Tio år har nu passerat sedan enmansarmén Master Chief kraschlandade på den där mystiska, gloriaformade himlakroppen för första gången. Idag, med AI:n Cortanas oroade röst ekandes i huvudet, kliver jag in i rollen som honom igen, och ut ur flyktkapseln. Mina medpassagerare överlevde tyvärr inte smällen. Inte den här gången heller. Jag sörjer dock inte allt för länge.
Ringvärlden som breder ut sig framför mitt orange Mjolnir-visir har ju aldrig varit mer inbjudande. Himlen har aldrig rymt så många stjärnor. Bäckarna aldrig porlat så friskt. Gräset på de böljande kullarnas krön aldrig varit grönare. Och tonerna som ackompanjerar mitt äventyr, med fylliga stråkorkestrerar och mässande körer, styr min sinnesstämning precis åt rätt håll.
Det är omöjligt att värja sig. Nostalgin sveper över mig likt en ofrånkomlig naturkraft. Plötsligt är jag tillbaka vid Åhléns demobås för tio år sedan, där jag bestämde mig på plats att det var en Xbox och ett Halo jag skulle ha. Ett helt års sparade månadspengar fattigare var jag så lycklig.
Då är det kanske inte så konstigt att jag redan vid Halo: Combat Evolved Anniversarys titelskärm är mer eller mindre frivilligt fjättrad vid soffan. För här sitter jag med spelet som på egen hand knuffade mitt dalande intresse för spelkonsoler i rätt riktning. Som egenhändigt bar en konsollansering på sina axlar. Som fick spelare världen över att skifta attityder gentemot en hel genre.
Här sitter jag med spelet som kom från ingenstans och förändrade allt.
Mina känslor för Halo är starka. Minst sagt. I mångt och mycket har Bungies spelserie definierat mig som spelare. Jag ska dock göra mitt bästa för att stoppa känslorna åt sidan ett tag och angripa 343 Industries remake utifrån dagens spelklimat. Med andra ord: Hur väl står sig Master Chiefs jungfrufärd idag, tio år senare?
En helt ny generation spelare har växt upp sedan dess, tillsammans med en helt ny grafikteknologi. Anniversary är lika mycket för dem, som för den som vill återuppleva originalet i nytt skrud. Färgerna är klarare, 3D-modellerna ombyggda från grunden och upplösningen anpassad för dagens TV-apparater. Tiden hade trots allt hunnit ikapp Combat Evolved. Nu har Anniversary hunnit ikapp tiden. Den överlägset läckraste funktionen i denna remake är att genom ett snabbt knapptryck själv kunna göra denna tidsresa; att växla mellan ny och gammal grafik. Skillnaden är enorm.
Tidigare slätstrukna träd har fått mer individuell karaktär med kvistar, håligheter och textur. Vegetation har växt fram, byggnader har genomgått totalrenoveringar, vapenmodellerna är högdetaljerade, miljöerna har blivit modernt ljus- och skuggsatta och spelets uppdaterade "skyboxar" - himmelen och de vyer jag som spelare ej kan beträda utan endast bevittna på avstånd - ramar in upplevelsen med en aldrig starkare dramatik.
Mest påtaglig blir skillnaden i de från början mörka och avskalade nivåerna The Truth and Reconciliation och 343 Guilty Spark. Man tror knappt sina ögon. Är det här verkliga samma, dunkla bergsparti jag smög fram genom för tio år sedan? Har jag, när jag prickskjuter små pipiga Grunts genom dessa prunkande, nästintill mysiga träskmarker, hamnat på fel sida av ringen? Så klart inte. Beviset finns alltid ett knapptryck bort.
Halo: Combat Evolved Anniversary är ett vackert spel att vila ögonen på, och miljödesignen är dess starkaste kort rent estetiskt. Det är dock tydligt att 343 Industries hålls tillbaka en aning av den gamla spelmotorn. Det blir särskilt påtagligt när mänskliga karaktärer tar plats i spelets mellansekvenser. Jag höll på att sätta julmusten i halsen när Sergeant Johnson visade sin nuna för första gången. Han ser milt sagt ut som ett borttappat jehu med påklistrat könshår i ansiktet. Samtidigt kommer Cortana komplett med underbett numer. Underligt.
