Just Cause 2

Sprängladdningen har precis apterats och blinkar diskret på raketens topp. Denna uppskjutning ska bannemig skjutas upp. Skurkskott viner kring mitt huvud och jag gör ett dödsföraktande hopp rakt ut i luften. Fallskärmen vecklas ut, jag trycker in avtryckaren och hör ett tillfredställande KABOOM bakom mig. Uppdraget ...inte slutfört? Ular Boys har en till, gömd raket som redan har börjat lämna marken. Bråttom. Ett närbeläget stridsflygplan kapas. Jag spränger raketen precis innan den nått onåbar höjd. Med triumf i blicken och hurrarop i örsnäckan susar jag vidare över Panau. Jag upptäcker svävande nattklubben "Mile High Club" och med änterhaken binder jag ihop en manlig strippa med en säkerhetsvakt. Jag märker att jag ler.

Ur kaos föds ordning. Svenska utvecklaren Avalanche stod inför en ekonomisk kris och var tvungen att strömlinjeforma verksamheten för något år sedan. Mindre projekt avbröts och krutet lades på uppföljaren till agentäventyret Just Cause. Tvåan försenades, först till 2009 och sedan till i år. Nu har så Ricon landat och roligt nog är det verkligen mödan värt.

Rico Rodriguez, den fallskärmshoppande, vapenälskande stuntmästaren signerad svenska Avalanche, är alltså tillbaka och är i strålande form i Just Cause 2. Denna gång har agenten en ny, enorm ö att utforska och i tvåan lever vi rövare i fiktiva öriket Panau utanför Sydostasien. Diktatorn Baby Panay ska störtas och gamla bekantskapen Tom Sheldon konfronteras. Tre faktioner ska flörtas upp, kaos ska spridas.

Det Avalanche siktat på, och lyckats finfint med i Just Cause 2 är den slitna fras som PR-människor i spelbranschen älskar att tala om: frihet. Frihet att göra vad man vill, frihet att göra det hur man vill och frihet att kamikaza en turnébuss i en bensinstation bara för att det just då känns som en töntig bensinstation som förtjänat det. I actionspel av den här typen brukar jag ofta rastlöst hoppa på huvuduppdragen och strunta i sidospåren, men i Just Cause 2 är det annorlunda. Det är faktiskt både roligt och tillfredställande att stanna upp och lukta på rosorna, och sedan spränga dem åt helskotta.

Vid flera tillfällen, precis när jag har börjat känna mig uttråkad av att springa runt på Panau med Rico, har nya möjligheter dykt upp. När jag hittar ön Pulau Berapi som är proppfull med silon och pipelines apterar jag sprängladdningar precis överallt. Det är jättekul att förstöra och starta explosiva kedjereaktioner, men efter ett tag blir jag lite uttråkad och dessutom fattig av ständiga nyköp av sprängämnen. Jag funderar på att dra vidare och då skott från en helikopter börjar smattra farligt nära stortårna känns idén extra god. Jag rusar mot havet för att fly. Men vänta, mumlar jag. Kris eller möjlighet? Jag vänder mig om och rusar mot den attackerande gräddvispen, hakar fast i och svischar upp till den. En utslängd pilot senare har jag raketer och minigun att spränga sönder resten av ön med. Göttans gondol.

Dessutom uppstår en skön kontrast när du efter ett avklarat intensivt uppdrag (med en beroendeframkallande James Bond:ig truddelutt som belöning) gör ett fallskärmshopp och bara hör vindens sus, fladder från skärmen och några toner stillsam gitarrmusik. I de stunderna, när du bara spanar in utsikten och inte har bråttom till nästa uppdrag, är Just Cause 2 som bäst.

