Perfect Dark var, när det släpptes till Nintendo 64 år 2000, mycket före sin tid. Det hade riktigt bra botar, en helt fantastisk vapenarsenal, extrema inställningsmöjligheter i multiplayer (var vill du att vapnen ska spawna?), co-op genom hela äventyret och underhållandet spelläget Counter-Ops. Bara för att nämna en del av det som finns tillgängligt att välja bland. En innehållsmängd som spöar flera spel än idag.
Inte illa av en tioåring. Jag fastnade dock aldrig för Perfect Dark. Tvärtom faktiskt. Jag tyckte direkt illa om det. Det kom så sent att det fanns mängder av bättre alternativ till bland annat PC och Dreamcast, medan Timesplitters till Playstation 2 släpptes bara månader senare. Ja, och bara året efter kom Halo: Combat Evolved och fick för evigt tyst på de sista rösterna i kompisgänget som förespråkade Perfect Dark på våra spelkvällar.
Felet för mig var att jag inte alls kom överrens med Rares prioriteringar. Det hade rent ut sagt bedrövlig bilduppdatering (Rare ville glänsa med det grafiska istället) som gjorde att multiplayer på fyra liknade stroboskopeffekter på valfritt högljutt charterdisko, designen var horribel med så repetitiva texturer att det var hopplöst att navigera sig fram och Nintendo 64-handkontrollen var usel till förstapersonsskjutare.
Till skillnad mot för många andra recensenter som gett sig i kast med Perfect Dark är jag därför inte utrustad med några rosenskimrande glasögon som kan ge en bättre bild av verkligheten än vad den faktiskt var. Jag har fortfarande mina aversioner mot Joanna Dark, jag gillar fortfarande inte designen och står helt enkelt utanför hype-tåget, trots att förstapersonsskjutare verkligen är något jag gillar.
Det nya Perfect Dark är en äkta 1080p-version av originalet som scen för scen fått nya texturer och blivit allmänt uppfräschad med bland annat en vettig bilduppdatering. Perfect Dark ser därmed ut ungefär som ett kraftigt uppskalat Playstation 2-spel, vilket man nog verkligen ska älska föregångaren för att tycka om. Världen ser avskalad och steril ut, och det egentligen helt utan annan anledning än att 4J Studios som gjort denna version inte velat peta för mycket i Perfect Darks grundvalar.
Mycket av det man minns och som Perfect Dark fick så mycket beröm för känns hopplöst föråldrat. Dit hör exempelvis den artificiella intelligensen hos fiender och även kollegor som utan förvarning kan börja gå runt i cirklar och bete sig så förutsägbart att det känns som ett tio år gammalt spel. Vilket det ju i grund och botten faktiskt är.
Tyvärr känns även mycket av det spelmässiga gammalt. Här finns korridorlabyrinter som är till förvillelse lika varandra. Några pilar eller hjälpmedel som talar om för dig var du ska gå härnäst existerar inte, och inte heller får man veta hur man ska bete sig för att lyckas med de mål man har. När man ska slå ut en viss vakt, hur ska man desarmera tekniska prylar, och så vidare.
Värst blir det på de högre svårighetsgraderna eftersom Perfect Dark får fler delmål i takt med att man antar värre utmaningar, vilket i sig är ganska nyskapande idéer än bara fler och mer pricksäkra fiender. Det ges nämligen ingen feedback om hur det går, hur nära man är att lösa sina uppdrag eller något annat. Man är helt utelämnad åt sitt eget öde.
Det är old school, gammaldags. Och har man inte lirat Perfect Dark tidigare i någon högre grad kommer man som en följd av detta ofrånkomligen köra fast mellan varven. Till det ska läggas att man automatiskt blir Game Over om man råkar döda en nyckelperson eller missa ett viktigt föremål som behövs för att ta sig vidare. Inte heller finns det några check points, så har man missat är det bara att spela om hela banan. Häpp!
Singleplayer-kampanjen i Perfect Dark är helt enkelt föråldrad. Jag gillade den inte då, och jag gillar den absolut inte nu. Tiden har sprungit ifrån Perfect Dark på ett nästan skoningslöst elakt sätt, och de enda som kommer njuta av singleplayer-kampanjen är de som spelade och älskade Perfect Dark när det begav sig.
En sågning, alltså? Nej, faktiskt inte. För det finns ju multiplayer, vilket alltid var den stora grejen med både Perfect Dark och faktiskt även dess föregångare Golden Eye. Och här glänser Perfect Dark till och motvilligt kommer jag på mig själv med att faktiskt ha riktigt kul. Både på Xbox Live för upp till åtta personer, men framför allt med tre polare i samma soffa som mig.
Förstapersonsskjutare på delad skärm är en märklig upplevelse eftersom man hela tiden ser vad de andra har för sig, men det fungerar bra i Perfect Dark där de monotona omgivningarna gör att man i stridens hetta faktiskt inte kan skaffa sig perfekt överblick över vad motståndarna håller på med. Dessutom är bilduppdateringen bra, grafiken tydlig och den som önskar kan fylla på med lite extra botar som faktiskt får jobbet gjort.
Om man kan stå ut med det enkla faktumet att Perfect Dark fortfarande ser gammalt ut, och den sterila, lite opersonliga stilen, finns det väldigt mycket att hämta. Vapnen är inget annat än fantastiska med primär och sekundär eldgivning som verkligen skiljer sig åt. Vi snackar kamerastyrda raketer, den underbara Maulern som kan laddas upp några sekunder för att skjuta ett dunderskott, Laptop Gun som dubblar som turret och favoriten Dragon som kan kastas på marken, bara för att explodera i ansiktet på den som försöker plocka upp den senare.
Dessutom vill jag ändå ge tummen upp för spelkontrollen. Utan Nintendo 64-handkontrollen får man plötsligt riktigt god kontroll över skyttet med hjälp av dubbla analogspakar. Det nästan makabra hjälpsiktet finns kvar, men går lyckligtvis att stänga av för en mer rättvis spelupplevelse. Faktum är att spelkontrollen nu är så bra att manuellsiktet nästan är helt meningslöst eftersom man prickar så bra ändå.
Perfect Dark multiplayer är sju resor bättre än den direkt risiga kampanjen, och för 800 Microsoft-poäng (drygt 90 kronor) måste det anses vara klart prisvärt om multiplayer är vad man letar efter. Det är i alla fall ett fullgott alternativ till Battlefield 1943. Men trots allt. I slutändan mer eller mindre kräver detta att man älskade och spelade Perfect Dark när det begav sig. Allt som erbjuds här har gjorts bättre under de tio år som gått sedan originalet släpptes, och att rekommendera det framför dagens storheter är omöjligt.