Trots underbar miljödesign och trots möjligheten att kunna ändra till nostalgiproppad retrografik när man vill, så når Anniversary i slutändan aldrig upp till de grafiska nivåer som både Halo 3, men framför allt Halo Reach, har åstadkommit. Undantaget är multiplayerdelen. Men det återkommer jag till senare.
Under ytan är kampanjen i Halo: Combat Evolved Anniversary dock exakt samma spel som för ett decennium sedan. Det fantastiska är att det upphottade yttret inte döljer några större spelmekaniska ålderstecken, utan snarare framhäver hur pass fräscht Master Chiefs första äventyr fortfarande känns.
En närmast perfekt spelkontroll samsas med unik miljödesign, grymma fordonssekvenser, smarta fiender och ett ljuvligt tempo. Att strida mot Elites på de öppna, snötäckta slagfälten i nivån Assault on the Control Room blir därför aldrig gammalt. Däremot kan jag sakna många av de uppdateringar som skett under seriens utveckling.
När jag kommer på mig själv att försöka kapa fiendefordon i farten, så nekas jag. Skademodellerna som även de infördes i Halo 2 saknas. Jag kan inte boosta med Ghost-svävarna, inte göra flinka undanmanövrar när jag far genom luften med en Banshee och inte använda handbromsen för att göra tvära sladdar med Warthogen.
Nu har jag redan sagt att fordonssekvenserna är grymma, och så är det fortfarande. Antagligen bättre än 90 procent av alla moderna förstapersonsskjutare som försöker göra samma sak, än idag. Men inom sitt eget varumärke har de tagit stora kliv mot det bättre genom åren.
Detsamma gäller vapenutbudet som genom åren blivit både mer balanserat och varierat. Specialförmågor som att kunna sprinta, kasta ut en bubbelsköld och demolera anstormade fordon med en vältajmad armor lock adderade verkligen dynamik och taktiska element i de senaste spelen, något som gjorde även striderna till fots mer intressanta. Spelmekaniken i Halo: Combat Evolved Anniversary känns därför jämförelsevis avskalad och rå.
Men missförstå mig nu rätt. Även om jag är för utveckling så är detta något jag verkligen bifaller. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt; man ruckar inte på för många grundstenar i en modern klassiker av denna kaliber. Respekten man har visat för källmaterialet är stor.
Man kan dock inte komma ifrån att den första halvan av kampanjen - som man för övrigt kan spela i co-op i sin helhet med en kompis både online och på delad skärm - är bättre än den avslutande. Även om jag kan uppskatta story-elementen i ökända The Library, så kan inte ens den uppdaterade grafiken få breda, närmast identiska korridorer att framstå som god nivådesign. Det blir även lite väl mycket återanvändning av miljöer mot slutet. Lite väl mycket hagelbrakande av The Flood. Aningen repetitivt. För att plötsligt explodera i en lika grandios som ikonisk final.
På tal om storyn har 343 Industries, de som också ska förvalta Halo-licensen framöver, stoppat in terminaler likt dem i Halo 3. Mer eller mindre gömda finns det en för varje nivå, som när de aktiveras belönar en med en snyggt animerad filmsekvens som utökar den befintliga storyn. Det enda jag ska avslöja är att det lönar sig att vara uppmärksam mot sin omgivning.
Man har även orkestrerat soundtracket så att det känns fylligare och mer levande. Precis som med grafiken kan man byta mellan det nya och originalet. Åter igen: det märks att 343 Industries har stor respekt för källmaterialet.
Halo: Combat Evolved kom ut innan Xbox Live hade introducerats på marknaden, och det var först i tvåan som konsolspelare fick mäta sina färdigheter online. Trots det hade Combat Evolved ett mycket populärt multiplayerläge som spelades flitigt på delad skärm och i LAN-miljö. Hela den delen har nu kapats bort och ersatts med en expansion till multiplayerkomponenten i Halo: Reach (du kan dock såklart spela Anniversarys multiplayer utan att äga Reach). Det innebär en betydligt annorlunda spelkänsla från kampanjen.
