Undertale

Suck.

Det var ju något i denna riktning jag hade i åtanke när jag satt med RPG Maker som fjunig sextonåring och skrev dialog, tecknade grafik och tog fram genomtänkta pussel. Jag hade förmodligen aldrig någon klar uppfattning om hur slutprodukten ska se ut, men det skulle vara inspirerat av japanska rollspel, som tog sig friheter med grundformulan och som vågade pröva nya grejer. Liksom göra sprickor i den fjärde väggen. Lite som... Undertale.

Undertale är slutresultatet av det första Kickstarter-projektet från mångsysslaren Toby Fox. Jag kallar honom mångsysslare då han både har skrivit och designat Undertale nästan helt på egen hand, och för att han försöker att göra så mycket nytt i en genre som sedan länge stagnerat - rakt igenom med gott resultat.

Storyn utspelas efter att ett gigantiskt krig utbrutit mellan människor och monster, där förstnämnda vann, varpå fienden förseglats under jord. De kommer inte upp, men vi kan falla ned - och tyvärr vaknar du upp på en äng nere i monstervärlden.

Så startar det tre timmar långa äventyret där vän och fiende är svåra att skilja från varandra, men där ingen behöver komma till skada. Du har stor valfrihet i hur du interagerar med de monster du möter. Även i stridens hetta kan du förlåta din motståndare, skrämma dem eller försöka övertala dem att låta dig leva. Dina val varierar från fiende till fiende.

Stridssystemet i Undertale är också något alldeles extra. När det är fiendens tur att attackera dig, tar du kontrollen över en liten hjärtsymbol som måste hållas borta från skada, lite som ett gammalt arkadspel. En subtil dos koordinationsträning som skiljer detta från andra rollspel, och dessutom är ett koncept som utvecklas kontinuerligt, så det känns fräscht genom hela ditt äventyr.

Så är det även med resten av spelet: Det börjar enkelt, men broderas snart ut. Snälla figurer har inte alltid rent mjöl i påsen, medan skurkarna kan visa sig vara godhjärtade. Det blir aldrig något enkelt svart/vitt där någon är genomgod eller genomond. Istället är varelserna du möter svartsjuka, ängsliga, listiga - tredimensionella personligheter i en tvådimensionell värld.

Det enda som förblir lite banalt är pusslen du ska lösa längs vägen. Flera av dem är ganska bra, men många är så enkla och ointressanta att man kan lösa dem på autopilot. Lyckligtvis är de korta och påverkar inte helheten i någon omfattning.

Och det är tur. För vilken upplevelse Undertale är, det påminner lite om känslan i Journey. Den lilla karaktären du förfogar över upplever tonåren, vänskap och kärlek på sin resa genom underjorden, och jag satt med en kittlande känsla i magen. En känsla av att spelet hade nått mig till hjärtroten och att jag hade lärt mig en läxa för livet, även om jag inte vet exakt vad den lektionen är och förmodligen ändå inte skulle klara att leva efter den.

Undertale är inte helt lätt att sätta fingret på. Det är ett klassiskt fantasyrollspel som berör saker som sociala medier och helikopterföräldrar. Det är tecknat med enkel 16 bits-grafik, men har ett äkta djup storproduktioner med namnkunniga röstskådespelare aldrig kan mäta sig med. Framför allt finns det en unik historia, som är laddad med humor, engagemang och härlig musik. Lite som spelet jag en gång ville göra - bara mycket, mycket bättre.