Svenska
Gamereactor
recensioner
The Legend of Zelda: Skyward Sword

The Legend of Zelda: Skyward Sword

Vi har väntat fem år på nästa stora Zelda-spel och nu är Skyward Sword äntligen här. Elfving har slagits med svärd, utforskat mystiska tempel och förstört krukor - samt satt betyg

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag ifjol försökte definiera essensen av Zelda-serien kom jag efter 25 000 tecken fram till två slutsatser. Dels att Nintendos mest älskade spelserie går hem så väl eftersom de helt enkelt består av så många bra enskilda delar. Dels att en gnutta magiskt pulver behövs för att foga samman allt till en helhet. Slutsatsen var inget jag skrek Heureka åt. Men den kändes rätt. Exakt samma tankar når mig när eftertexterna till The Legend of Zelda: Skyward Sword rullar. Här råder både mångfald och magi.

Det har gått 5 år sedan det senaste stationära Zelda-spelet. Om du som jag följt serien sedan Ingvar Carlsson var statsminister-färsking vet du att varje ny release av ett "riktigt" Zelda-spel är en big deal, för hela spelvärlden. Förväntningarna är enorma, resultaten nästan alltid fantastiska. Och det kan jag avslöja redan nu: Skyward Sword är fantastiskt. Inte det bästa spelet i serien, men ett förtrollande äventyr som enligt mig smiskar åtminstone Twilight Princess vargrumpa.

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Att flyga över ens hemby med en alldeles egen Loftbird är en hisnande känsla, även om det ständiga tiltandet av Wii-fjärren blir lite omständigt efter ett tag.

Om du inte levt i ett vattentempel de senaste åren känner du till premisserna. Den senaste inkarnationen av Link bor bland molnen, i en bokstavligen himmelsk ort kallad Skyloft, där liv nedanför molnen bara är en myt för de sorglösa invånarna. Traditionen trogen börjar äventyret med en introduktion av en sömndrucken Link, som vaknar upp till en stor dag: det är tävlingsdags i Loftbird-flygning. Som så många andra av Links jämnåriga har vår hjälte en egen jättefågel, enormt trogen sin mästare. I Skyloft drar sig folk inte från att hoppa rakt ut i ingenting, då en enkel busvissling omedelbart lockar till sig en Loftbird som fångar upp en.

Detta är en annons:

Jag gillar verkligen Skyloft. De svävande landmassorna och de nära banden till flygande varelser har sköna vibbar av Avatars bästa delar, och hemvärlden känns mer fantasirik än de byar vi startat från i tidigare spel. Hela övervärlden påminner om havet i The Legend of Zelda: The Wind Waker och när du väl tagit dig genom spelets första (lite tråkiga) utbildningstimmar är du fri att utforska himmelrikets landmassor. Här kan du hitta allt från små gräsplättar till välbesökta tavernor.

Efter fågelracet sätter en klassisk Zelda-historia igång, i och med kidnappningen av prinsessan i fråga. I stället för idylliska molnvärldar får vi snart ta del av mörkare inslag och platser; det finns mycket riktigt liv nedanför molnen och dit måste vi ta oss. Link får assistans av följeslagaren Fi, en blåskimrande varelse med Glados-röst som likt Midna och Navi i tidigare spel guidar oss genom hela spelet. Förutom en lite, lite för glapp käft uppskattar jag verkligen denna sidekick. Röstarbetet är fantastiskt, designen av henne perfekt och hennes logiska, känslokalla attityd är både komisk och uttrycksfull. Att kunna få statistik om mitt spelande (hur många Stalfos har jag egentligen dödat?), ledtrådar i spelets tempel och grundläggande lektioner i spelmekaniken är välbehövligt.

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Fi är din nya sidekick. Hennes röst låter som en blandning av en dator och ett spöke. Vänd dig till henne när du behöver hjälp.

För det finns en hel del nytt att lära sig. Framförallt de många rörelsekänsliga inslagen. Skyward Sword är deisgnat med Wii Motion Plus i åtanke och tillbehöret är ett krav för att spela spelet. Det viftas, skakas, sveps och huggs var och varannan minut - i allt från självklara syslor som svärdfäktning till att klättra snabbare på vinrankor. Minus några påklistrade moment funkar det överlag riktigt fint, och framförallt är svärdfäktningen ett rejält kliv från de godtyckliga spasmerna Twilight Princess krävde av oss.

Detta är en annons:

Så fort du drar din klinga följs rörelserna med så gott som 1:1-exakthet. Du kan göra vågräta, lodräta och diagonala svep med svärdet, ett hugg genom att föra Wii-fjärren mot din skärm och Links karakteristiska snurrattack aktiveras genom skak av både Wiimote och Nunchuk samtidigt. Även din sköld, som går från eldkänslig trävariant via hygglig metall till ett superskydd, aktiveras med ett skak. När jag stöter på min första Octorok ger den mig hjärnskakning ett par gånger med sina utspottade stenbumlingar, innan jag fattar att en sköldassisterad tillbaka-kaka är på sin plats.

