvärldens mest kända ansikten och dessutom säkrat en OS-licens kunde man ha passat på att utveckla ett bra spel. När man ändå är igång liksom. Filmen som rullar i inledningen av spelet ger en glimt av hur roligt spelet kunde ha varit. Dessvärre är de faktiska spelmomenten oprecisa, grafiskt undermåliga och gäspframkallande.