Guitar Hero Live

Publiken jublar, och jag ska precis till att riva av barndomsfavoriten 'Breaking the Law' av och med underbara Judas Priest. Introts intensiva gitarrspel drar igång och mina fingrar rör sig i ett överjordiskt tempo som de annars bara gör när någon ställer fram ett kakfat. Publiken jublar och är med på noterna och med gott självförtroende ställer jag ena benet på vardagsrumsbordet och headbangar i takt till musiken. Jodå, musikspelen är tillbaka. Med råge.

Det är snart ett halvt decennium sedan musikspelen självdog i en ynklig pöl av plastinstrument på rea medan begagnade närmast skänktes bort på Blocket. Det var när jag hittade ett helt Rock Band-trumset och en gitarr i bostadsrättsföreningens soprum jag insåg att det verkligen var över nu. Folk var så trötta på konceptet att det inte ens var värt att behålla dyra grejer ifall suget skulle återvända.

Skurken bakom detta var till stor del just Guitar Hero, serien som förvisso startade trenden (ja, jag vet att det fanns gitarrspel från främst Konami innan), men även avslutade den genom ett alldeles för högt tempo på nya delar som fick folk att tröttna. Värste konkurrenten Rock Band tuffade förvisso på, men utvecklarna tycktes bara bry sig om att ta han om befintliga fans, inte om att skaffa nya och instrumenten var horribelt usla.

För min egen del har jag känt suget efter musikspel gradvis komma tillbaka på slutet. Det är ett vansinnigt roligt koncept, trots allt. Att bara få stå på golvet och känna sig som en gitarrhjälte med slipsen knuten runt pannan och bete sig som om man ägde världen. Men för mig har det hela tiden känts oklart om det verkligen skulle räcka med mer av samma för att suget skulle komma tillbaka. Jag tröttnade ju på upplägget och det är inte HD-grafik som saknat, utan något nytt.

Och det är precis just därför jag varit väldigt nyfiken på Guitar Hero Live. Det handlar inte om samma gitarr, inte om samma upplägg, inte om HD-grafik eller ens om att skapa ett band. Det här är ett spel tillägnat gitarrhjältarna, och inga basister eller trummisar kan ändra på den saken. Endast en sångare kan på nåder för vara med och lalla. Det här är för mig en av spelets minusposter, men jag återkommer mer till det senare.

Gitarrerna är precis som tidigare delar i serien välbyggda och har fått en helt ny layout. Istället för fem knappar fördelade på fem band, är det nu två knappar fördelade på tre band. Det är alltså sex att hålla reda mot fem tidigare - och det märks. Jag lyckades bli ganska hyfsad i både Guitar Hero och Rock Band när det begav sig, men här är jag som barn på nytt när svårighetsgraden ökar.

Att ta någorlunda riktiga ackord kräver en helt annan koordination än att bara trycka på knappar längs en rad och det tar verkligen tid att vänja om sig. Och just det är för mig storheten med Guitar Hero Live. Jag kommer på mig själv med att vägra lägga ifrån mig gitarren, vilja spela mer, klara allt svårare låtar och försöka utvecklas. Jag vågar påstå att jag inte haft samma driv inför ett musikspel sedan Guitar Hero II släpptes till Xbox 360.

För att tydliggöra dessa två rader kommer de åkande noterna nu i färgerna svart och vitt, så du omedelbart ska veta vilken knapp du ska trycka på. Det är föredömligt tydligt, men förtar samtidigt lite av den lekfulla rockdesignen när allt blir så stilrent. Det krockar även med upplägget där rockvideos med livepublik körs i bakgrunden för att skapa stämning och ge illusionen av att det är du och ditt band som står på scen och underhåller.

Huvudläget i spelet handlar nämligen om att spela på festivaler och göra liveframträdanden med ditt band. Sound Dial från "Stoneford Castle" i Storbritannien är först ut och levererar lite hippiekänsla. Du får hänga med i förstaperson (tänk GoPro-kamera) när du kliver fram bakom scenen, förbi roddarna och stiger ut till publikens jubel. Jag uppskattar att Activision försökt förnya konceptet istället för att bara levererar mer av det gamla, men livevideos får det alltid att krypa i mig eftersom de känns så statiska, arrangerade och sällan särskilt bra skådespelade.

