Brist på hållbarhet, djup och spelkänsla kompenseras inte av nyhetens förrädiska behag i att spela med luft.
Så skrev en av Gamereactors allra mest ödmjuka stjärnskribenter för ett år sedan, och det välformulerade argumentet ekar i mitt huvud innan jag sparkar igång säsong två av Rares partyspel Kinect Sports. Men 12 månader efter Kinects födelse går det förstås inte att tala om hårdvarumässiga nyheter. Vi har förstått rätt bra vad den rörelsekänsliga kameran är kapabel till, och även om prylen har sålt rekordbra har spelen med några få undantag varit medelmåttiga som bäst.
Men jag öppnar sinnet, tar på mig mitt gladaste game face och peppar inför Kinect Sports Season 2. Efter att ha letat fram Kinect i garderoben, stoppat in ström- och USB-sladden, styrt bort soffbordet, skjutit bak soffan, ägnat några minuter åt Kinect-kalibrering, ägnat några till åt det tydligen otillräckliga ljuset i vardagsrummet och efter att ha svept långsamt med handen över menyerna har jag gjort mig redo för den första grenen - amerikansk fotboll. Av någon anledning är jag redan andfådd.
Amerikansk fotboll visar sig vara den mest komplicerade grenen i sextetten och tutorial-filmerna är både täta och långa. Här har man fyra "downs" på sig att få till en touchdown och efter en ihopkurning sträcker du på dig och gör en kastande rörelse för att hiva iväg grislädret. Innan de efterföljande kasten kan du antingen be om ett automatiserat taktikval från din coach, eller ett från en strategilista. Här kan du välja bland diverse manövrar och när du valt om dina medspelare ska röra sig i fiskkroks-formation som yra höns är det dags att kasta igen. Är du skicklig hinner du med en touchdown, om inte är det motståndarens tur.
Det är inte särskilt kul. Framförallt är det den godtyckliga spelkontrollen som återigen spökar; känslan att man viftar igång något som man sedan får se uppspelat på skärmen, till skillnad från att faktiskt vara den där sportnörden i bild, är inte direkt engagerande. Jag har inget emot att man simplifierar sporter i ett spel av den här typen, men det fungerade mycket bättre i exempelvis fotbollen i det första Kinect Sports. Ingen är heller försvarare, inte ens när man spelar två.
Bara några få superirriterande rörelsekommandon som får mig att gråtkräkas av knappsaknad tar mig till nästa idrott, slalomen. Här börjar man i en ihopkurad ställning i ett startbås och skjuter iväg sig själv nedför en riktigt mysigt designad backe. Visuellt är det genomtrevligt, snön gnistrar och den kulörta publiken hejar på. Spelmässigt är det väldigt, väldigt simpelt. Det gäller att pricka portar i sin egen färg, och för att svänga lutar man sig åt höger eller vänster. Ibland kommer hopp där man ska hoppa. Ensam är det helt värdelöst, två utförsåkare lär bli rastlösa efter ett eller två åk.
Darten har det enklaste upplägget samt det högsta underhållningsvärdet och jag misstänker ett samband. Alla vet hur en pilkaströrelse görs och de jag spelat med har fattat galoppen direkt. Visst skakar siktet som om du tagit aningen för många Red Bull, men Kinect registrerar ändå mina handrörelser riktigt hyggligt. Sporten ifråga har också ett väl fungerande spänningsmoment i jakten på poäng. Med det sagt är darten i gamla Wario Ware: Smooth Moves bättre. För att inte tala om en riktig tavla.
I basebollen ställer du dig med sidan mot skärmen och låtsasgreppar ett slagträ. En boll flyger mot dig och det gäller att svinga i rätt ögonblick. Precis som i många av de andra sporterna märker jag fort att vilka rörelser som helst fungerar bra för att få iväg riktiga rökare, och den lilla språngmarschen mot nästa bas kräver mest höga knän för att bli tillräckligt snabb. Jag upplever samma automatisering i tennisen, även på högre svårighetsgrader, och småsaker som att bollen aldrig ses röra i racketet sabbar inlevelsen ännu mer.
Slutligen har vi golf, som i praktiken blir en mindre svettig variant av baseballen. Du står i samma position, gör en svingande rörelse och bevittnar hur saker i regel går precis rätt. Tanken med rörelsekänsligt spelande är att skapa mer inlevelse, men återigen märker jag av att resultatet blir exakt det motsatta. Att vrida kameran för att sikta i en annan riktning, till exempel, görs genom att ta ett steg framåt eller bakåt och det känns långt från intuitivt.
Vad mer? Tja, svenska röster och svensk text är en nyhet, vilket lär glädja en hel hög. Röststyrning finns inte i vårt område, vilket säkert irriterar minst lika många. Du kan få en "Rickrolled"-achievement till tonerna av Never Gonna Give You Up, vilket är småkul. Bara den lättaste svårighetsgraden finns upplåst från början, vilket är korkat. Här finns snabbspelsvarianter av grenarna, vilket roar några minuter. Ursäkta om jag låter oengagerad, men det är precis vad Kinect Sports: Season 2 gör med mig. Grafiken är gullig, på två spelare är det ibland rätt kul, men 400 spänn för sex halvdana grenar passerar knappt godkänt i min bok.