Det mest uppenbara är att Reach-motorn är betydligt mer avancerad och slipad än kampanjens upplaga. Det betyder, bland annat, bättre fysik och grafik. Det innebär även att en uppdaterad vapenarsenal, specialförmågor i form av armor abilities och lönnmordsanimationer finns närvarande. Alltså är det exakt samma förutsättningar som i Halo: Reach. Fast på en handfull nygamla banor, i en typ av "Greatest Hits"-samling. Och de är, rent ut sagt, helt makalöst bra.
Det är Battle Canyon (Beaver Creek, Halo 2), High Noon (Hang 'Em High, Halo: CE), Penace (Damnation, Halo: CE), Ridgeline (Timberland, Halo: CE PC), Solitary (Prisoner, Halo: CE) och Breakneck (Headlong, Halo 2) som gör storstilad comeback. Några av de absolut mest genomtänkta multiplayerkartorna som sett dagens ljus, oavsett spel. Kartorna kan spelas både i sitt originalutförande och som uppdaterade varianter där man lagt till nya utrymmen och ändrat några små strukturella detaljer, för att underbygga ett bättre flyt i matcherna.
En intensiv match Classic Slayer med elva andra spelare på High Noon stödjer min upphetsning. Det finns knappt ett stenblock, en ramp eller en vapenspawn som inte är utplacerad med pedantisk precision. Den grafiska renoveringen ingjuter dessutom ett helt nytt liv i kartorna. Jag beundrar de mäktiga bergslandskapen där spirande, mystiska fängelsetorn reser sig utanför fönstret i frostbitna Solitary. Doftar den ljuvliga kombinationen av bensin och barrträd när jag rattar en Warthog över forsande floder i Ridgeline. Känner vinden i ansiktet när jag susar mellan skyskrapor i Breaknecks krigshärjade, urbana landskap.
Utöver de sex kartorna anpassade för tävlingsinriktat spelande har man även passat på att stoppa in en ny Firefight-bana. Installation 04 är hämtad från sluttampen av kampanjens andra nivå och lämpar sig utmärkt för en omgång kooperativt spelande. Här får man dessutom hjälp av ett gäng allierade, AI-kontrollerade fotsoldater för att stå emot fiendens anfall.
Lägg sedan på de briljanta communityverktyg som Reach redan tillhandahåller och du har en komplett onlineupplevelse. Jag hade dock gärna sett några fler kartor och känslan av att multiplayerdelen är en ren expansion till Reach - vilket den trots allt är - är ständigt närvarande. Det hade kanske varit passande om man löpt hela remake-linan ut och inkluderat original-multiplayern från Halo: Combat Evolved. Men det spelar inte så stor roll. För mig blir onlinedöd sällan roligare än så här.
När en högt aktat spelserie byter utvecklare finns det alltid skäl till oro. 343 Industries bevisar dock ett par saker med Anniversary. För det första, och kanske det viktigaste, så visar man en stor känsla och respekt för varumärket Halo. Något som är av största vikt med tanke på hur många inbitna fans dess magiska formula har genererat. Samtidigt är man inte rädd att ta ut svängarna, vilket uttrycker sig främst i hur drastiskt annorlunda (till det bättre, enligt mig) några av kampanjens nivåer ser ut. 343 Industries har också sagt att man i och med Halo 4 kommer att införa några rejäla innovationer.
I väntan på Master Chiefs kommande äventyr är detta dock en fantastisk möjlighet att upptäcka eller återupptäcka ett stycke spelhistoria. Det må inte göra mig fullt så lyrisk som för 10 år sedan, men Halo: Combat Evolved Anniversary är likväl en viktig, storslagen och nostalgidrypande hyllning till ett av spelmediets finaste ögonblick.
Vill du se skillnaden mellan Halo: Combat Evolved för 10 år sedan och idag? Spana in vår grafikduell här.