Till en början, när jag går den (numera) Zelda-karakteristiska sparringkursen i min hemby, känns svärdandet lite taffligt. Jag pekar för glatta livet mot skärmen, vrider och vänder, men får inte till rätt diagonalt hugg för att klyva stubbfan som hängts upp i dojon som träning för blivande svärd-ess. Men. När jag börjar tänka på Wii-fjärren som ett faktiskt svärd - då lossnar det. Wii-fjärren agerar ju oberoende av dess riktning mot skärmen; ett hugg rakt framåt i mitt spelrum är ett hugg rakt framåt i spelet. Som en bäver på fluortabletter gör jag flis av stockarna och får inom kort hugga levande och rörliga mål i stället. Jag lär mig Skyward-attacken, där svärdet sträcks mot himlen och laddas med en superattack, och allt känns bra. Vi har onekligen kommit en lång väg sedan "It's dangerous to go alone, take this."

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Så du har hittat bossnyckeln, bra jobbat. Men att låsa upp dörren är ett pussel i sig där du ska vrida din Wii-fjärr i rätt vinkel.

Viftandet slutar inte vid svärdkonst. Du rullar även bomber som Wii Sports-klot, styr en metallskalbagge genom att tilta Wii-fjärren och leker entomolog med hjälp av en fjärilshåv. Link lär sig också en slagruteliknande teknik kallad Dowsing, vilket låter honom leta upp relevanta personer (däribland Zelda) genom att peka med sitt svärd i olika riktningar. Du som spelat Shadow of the Colossus lär känna igen dig. En kul detalj är att denna aktivitet sker i förstaperson - och att Link kan röra sig medans han "dowsar". Ett Zelda i förstaperson alltså - smaka på den.

Sammanfattningsvis är Wii Motion Plus-inslagen sofistikerade och framförallt varierade, men också något som ställer en del krav på spelaren. Det går inte att spela Skyward Sword med en alltför slapp spelstil och föredrar du traditionella knappar kan du möjligen bli besviken. Personligen var jag mer närvarande i exempelvis The Legend of Zelda: The Wind Wakers värld, med en ergonomiskt perfekt Gamecube-kontroll i näven, som aldrig krävde några kalibreringar.

Skyward Sword börjar mysigt, lite väl barnvänligt för en vuxen spelare kanske, men lyckligtvis börjar Nintendo efter ett tag dutta mörkare färg på sin färgglada målning. Mer surrealistiska inslag, som Links mardrömmar om ett storkäftat monster, röster som kallar på Zelda och en mystisk figur som bevakar Link innan han äntrar dennes tempel ger mig nackhårs-erektion vars like ej skådats sedan Majora's Mask.

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Lummiga skogar, heta vulkanbanor och förstås skimrande banor bland molnen hör till Skyward Swords varierade omgivningar.

Att fienderna redan tidigt i spelet är betydligt mer utmanande än de veka underhuggare vi är vana med, känns också vuxet. Här gäller fiendekvalitet, inte kvantitet och i sammandrabbningarna behöver du studera rörelsemönstret hos skelett, troll och spindlar för att inte se hjärtmätaren rasa till noll. Zelda-serien har aldrig beskyllts för att vara särskilt svår, så lite extra utmaning är verkligen en frisk fläkt.

Överlag är Link betydligt rörligare och mer av en actionhjälte än någonsin tidigare. När du springer, klättrar eller hänger i rep dräneras en uthållighetsmätare och när den är tom tvingas Link stanna upp och hämta flåset. Detta ställer krav på strategi och det gäller att välja sina snurrattack-tillfällen med omsorg. Speciella frukter återställer mätaren och detta används förstås i diverse olika moment, allt från branta kullar till cirkusartade dueller på spänd lina. Detta är ett inslag som känns fräscht och definitivt något man vill se mer av i kommande Zelda-spel (fem år till, eller vad tror ni?)

Templen, min personliga favoritdel av Zelda-spelen, är en ren fröjd. Strukturen är dock lite annorlunda än tidigare och framförallt känns de inte lika tidsslukande. Detta designbeslut beror förmodligen på att även områdena utanför själva grottorna är lite av tempel i sig, då de också har många omgivningsbaserade pussel och uppgifter. Väl inne börjar en klassisk jakt på nycklar, kartor och skattkistor med essentiella föremål och stämningen är verkligen helgjuten. Redan i det tidiga Deep Forest-templet, strösslat med spindelväv och neonsvamp, tvingas jag bromsa äventyrandet och ta mig en funderare på hur jag ska avancera.

