Ace Combat: Assault Horizon

Redan i den första banan, i den östafrikanska öknen, är det tydligt att detta inte är en flygsimulator, utan ett actionspel med flygplan. Många av uppdragen börjar direkt i luften. Det finns tre perspektiv att välja på och massor av fiender att skjuta ner. Men det är svårt att slå ut någon från avstånd, även med radarlåsta missiler. Man måste in i närstrid. Riktigt nära inpå. Då dyker nämligen en liten cirkel upp runt fienden och med en touch av både axelknappar startar Dogfight-läget. När vi har låst fienden ligger han pyrt till, och endast genom halsbrytande manövrar har han en chans att skaka bort oss och undvika att bli dödad.

I vissa ögonblick blir det ännu mer actiontätt, närmare bestämt när Close-Range Assault-systemet startar. Detta berövar spelaren ännu mer av sin direkta kontroll, och kontrollen av flygplanet blir helt automatisk för en stund. Du koncentrerar dig bara på skyttet, både med kulspruta och målsökande missiler. I dessa sekvenser vi rusar genom smala raviner och dalar. Missiler flyger till höger och vänster, betong och klippor smulas sönder, och flygplanet rör nästan vid träden och hustaken. Kanonen ryter medan kulorna slår hål i vingarna på det ganska desperat planet framför oss. En sista missil förvandlar honom till ett spektakulärt eldklot, medan vår F16 Fighting Falcon rusar mot himlen. Dags för ett djupt andetag.

Ace Combat: Assault Horizon ser himmelskt ut, och dessutom känns det även så. Spelkontrollen är ganska lätt, och flygplanen imponerar med sina verklighetstrogna rörelser, och många detaljer. Luftdallret från jetmotorerna, prylarna som justerar lufttillförseln, efterbränningen - allt ser bra ut. När ett flygplan gör en roll för att skaka av sig förföljare, eller för att jaga motståndare, är illusionen helt övertygande. Den utmärkta ljuddesignen gör också underverk. Dessutom gnistrar vacker rörelseoskärpa och zoomeffekter, som perfekt sätter stämningen. Hela spelet känns otroligt levande och överväldigande. Och man har gjort ett kanonjobb med detaljerna i planen, och då hela färgpaletten används i banorna blir de aldrig tråkiga. Så länge man inte flyger för nära markytan, dock, då kan det bli lite grumligt.

För om det finns vissa visuella begränsningar är det särskilt tydligt i Dubai-banan. När du sitter i din Euro Fighter högt ovanför staden, ser allt bra ut. Men tittar du noga på detaljerna, blir det snart klart att staden liknar en projicerad version av Google Maps. Man har använt oräkneliga satellitbilder över omgivningen, och de fungerar oftast, men i just Dubai-banan ser allt monotont och tråkigt ut, och även om det verkliga Dubai står tomt i många områden, blir det ännu mer tydligt i spelet.

Förstörbara miljöer hittar vi bara i scriptade sekvenser. Utanför städerna finns ingen lekplats av förstörelse, som till exempel Battlefield erbjuder, och varken den 888 meter höga Burj' al Kalifa eller Burj' al Arab kantrar eller faller ihop. Det samma gäller naturligtvis för de civila flygplan man man ibland stöter på bland molnen.

Så har vi Airstrike-läget. AWACS-radarplanet skickar ut en rutt som vi utan tvång kan välja att följa. När vi börjar med denna sträcka växlar spelet till ett slags utifrån-styrt rail mode, där vi flyger lågt över marken och bara ska koncentrera oss på att skjuta. Särskilt bra attacker belönas med små mellansekvenser från Direct Impact-kameran. Det är en lite statiskt historia, men presentationen fungerar och det blir aldrig tråkigt. "Ett snabbare gameplay med mer inlevelse," har Kono kallat. Airstrike-läget påminner lite om det i Hawx 2, men har bättre koreografi och därmed mer intensitet.

Den här gången bygger Ace Combat inte bara på jets från olika tidsperioder, utan vi får också möjlighet att flyga helikopter för första gången i serien. Gräddvisparna finns i två versioner: en där du både styr och skjuter, och en annan där du bara betjänar 25mm-kulsprutan. De tungt beväpnade helikoptrarna uppför sig som de gör i många shooters i förstapersonsperspektiv, och de förekommer ofta i korta sekvenser. Du har din kanon, raketer, och kan även släppa bomber. Spelet är betydligt långsammare med helikoptrar, men är inte mindre intensivt av den anledningen. Damm virvlar upp i luften när kulorna från 25mm-kanonen träffar marken. Fiendens stridsvagnar exploderar och andra helikoptrar slits i sytcken när raketer från din AH-64D Apache Longbow träffar dem. Det blir många effekter, och ibland nästan lite väl mycket show av det hela - speciellt i scriptade sekvenser när du bara styr kulsprutan. Men oftast är det snyggt balanserat.

En bit in i spelet kommer en twist i berättelsen, vilket även ökar svårighetsgraden till nära det dubbla. Här blir luftstriderna inte bara längre än tidigare, de kostar också nerver, nerver, nerver. Här blir det helt nödvändigt med den ovärderliga counter-manövern, där du tar en fiende på sängen med en vältjamad inbromsning. Därefter är det bara en formalitet att skjuta ner fienden. Klarar du inte av att nita din motståndare måste du tyvärr lida en smula, då de ibland snålt tilltagna sparpunkterna innebär att du ofta måste spela om samma långa sekvenser.

Men Ace Combat: Assault Horizon är mer än bara sin kampanj. Close-Range Assault-systemet, samt Dogfight och Airstrike-läget finns även i multiplayer. Du garanteras dock rättvisa dueller, då du via "skill set" kan förstärka en individuell jets egenskaper. Det är balanserat så, att när du når en viss nivå kommer dina uppsättningar av färdigheter inte längre att förbättras.

Det finns fyra typiska typer av spel i multiplayer: Conquest Capital, där varje lag måste förstöra motståndarnas högkvarter, Domination, Deathmatch och co-op.uppdrag. Det sistnämnda är särskilt roligt med helikoptrar. Men i det långa loppet föredrar jag kampanjen.

Det är flygplan och action som räknas i Ace Combat: Assault Horizon. Oavsett om du flyger en Mirage 2000-5 eller en MiG-21 skiner verkligen spelet när du är uppe bland molnen och krigar. Sammanfattningsvis är Ace Combat: Assault Horizon en intensiv, snabb, vacker och välgjord actiontitel.