LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      recensioner
      Yakuza 4

      Yakuza 4

      Livet som japansk mafioso har i Segas tappning alltid varit en underhållande syssla. Jonas Mäki har testat hur den fjärde delen av Yakuza-sagan står sig mot sina föregångare...

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Har rätt trivsamt där jag halvligger i TV-soffan med handkontrollen lugnt vilande på magen. På skärmen håller den ganska snälla lånehajen Shun Akiyama på att förolämpa en lågrankad japansk gangster på en sjaskig klubb. Akiyama är en skön snubbe, tänker jag för mig själv, medan han begår ungefär alla etikettsbrott man kan tänka sig och seglar upp högt på gangsterns dödslista vars kompanjon tar en flaska och utdelar ett förödande hugg. Jag rör inte en min utan handkontrollen ligger lugnt kvar, utan tittar på när Akiyama inte bara avväpnar, utan dessutom knockar honom. Och scenen fortsätter. Vid det här laget har jag kommit in i Yakuza 4, det kanske mest filmiska spel jag spelat sedan... ja, Yakuza 3.

      För er som ännu inte bekantat er med Segas Yakuza-serie så handlar det alltså om japanskt gangsterkrig i fiktiva Kamurocho, ett Red Light-liknande område som flera maffiaklaner har affärsmässiga intressen i. Spelmässigt och berättarmässigt påminner det hel del om Shenmue, vilket såklart sannerligen inte är det sämsta. Man är relativt fri att springa dit man vill, även om man hela tiden har ett uppdrag som väntar. Men försöker man sig på några avstickare vänder huvudpersonen om och förklarar att han nog borde göra det där viktiga först.

      Väldigt japanskt som sagt. Väl på plats för det där viktiga utspelas sedan en lång mellansekvens, varpå det blir lite handgemäng. Och så rullar det på. Och ungefär här hade jag förmodligen tappat intresset för den föråldrade spelbarheten om det nu inte vore för att allt ifrån dialog till röstskådespelare och framför allt handling är rysligt bra. Lägg till det en osannolikt detaljerad tolkning av ett suspekt område i Tokyo och stämningen är på topp. Jag glider elegant in på plottriga affärer iförd vinröd kritstreckskostym och handlar vakuumförpackade nudlar, superkulört risgodis och fulbärs, röker cigaretter som om livet hängde på det och svär som en borstbindare.

      Yakuza 4
      Det finns flera minispel att sysselsätta sig med. Här finns allt från bordtennis till fiske, mer japanska fenomen som pachinko och hanafuda samt såklart nationalsporten karaoke.
      Detta är en annons:

      Akiyama alltså, men vad hände med seriens gamle protagonist Kazuma Kiryu? Jo, han är också med och efter någon spelad timme med Akiyama växlar man plötligt huvudperson för att uppleva historien från en annan vinkel. Något som skänker trevlig omväxling, inte minst i striderna. Det sägs att Japan är ett av världens säkraste länder, men i Segas fiktiva Tokyo-förort kan man inte gå mer än några 100 meter innan det dyker upp någon som inget hellre vill än att slå ut ens tänder och slita av den brylkrämsmättade frisyren

      Men det blir faktiskt ännu bättre, för Kazuma Kiryu är inte ensam om att dela på huvudrollen. Vi får även träffa korrupte och spelberoende snuten Masayoshi Tanimura. En 29-åring som dock har ett gott hjärta och vurmar för hemlösa barn. Och till sist får vi även spela som Taiga Saejima, en dödsdömd yakuza som rymmer från finkan. Även han tycks drivas av något slags rättspatos och är inte fullt så vidrig som man kan tro.

      Alla dessa fyra hjältars historier vävs sedan smart ihop till en riktigt engagerande helhet. Jag ska inte spoila nöjet genom att berätta hur, men det är en historia som tar modiga 25 timmar att klara, och då utan att man gjort allt som finns att företa sig runt omkring i Kamurocho. Kom ihåg att Yakuza-serien kallats både Shenmues andliga efterträdare och Japans svar på Grand Theft Auto, och du får en uppfattning om vad som finns att göra, både vad det gäller sidouppdrag, istedrickande och arkadspelstrakterande.

