Lovers in a Dangerous Spacetime

Galaxen är i uppror. Ardor-reaktorn som tidigare spridit kärlek till rymdens alla hörn har exploderat och orsakat en reva i tid och rum. Antikärlek från en annan dimension sipprar in i varje liten galaktisk por och monster härjar fritt. Det är mitt och ditt uppdrag att resa genom galaxen för att leta rätt på de fyra reaktordelarna, som genom explosionen slungats iväg till olika stjärntecken. Sida vid sida med en hårig liten vän och med hjälp från en rymdskeppsägande forskare, Dr. Hopsy-Flopsy.

Lovers in a Dangerous Spacetime är Asteroid Base nya skapelse och det är ett riktigt glädjepiller. Färgerna är fantastiska, effekterna underbart mysiga, ljudet makallöst, grafiken avskalat härlig och 2D-designen är snyggt genomarbetat. Allt är sammanlänkat och ger ett härligt första intryck som håller dig varm genom hela spelet.

Resan för att återställa ordningen innebär att du måste ta dig igenom flera olika banor som löper genom fyra delar av galaxen. De olika galaxdelarna och banorna bjuder på olika element och svårigheter att överkomma men alla följer i samma tema. Vissa banor går på tid medan andra låter dig glida genom galaxen i relativ lugn och ro. Ibland måste du färdas genom fiendefyllda maskhål och andra gånger ta dig fram genom vattenfyllda grottsystem. Hur antikärleken tar form varierar från bana till bana och för att anpassa ditt rymdskepp på bästa sätt har du möjlighet att samla juveler längs vägen. Dessa bär med sig olika egenskaper och placeras i valfri skeppsdel. Kanske behöver du lite extra sprutt i motorn, en skärande laserstråle i kanonen eller metalltaggar på din sköld?

Manövreringen av skeppet kan vara lite knivig ibland när missilerna yr kring dig. Det är mycket att hålla rätt på och även om du har hjälp av ditt skeppsdjur (eller allra helst av en kompis) kan det ibland kännas övermäktigt att försöka hålla borta våg efter våg av illasinnade rymdvarelser. Då är det enda rätta att sticka svansen mellan benen och dra. Positivt i dessa lägen är att spelet flyter på extremt bra. Spelkontrollen är smidig och det är lätt att röra sig i skeppet samt kommendera ditt skeppsdjur. Det gäller bara att kommendera rätt och att inte råka styra in i en återvändsgränd.

Rymden flödar av antikärleksfyllda skapelser som alla efter egen förmåga gör sitt bästa för att spränga ditt skepp i småbitar. Oftast kommer de i klump eller dyker upp från ingenstans, gärna när livsmätaren börjar närma sig botten och du redan försöker fly från ett dödligt energiflöde av en exploderande bomb. För varje del av universumet finns det nya finurliga fiender, vissa värre än andra. Svårighetsgraden är från början inställd på normal, vilket i praktiken innebär att det i vissa områden kryllar av illasinnade rymdmonster. För dig som inte är sugen på den utmaningen utan vill glida runt i en lite lugnare rymd finns det ännu ett läge, casual (som gör skäl för sitt namn). Utmaningen är emellertid väldigt rolig, men det kan ibland krävas några försök innan man lär sig av sina misstag.

Spelet är glädjande, otroligt mysigt men också riktigt stressigt - på ett härligt vis. Upplägget är dock väldigt simpelt, även om innehållet varierar. Påbörja din resa mot ett stjärntecken, ta dig igenom fyra banor för att till sist möta en boss som avslutar galaxdelen och ger dig en reaktorbit. Fortsätt sedan mot nästa stjärntecken och upprepa. Spelupplägget är väldigt traditionellt och förutsägbart, det tar därför inte många minuter innan jag vet exakt hur spelet kommer att se ut.

Jag hoppades på en twist, att det skulle hända något mer, men jag lämnades lite besviken. Jag hade gärna fortsatt mitt actionfyllda rymdäventyr genom flera delar av galaxen. Visst, du kan fortsätta att spela. Försöka rädda alla fångade djur, samla achievements, uppgradera dina skepp till max och försöka slå tidrekord. Men när du har räddat den sista inburade fågeln är det inte mycket kvar att göra och jag tvekar på att jag kommer att starta spelet igen efter det, eller ens ge mig in i samlarhetsen från början.

Bortsett från det finns det bara gott att säga om Lovers in a Dangerous Spacetime. Det är mycket underhållande, inte minst vid lokal co-op. Det fungerar helt enkelt felfritt. Det är roligt, utmanande och det krävs en hel del kommunikation (alternativt tankeläsning) för att det inte ska bli slagsmål. Precis som ett bra samarbete skall vara. Ett plus är också att din medresenär när som helst kan hoppa in i en redan påbörjad kampanj. Du behöver alltså inte starta om på nytt om du påbörjat spelet ensam. Gå helt enkelt in på ditt sparade spel, logga in med din vän och välj vilken bana ni vill köra. Mycket smidigt.

Det som till slut binder ihop hela paketet är ljudet och musiken. Ibland är musiken eggande, elektronisk och full av stridens hetta för att sedan övergå till fridfulla tongångar när du tar dig bort från fiendemyllret. Ibland är rymden knäpptyst och det enda som hörs är det rogivande trippandet när du springer runt i skeppet, klättrar upp för en stege och hasar ner för en annan. I de lugna delarna av spelet infinner sig nästan en meditativ känsla och plötsligt är jag tillbaka på gympagolvet i lågstadiet. Lektionen har nästan tagit slut, de sista fem minuterna ägnas åt avslappning och musiken viner genom mina sinnen. Tills någon inte kan hålla fnisset borta och alla brister ut i gapskratt.