Sprängda silon och andra våldsamma framgångar mäts i kaos, som i Just Cause 2 har en alldeles egen mätare. Spräng en explosiv tunna, 10 kaos. En militärbas, några tusen. När kaosmätaren tickat högt nog händer flera saker; de tre faktionernas inflytande ökar, regeringen blir svagare och nya agentuppdrag blir upplåsta. Detta uppmuntrar dig till att utforska Panau och spränga hejvilt lite överallt för att avancera. Du kan också starta civil oreda genom symboliska handlingar som att slita av huvuden på ledarstatyer på byarnas torg. Allt detta ger en rolig känsla av att man verkligen är en vårdslös uppviglare som ramlat över den ultimata lekplatsen.

Panau är enormt, riktigt sjukt stort med sina dryga 1000 kvadratkilometer, och jag längtar efter siffran om hur lång tid det skulle ta att gå med Rico över hela öriket. Själv orkar jag inte riktigt klocka själv. Områdena är dessutom betydligt mindre glesa än i ettan och mellan de större uppdragen finns smått och gott att sysselsätta sig med. Radiomaster ska sprängas, överstar ska "fixas" och det finns fordonsutmaningar där du till exempel tar flyget genom checkpoints.

Din grappling hook, änterhaken, har fått mycket plats i spelets PR och det med god rätt. Den är oumbärlig i vanlig förflyttning och gör långa promenader till ett akrobatiskt nöje. I strid kan den dessutom vara oerhört komisk. Ett talande exempel är den oemotståndliga lekfullheten i att skjuta på en propantank, haka fast i och "reela" in sig till för en fräsande rakettur i miniatyr. Du kan dessutom fästa din grappling hook i två olika objekt, som två fiender i varandra för en rolig gummibandseffekt, eller en fiende i en helikopter för en skrattframkallande kölhalning bland molnen. Detta experimenterande kan ta mycket tid i anspråk och jag tror verkligen Avalanche när de säger att de lekt mycket med grappling hooken själv under utvecklingen av spelet.

När det tryter i vapenförrådet för Rico kan han kalla till sig en representant för svarta marknaden, som anländer omedelbart i helikopter. Detta högexplosiva svar på Hemglass låter dig köpa och uppgradera vapen, skaffa nya fordon och dessutom ge dig skjuts till platser du redan besökt på Panau. Praktiskt, även om shoppandet av basvaror som handgranater tar onödigt lång tid, då en låda med varorna måste slängas ut från helikoptern för varje sak du köper, med en tillhörande laddningstid. Detta är dock bara ett litet minus, och kompenseras av den ständiga tillgängligheten.

Det finns flera nya vapen i Just Cause 2, däribland en löstagbar minigun, enhands-granatkastare och de där sprängladdningarna som sabbade raketer i textens första stycke. Jag saknar lite tyngd i bössorna och fotsoldaterna känns ibland lite väl mycket som kanonmat, men det är nog en bieffekt av att ha rattat helikoptrar och stridsflyg minuten tidigare och att det sprängs så mycket överlag.

Panau är en tjusig plats, men grafiskt är det ganska ojämnt och Just Cause 2 är inte del av den allra krispigaste eliten av actionspel. Anledningen är förstås Panaus enorma vidder som du kan ta dig genom utan laddningstider, något som har krävt några eftergifter. Rico omges av en hel del rörelseoskärpa och man har fuskat lite med kraftiga ljuseffekter för att försöka blända oss. Mellansekvenserna är dessutom riktigt trista ibland, tyvärr. Däremot är ritavståndet precis som i ettan i toppklass och du kommer ofta att njuta av hisnande utsikt i dina många base jumps.

Jag har jättekul med Just Cause 2. Det har inte en rörande story, frenetiskt onlineläge eller den vackraste grafiken. Men det har spelglädje. Vad mig anbelangar slår Ricos svingande, utforskande och skutt bland taken i sina bästa stunder vilken Ezio, Nathan Spencer eller Crackdown-agent som helst. Panau är en helgjuten lekplats och Avalanche har slutit cirkeln: ur ordning föds roligt kaos.