      Yakuza 4
      Alla röstskådespelare har scannats med 3D-scanner för att den person de gestaltar i Yakuza 4 ska bli så lik dem som möjligt.
      Detta är en annons:

      Hur lång tid det skulle ta att nå fulla 100% avklarat vet jag inte och fick kämpa för att nå ens en tiondel. Kort sagt saknas det inte saker att göra i äventyret. Men särskilt interaktivt blir aldrig Yakuza 4 och jag är precis lika styrd som i Sierras gamla Police Quest när det kommer till att utforma min egen story. Faktum är att största delen av Yakuza 4 spenderar jag som jag beskrev det i första stycket: halvliggandes i soffan med handkontrollen på magen och tittandes på ytterligare en lång mellansekvens.

      Men när det väl vankas slagsmål och jag faktiskt får chansen att påverka utgången av striden själv briljerar Yakuza 4. Spelkontrollen är klockren och liksom i Shenmue känns det nästan som ett fightingspel förlagt till öppna miljöer. Just att man får spela som fyra olika figurer med fyra olika stilar gör slagsmålen mer uthärdliga denna gång.

      Det finns så mycket jag gillar med Yakuza-spelen. Dels såklart storyn, men även ett trovärdigt persongalleri och att de är så oförfalskat genuint japanska som få spel är nuförtiden när allt ska optimeras för väst. Det är som att ha ett titthål mot en japansk gata där allt ser ut som det gör i verkligheten med kakel, plottriga reklamskyltar, neonfärgade logos, komprimerad shopping, japanska röstskådespelare och såklart även japanskt mode. Dessutom är många småspel ljuvliga, inte minst möjligheten att bedriva lite japansk dejting.

      Yakuza 4
      Kamurocho är sig likt från föregångaren, men Sega har lagt till nya områden som möjlighet att visats på taken, fler bakgator i utkanterna samt ett stort shoppingcenter under marken komplett med parkeringar och tillhörande kloaker.

      Men så är det just spelbarheten och känslan av att Sega inte velat löpa hela linan ut. En del personer pratar inte, andra dialoger börjar med en talad mening medan resten är text samtidigt som de inblandade står och säger saker som "Ooåååhh" eller "Arwaghhhh". Lite som i Legend of Zelda: Ocarina of Time, vilket var en kassettbegränsning till Nintendo 64 år 1998. Och trots att man får fyra personer blir striderna småtrista efter ett tag, just för att de är så många och att de är den enda riktiga interaktiviteten man får.

      Inte heller får man gå dit man vill och det finns alltid en stor pil som talar om var man bör gå härnäst. Tänk typiskt japanskt rollspel. En lösning närmare den i Red Dead Redemption hade passat bättre där man kan anta storyuppdrag när man vill, men ändå alltid har friheten att gå dit man vill för att göra det man känner för. Det känns mer levande helt enkelt. Yakuza 4 känns, trots att det är det senaste, största och förmodligen även mest omfattade spelet i serien hittills, lite gammalt redan från första stund. Då hjälper det inte att Sega utökat det spelbara området lite eftersom man i övrigt redan sett 90% av områdena i föregångaren

      Visst innehåller Yakuza 4 precis som sina föregångare alltför mycket filmklipp och det hade som sagt inte skadat med större frihet, men samtidigt är det så stämningsfullt och spännande att jag i slutändan ändå njöt varenda sekund av äventyret.

      HQ
      07 Gamereactor Sverige
      7 / 10
      +
      Väldigt välskriven story, mycket att göra, välgjort fighting-system, bra röstskådespelare
      -
      För lite interaktivitet, en del dialog saknar tal, saknar variation
      overall score
      Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

      Relaterade texter

      Yakuza 4Score

      Yakuza 4

      RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

      Livet som japansk mafioso har i Segas tappning alltid varit en underhållande syssla. Jonas Mäki har testat den fjärde delen...



      Loading next content