The Legend of Zelda: Skyward Sword
Banor förändras när du återkommer till dem senare i spelet, och precis som i Metroid-spelen är det kul att återvända och utforska dem med nya prylar i näven.

Templen blir än mer utmanande och stämningsfulla längre in i Skyward Sword, och även om jag är väldigt sugen vore det hädelse att avslöja för mykcet om vad du har framför dig. Vänta dig bara briljanta bossar, genialt utformade föremål och tillhörande pussel samt en väldigt organisk, ytterst genomarbetad design. Och det sista templet... Ja, vad ska jag säga? Det är en upplevelse som påmint mig om varför jag spelar spel överhuvudtaget.

Designmässigt är Skyward Sword väldigt inspirerat och den färgglada, mindre realistiska stilen passar formatet väl. Oavsett om du småpratar med trolldrycksförsäljaren i Skylofts marknadsområde eller överlistar fega Pyrups i Eldin Volcano-området, gör du det i omsorgsfullt designade världar fyllda av lustiga små detaljer. Färgskalan är nästan lika modig som den i Wind Waker, och alla små gynnare du träffar på vägen (Kikwi-varerlserna framför allt) lär få dig att flina.

Men. När almanackan snart visar 2012 är det väldigt svårt att bortse från den uråldriga kapaciteten hos Nintendo Wii, som redan vid sin (och Twilight Princess) release för fem år sedan bleknade jämfört med HD-konsolernas kraft. Att kompensera dålig draw distance med impressionism-inspirerade utsuddningar av scenerierna är ett tappert och klyftigt försök, men naggiga kanter av den här graden sticker verkligen i ögonen. Tekniskt sett slår även Super Mario Galaxy 2 detta, även om jämförelsen kanske är orättvis då genrerna är så olika. Ibland måste man ställa sig en bit bort för att uppskatta ett konstverk, sägs det ju, men längtan efter Wii U-Zelda med modern grafik har aldrig varit starkare än så här.

Detta är en petitess. HD-brist, en handfull repetitiva uppdrag i spelets senare del och vissa rörelsekänsliga frågetecken är mina enda minus vad gäller Links senaste äventyr. Skyward Sword är en fantasifull äventyrspärla proppad med klassisk Nintendo-charm, nytänkande och minst 30 timmar sprudlande äventyr. Vänta dig tårar från storyns bästa ögonblick, rysningar från sköna mellansekvenser och skratt från faktumet att Link för första gången tycks göra ett toalettbesök.

Alla briljanta detaljer och den där svårdefinierade skopan magi gör alltså detta till en av de bästa titlarna, denna stekheta spelhöst. The Legend of Zelda: Skyward Sword är ett spel som susat från himlen och landat i nästintill perfekt skick.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Matigt och underhållande äventyr, vågade och lyckade innovationer, sköna Wii Motion Plus-inslag, kluriga tempel, härlig musik, fantasirik design, många sidouppdrag
-
Tekniskt föråldrad grafik, några halvdana rörelsekänsliga inslag
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki:
Vem kunde tro att ett mainstream-spel som Wii Sports Resort kunde lägga grunden för ett sånt här mästerverk? När Miyamoto spanade in svärdfäktningen i det spelet och satte tekniken i Links händer sa det klick. Skyward Sword är det bästa Motion Plus-spelet, kanske det bästa Wii-spelet, och kanske, kanske det bästa Zelda-spelet överhuvudtaget. Där har jag inte riktigt bestämt mig än. Jag älskar förändringarna man gjort, och jag älskar det man låtit vara kvar. Jag spelar harpa, utmanar mig i Silent Realm-utmaningarna och låter min skalbagge reka omgivningarna. Detta är ett äventyr att älska, och alla små, små missar ser jag bara som skönhetsfläckar. 10/10

Medlemsrecensioner

  • mainedrey
    Jag blev lite besviken på Legend of Zelda: Skyward Sword för att det är 2 grejer (stora saker för mig) som förstörde lite av upplevelsen. Jag... 8/10
  • Bidoof
    Den nyaste delen av Zelda-serien släpptes för ett antal månader sedan och då jag nyligen skaffat ett Wii tänkte jag dela med mig av mina... 3/10
  • czaros1994
    Det blir en kort recension så länge men jag skriver om den när jag klarar hela spelet. Jag säger inget om storyn för att inte ha spoilers så... 10/10
  • bloody_baron
    Efter att i 38 timmar spelat igenom kanske det mest efterlängtade Zelda spelet i serien sedan Ocarina of Time, och efter att ha utforskat spelets... 6/10
  • Wii64
    The Legend Of Zelda: Skyward Sword är en fantastisk Zelda spel till Wii och det bästa spelet till Wii enligt mig. Spelet är en perfekt anledning... 10/10

Relaterade texter



Loading next content