Svenska
Gamereactor
recensioner
Amnesia: The Dark Descent

Amnesia: The Dark Descent

Mörkret trycker sig tätt inpå i slottet Brennenburg. Hjärtat pumpar, huvudet dunkar. Daniel befinner sig på gränsen till galenskap i årets läskigaste spel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag säger Daniel, så menar jag inte mig själv, även fast jag också skakar som en blöt hund av rädsla när Amnesia är som allra bäst. Nej, jag menar Daniel som i spelets protagonist med samma namn. För att komplicera det ytterligare har Daniel inget minne om vem han är eller vad han har gjort. Han har just vaknat upp i en dunkel korridor, omgiven av väggar byggda av kalla stenblock. En bit bort lyser ett stearinljus på ett litet bord. På bordet ligger en bit papper med något skrivet på.

Pappret är undertecknat av Daniel själv. Eller rättare sagt av Daniels forna jag. För Daniel minns som sagt ingenting om sitt förflutna. Så om Daniel är Daniel och även jag heter Daniel, vem är då egentligen Daniel? Vem är jag? Gah! Poängen är att vår utsatte huvudperson inte är speciellt kry mentalt, och det smittar av sig. Men vad stod det då på pappret? En ganska hemsk sak, särskilt med tanke på att jag initialt inte får veta motivet bakom: Jag måste mörda Alexander, slottets baron och mästare.

Historien bakom det som pågår i Brennenburg avslöjas allt eftersom i form av utrivna journalsidor spridda runt omkring i slottet, samt i flashbacks som aktiveras i vissa rum där man får ta del av dialog som redan skett där. Vi lämnar aldrig förstapersonsperspektivet. Ett berättarmässigt knep som också användes i till exempel Half-Life 2. Något som bidrar starkt till närvaron man känner.

För närvarande, nog är man det alltid. Nästan omedelbart sjunker jag in i svenska Frictional Games mörka spelvärld. En starkt bidragande orsak är att det finns en korrelation mellan mina rörelser med musen och det som händer på skärmen. Drar jag musen bakåt öppnar jag till exempel lådor, drar jag framåt trycker jag upp dörrar och så vidare. Man använder även suggestiva ljudeffekter extremt effektivt. Slottet talar till mig. Jag hör avlägsna skrik vridna i plågor och hasande fotsteg någonstans från mörkret. Det är svårt att gissa vad som kommer att hända härnäst - jag sitter alltid som på nålar.

Detta är en annons:

Amnesia: The Dark Descent är alltså, enkelt beskrivet, ett skräckspel sett ur förstapersonsperspektiv. Skillnaden från andra spel i samma genre är att man inte har några skjutvapen. Det finns faktiskt ingenting att försvara sig med alls. Det enda man ges är en fotogenlampa och ett begränsat antal elddon att tända de ljus och facklor som finns utplacerade i slottet. Denna utsatthet, denna vetskap om att jag inte har något som står mellan mig och de morbida varelser som vandrar i mörkret, visar sig vara hela upplevelsens fundament.

Alternativen som återstår är att fly och gömma sig. Springa för allt vad byxlinningen håller, stänga och barrikera dörrar och hålla sig till mörkret. Problemet är att Daniel är rädd för mörkret. Stannar man för länge blir hans psykiska hälsa allt sämre, hallucinationerna kommer som ett brev på posten och monsterna upptäcker en lättare. Som om inte det vore nog finns det en sorts mörk, oförklarlig och illavarslande kraft som förföljer en. En kraft som gestaltar sig i form av köttiga, pulserande bölder på slottets väggar och golv.

Jag skulle gärna beskriva mer ingående vilka sorters monster du kommer att stöta på. Vill du se ett av dessa missfoster, så kan du hoppa till min blogg. Men för att undvika att spoilera något för dig här i recensionen nöjer jag mig med att säga: De är som hämtade ur dina värsta mardrömar. Faktum är att Amnesia i praktiken är en spelbar mardröm. På ett bra sätt, då.

På vägen mot ens mål att ha ihjäl Alexander så kommer man även att ställas inför en del problemlösning. Det är dörrar som ska öppnas och gamla maskinerier som ska fixas. Objekten i spelvärlden är fullt manipulerbara och besitter en verklighetstrogen fysik, något som demonstreras i många av äventyrets pussel. Det är en sällsam spelbarhet som varvar spännande utforskning med panikartad flykt och smärre tankenötter.

Detta är en annons:

En annan beståndsdel man kan likna vid Half-Life 2, eller närmare bestämt Half Life 2: The Lost Coast, är det trevliga kommentatorspåret som man kan aktivera. Här kan jag, samtidigt som jag spelar, lyssna på när utvecklarna berättar hur man tänkte under skapandet av Amnesia.

Rent grafiskt är Amnesia: The Dark Descent inget häpnandsväckande, men ändå effektivt. Brennenburg är omsorgsfullt uppbyggt för att inneha en ruggig atmosfär, med oväder som kastar plötsliga blixtsken genom fönstren, ensamma stearinljus som vacklar i mörkret och utblurrande specialeffekter när Daniel upplever något extra obehagligt. Förutom de välgjorda ljudeffekterna är spelets sparsmakade, atmosfäriska soundtrack värt ett hedersomnämnande. Röstskådespeleriet är dock lite halvdant, men det känns nästan oförskämt att påpeka.

För Amnesia: The Dark Descent är ett annorlunda spel, ett av de fåtal som har lyckats innesluta mig totalt från början till slut. Det är också årets i särklass läskigaste upplevelse, oavsett medium. Frågan är: Vågar du?

Amnesia: The Dark DescentAmnesia: The Dark DescentAmnesia: The Dark DescentAmnesia: The Dark Descent
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Effektiva ljudeffekter, annorlunda spelbarhet, extremt läskigt
-
Halvdana röstskådespelare, tekniskt primitivt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Glass Simon
    Skräckfilmer har aldrig varit något för mig. Har lyckats att se en del och blir lika skiträdd varenda gång. Jag lyckas blir rädd även för de... 9/10
  • Threedrake
    Vad är den värsta skräckikonen på jorden? I min lilla värld är det Clowner, alla sorter. De sprutar in skräcken bland venerna med sin... 8/10
  • weeth18
    Recension - Amnesia: The Dark Descent Svettig panna, skakande händer och bultande hjärta. Detta är vanliga symptom hos de som spelar Fictional... 8/10
  • MildenYEAH
    Du vet ett sånt där spel du känner att du aldrig vill sluta spela, ett sånt spel är inte Amnesia. Jag vill gärna sluta spela Amnesia, spelet... 8/10
  • Perluck
    Det var många brallor som blev blöta när svenskarna Frictional Games debuterade med sitt första stora spel. Amnesia: Dark Descent var ett spel... 7/10
  • MetalChef
    Med långsamma drag släpar jag mig längst det fuktiga stengolvet. Blicken ligger fäst mot det till synes oändliga bläcksvarta mörkret framför... 7/10

Relaterade texter

Amnesia: The Dark DescentScore

Amnesia: The Dark Descent

RECENSION. Skrivet av Daniel Steinholtz

Mörkret trycker sig tätt inpå i slottet Brennenburg. Hjärtat pumpar, huvudet dunkar. Daniel befinner sig på gränsen till galenskap i årets läskigaste spel



Loading next content