Sägas ska att jag inte märker vad som försiggår på skärmen medan jag spelar. Fingrarna flyger mellan knapparna i ljusets fart och det finns inget utrymme för att detaljstudera det visuella. Det är istället när mina vänner ska spela jag inser hur anskrämligt det ser ut och presentationen är för mig ett riktigt bottennapp. Jag hade tusen gånger hellre sett en nya version av gamle Lars Ümlaut tillbaka än att kolla på band som ofta känns som kloner av tidig Green Day eller Nickleback som statiskt gör samma saker utan dynamik. Det känns helt enkelt inte äkta.

Spelar du fel reagerar publiken omedelbart och börjar i värsta fall bua åt dig. De är hela tiden med på noterna och även bandmedlemmarna blänger ilsket på mig medan jag spelar. Det är en fiffig funktion som initialt stressar ohyggligt mycket. Jag vill ju inte göra denna publik besviken genom att inte leverera. Att spela igenom alla 13 låtuppsättningar som kan framföras på festivalerna tar såklart ett tag, och de är väldigt varierade. Du kan till exempel spela ett set med Eminem, Kasabian, Linkin Park och Skrillex.

Samtidigt som jag uppskattar det, känns de ofta lite för spretiga. Där gamla Guitar Hero var metal-inriktat, ofta med fokus på 80-talsdängor, är det svårt att hitta någon röd tråd här. Musik har plockats från alla möjliga håll och kanter och du kommer få spela allt från Katy Perry till R.E.M, Blondie och Iggy Pop. Där metal tidigare var tongivande, känns det nu istället som något utvecklarna medvetet hoppat över, och jag är inte helt övertygad om att det var ett bra val. Låtlistan är hur som helst föredömligt stor och risken att du tröttnar i första taget är obefintlig.

Det andra spelläget är något som kallas GHTV, och upplägget är i sammanhanget väldigt originellt. Här rullar låtarna dygnet runt och det är fritt fram att dra fram plastguran och haka på. Genom att göra det får du samtidigt pengar som ger möjlighet att låsa upp nya funktioner och framför allt möjlighet att spela de låtar du vill. Upplägget föll mig inte på läppen och jag gillar inte idén att inte kunna få spela de låtar jag vill. Det är ju en del av tjusningen med Guitar Hero, att kunna spela precis den musik man verkligen älskar om och om igen.

Som jag skrev tidigare i recensionen är det ett problem att detta bara är ett spel för gitarrister. Visst, alla vill inte ha trummor, men för de som vill är det ändå ett trevligt inslag. Vi är ofta ett gäng som spelar och om fler kan vara med så blir det roligare. Nu kan två traktera gitarr och en sjunga. Själv gillar jag att spela bas och kan inte riktigt begripa varför den möjligheten inte finns. Det finns dock ett ännu värre problem med att spela Guitar Hero Live i grupp, nämligen att inte fritt få välja musik. Vill du göra det måste du betala en mikrotransaktion som ger dig alla låtar (som visserligen är brutalt många) i ett dygn, annars återstår bara att spendera alla pengar du låst upp i GHTV-läget tills du inte har något kvar och måste tjäna nya för att komma vidare i spelet.

I rättvisans namn ska sägas att för de som inte spelar så ofta med vännerna är detta förmodligen ett billigare system än att faktiskt äga alla låtar själv. Samtidigt vet vi ju att servrar för spel faktiskt stängs mellan varven, och när det händer för Guitar Hero Live så är detta dött som partyspel. Där har Rock Band 4 en bättre lösning, som dock blir desto mer kostsam initialt - men samtidigt är framtidskompatibel.

I slutändan har jag spelat betydligt mer Guitar Hero Live än jag hade räknat med och det är genuint roligt att återigen ha fått en ny utmaning. Det är svårt att lära sig det nya systemet, det är vanebildande och kul att sakta men säkert bli bättre. Det är verkligen en tvättäkta reboot av musikgenren och inte bara Guitar Hero i HD, och det är tack vare just det jag återigen har fastnat.

Om du däremot ser gitarrspelen främst som partyspel så har detta inget att hämta mot Rock Band 4, för här kan det bara vara två gitarrister och en sångare och systemet för låtväljande kostar pengar. I slutändan kan jag därför rekommendera detta om du kommer spela själv, med sambon eller bara vill ha ett lättsmält gitarrspel att dra fram när det vankas besök.