Starcraft II: Legacy of the Void

Legacy of the Void är alltså det slutgiltiga kapitlet i Starcraft II-sagan, och ger oss till slut chansen att spela som den tredje och sista rasen i kampanjen. Protoss har alltid varit min favorit, och därför har det för mig känts som att Blizzard velat spara det bästa till sist. Det finns något episkt bakom Protoss desperata kamp. Alla raser kämpar visserligen för att rädda galaxen från Amon och hybriderna, men för Protoss handlar det även om att återta sin hemvärld och rädda egna historien från undergången. Deras desperation känns mer genuin och trovärdig, och just därför kunde jag knappt andas av förväntan när jag drog igång Starcraft II: Legacy of the Void.

Det har verkligen inte sparats på krutet denna gång. Utan Kerrigans Zerg-monsters som ett konstant hot har Protoss nu byggt en armada för att återerövra sin hemplanet. Under det första uppdraget får vi delta i en massiv invasion som ger mig en känsla av oövervinnerlighet medan mina Protoss- arméer fullständigt skändar Zergs halvt hjälplösa legioner.

Protoss för tankarna till Battlestar Galactica och Quarian. De är ett folk i exil som rest mellan olika världar i en gigantisk rymdflotta utan att någonsin förlora hoppat om att kunna återupprätta fornstor glans. Nu har de fått ett nytt mål. Spelets protagonist är nämligen Artanis, den karismatiske och sympatiske Protoss-ledaren. Där Jim Raynor var en impulsiv cowboy och Sarah Kerrigan både hämndlysten och skoningslös, är Artanis eftertänksam och mer taktisk. Han överväger sina alternativ och har folks bästa som drivkraft. Jag gillar även att spela Protoss i Legacy of the Void eftersom det nu finns ett slutmål som extra belöning.

De saker du utför under dina uppdrag känns alltid väldigt logiska. Det handlar aldrig om meningslöst hämtande av prylar, utan specifika och genomtänkta mål som för storyn framåt och belönar dig rikligt. Starcraft-spelen har alltid varit bra på att förmedla en känsla av att det jag sysslar med är väldigt viktigt och Legacy of the Void är inget undantag.

Historien om Starcraft-universumets trevägskrig får ett spektakulärt slut i Legacy of the Void med filosofiska undertoner och mäktiga scener. Det tidigare avlägsna och vaga hotet av Amon och hybriderna i de två senaste spelen är nu väldigt mycket mer påtagligt och mitt i allt detta försöker Artanis göra vad som är bäst för sitt folk. Men vilken väg ska han välja? Säkra sitt folks välgång och välstånd eller offra detta till förmån för alla andra? Mellansekvenserna är som vanligt ohyggligt välgjorda och mycket våldsamma, precis som vi vant oss vid i Starcraft II. Lägg till detta Artanis kamp och du har en mycket filmisk historia. Jag har aldrig riktigt känt att gameplay-delarna av Starcraft II lever upp till mellansekvenserna, men de sätter känslan snyggt.

Det är fortfarande speldesignen och just gameplay samt balansen mellan råstyrka och taktik som är spelets bästa sidor. Legacy of the Void kryddar dock detta ytterligare i singleplayerkampanjen. De nya tilläggen kommer från Artanis eget skepp, Spear of Adun. Förmågan att kunna åkalla en Pylon eller rymdförstärkningar ger utökade möjligheter i striderna på ett sätt jag uppskattar. Min favorittaktik med Protoss har normalt varit att bygga massor av Warp Gates och sedan teleportera in drivor av Zealots bakom fienden linjer. Den här taktiskt kan jag nu vässa ytterligare i Legacy of the Void eftersom jag inte längre behöver skicka in en Probe i fientligt område för att kunna bygga en Pylon att warpa till.

Starcraft II-serien är mest känd för sin multiplayer och i Sydkorea har detta näst intill varit nationalsport betydligt längre än spel som Dota eller League of Legends varit populära. Blizzard och Starcraft har alltid prisats för att ha gameplay så balanserat att det är spelarens skicklighet och taktik som avgör utgången, inte tur eller överdrivet kraftfulla enheter. Därmed kunde man kanske tro att de skulle vara lite försiktiga med att peta i konceptet, men Legacy of the Void bevisar att så inte är fallet. Blizzard har gjort flera suveräna tillägg som ett samarbetsläge och möjligheten att spela ihop parvis mot andra i Archon Mode. Dessutom finns ett antal nya enheter som alla känns genomtänkta med ett riktigt syfte.

Visuellt är det små skillnader mot tidigare spel, och både texturer och modeller börjar se aningen daterade ut, även på Ultra-läget. Blizzard kompenserar lyckligtvis detta till viss del genom att ha en överlägsen design istället, där det mesta därför ändå är en fröjd att titta på. Även musiken är direkt magiskt, och röstskådespeleriet och dialogen håller världsklass.

I slutändan är detta ett enkelt spel att sammanfatta: Om du gillade de båda första kapitlen så får du bara inte missa denna mastiga avslutning. Blizzard har spenderat fem år på att finslipa och utveckla, och Legacy of the Void är därför rysligt genomarbetat. Gameplay, bandesign, story och multiplayer skänka lång tids underhållning framöver, även om grunderna i allt väsentligt är desamma som tidigare. Det enda jag saknar är bättre grafik och ett mer genomtänkt menysystem. Å andra sidan spenderar jag inte så förbaskat mycket tid i menyerna. Vi har ju ett krig att vinna, Protoss och jag.