Plants vs Zombies: Garden Warfare 2

Uppdraget var glasklart: Hämta en agent som försvunnit bakom fiendens linjer. Jag spelade som solros och gav mig av för att fixa. Agenten visade sig vara ett helt jäkla träd som nu behövde eskorteras hem. Trädet hade dessutom vissa problem med temperamentet och delade ut stryk så det flög zombiepirater och galna vetenskapsmän till både höger och vänster. Men även ett träd har sina begränsningar och endast genom frekvent helande lyckades jag hålla den stryksugne besten vid liv samtidigt som jag pulveriserade allt motstånd med välriktade laserstrålar.

Det belönades efter fullgjort uppdrag som sig bör med sköna slantar jag sedan kunde köpa booster-packs för. Ni vet de där alltför vanebildande paketen innehållandes godsaker i olika prisklasser. Eftersom jag lika gärna spelar zombies som plantor valde jag ett för 35 000 riksdaler som kan innehålla nyttigheter för båda lag, och som garanterat ger mig något sällsynt kort. Känslan av att vilja ha mer infann sig direkt och jag insåg här någonstans, efter sisådär en spelad halvtimme, att detta är något som kommer ta över mitt liv den närmsta tiden.

Den här generationens första riktigt positiva överraskning för min egen del var det beskedliga Plants vs Zombies: Garden Warfare. Jag hann gott och väl spela över 100 timmar med kollegor inom Gamereactor, vänner och andra. Det var ett spel som beskrev den gamla devisen "pick up and play" bättre än egentligen något annat och det gick blixtsnabbt att komma igång med det roliga.

Grafiken var snygg, spelkontrollen superb, spellägena roliga och välbalanserade och onlinestödet klockrent. Allt hölls på ett minimum, och det var väl paradoxalt också spelets enda stora brist. När det släpptes var det nämligen lite för sparsmakat på innehåll, något som lyckligtvis fixades genom gratis DLC. Idag är Plants vs Zombies: Garden Warfare ett helt annat spel än när det kom och välfyllt till bredden och det är här som Plants vs Zombies: Garden Warfare 2 så snyggt tar över.

Det här är nämligen ett smockfullt paket direkt från start. Även om introduktionen sköts pedagogiskt, så konfronteras du med en uppsjö av alternativ och möjligheter där mycket är helt nytt. Här kan du anta dagliga utmaningar, spela singleplayeruppdrag, granska din statistik med de många olika klasserna, designa dina figurer, fixa med inställningar och ladda in din sparfil från föregångaren. Just sistnämnda är något jag verkligen uppskattar, att få behålla en del av det jag redan gjort och slippa starta om från noll.

Den stora grejen med Plants vs Zombies: Garden Warfare 2 (och tillika det enda föregångaren bestod av) är multiplayer. Men innan jag fortsätter med det känns det på sin plats att berätta om singleplayer, något som saknades helt i föregångaren. Det är mer att betrakta som en bonus, ett lättsamt sätt att lära sig spelet, bekanta sig med världen och få ordning på spelkontrollen. Att möta andra online slutar ofta med en ilsnabb död för den glade nybörjaren och då kan det vara trevligt att i lugn och ro ta reda på vad exempelvis de nya figurerna har för trick att ta till.

Själv fastnade jag snabbt för Citron, men på plantsidan hittar vi även Rose och Kernel Corn, vars namn berättar vilka växter de baseras på. Citron är, namnet till trots, en apelsin från framtiden med förmåga att rulla ihop sig till just en apelsin. Som sådan kan du sedan ta dig runt på banorna snabbare alternativt med ett knapptryck dundra mot fienden likt ett enormt bowlingklot och orsaka rejäl skada. Han är även en trevlig sköld till sitt förfogande och stekiga vapen. Spontant känns de nya raserna liksom mer välutvecklade och sofistikerade än de gamla, och det är inte bara nyhetens behag som gör detta. Någon form av uppdatering hade varit på sin plats för originalgardet, där endast solrosen fortfarande känns absolut nödvändig att ha med i laget och fortsätter vara den sannolikt roligaste helarklassen i något spel överhuvudtaget.

Att få gå runt och göra enkla uppdrag som att döda 50 fiender gjorde att jag under första multiplayermatchen var förberedd från start och kunde sluta på en hedrande andraplats. För den som vill går det även att spela på delad skärm. Visserligen tar den vackra grafiken stryk och bilduppdateringen svajar, men det är något fans av detta spelsätt antagligen tycker är värt den kompromissen. Sedan singleplayeruppdragen efter i runda slängar åtta timmar är avklarade låses Infinity Time upp där det vankas strid mot gnomer, ett utmärkt sätt att tjäna extra pengar.

Det är svårt ändå att rekommendera Plants vs Zombies: Garden Warfare 2 för den som bara vill spela ensam, men för alla övriga är det ett välkommet tillskott som ger ett rejält mervärde och variation. Dessutom ger det den känsla av att utvecklas att se allt framför sig och ha konstanta nya mål att försöka klara av.

Det är verkligen multiplayer som är den stora grejen och det är här bättre än någonsin. Mitt personliga favoritspelläge i originalet var Garden Ops där våg efter våg av zombies invaderar. Jag skulle dock önska att det inte var begränsat till tio fiendevågor, så de som vill slåss till det bittra slutet för att se hur länge de kan överleva kan få göra det. Folk blev så bra på att klara dessa i föregångaren att en högre utmaning hade varit på sin plats. Inget katastrofalt för min egen del, men en liten plump i protokollet ändå. Här finns dessutom Graveyard Ops där rollerna är ombytta, vilket är ett trevligt ombyte.

De flesta av spellägena känns igen från andra dödsmatchfester, men har här klätts om i en något grönare skrud. Istället för att försvara områden kan du här få försvara rejäla gravstenar, ta över banorna i nya Suburbination, Rush från Battlefield finns här som Herbal Assault och så vidare. Allt är perfekt förpackat i passande skrud och utsökt designat på ett sätt som gör att grafiken känns helt tidlös. När zombies eller plantor kommer vällande och musiken ökar intensiteten är det här vansinnigt roligt, och att mellan var och varannan match få handla mer slumpvis utvald utrustning är mer beroendeframkallande än det mesta annat.

Trots det kan jag inte hjälpa att känna att jag gärna fått något spelläge som känts nyskapande och eget. Även om hela Plants vs Zombies: Garden Warfare 2 är till bredden fyllt med hyllningar och komik till andra spel och popkulturella fenomen (vad sägs om uppdraget Zero Bark Thirty?), så behöver det mer egen identitet.

De senaste månaderna har jag främst spela Halo 5: Guardians och Star Wars Battlefront, och mellan dessa båda spel hamnar det här någonstans mitt emellan. Det har inte djupet från förstnämnda, men är mer innehållsrikt och belönande än sistnämnda. Att avfärda spelet baserat på det charmiga utseendet är därför ett rejält misstag, det här är så hardcore som du vill göra det, men är samtidigt så casual att vem som helst kan ha roligt med det.

Enda problemet jag egentligen har med multiplayer är att så många vid lanseringen spelar med de nya figurerna. Utöver ovan nämnda plantor, finns här även Captain Deadbeard, Imp komplett med Z-Mech och Super Brainz. De känns spontant lite mer kraftfulla än originalen och rubbar till synes balansen något, men om det verkligen blir ett stort problem får vi hoppas att PopCap patchar. Klart är i alla fall att folk är nyfikna på nykomlingarna medan vissa av de äldre knappt syns till överhuvudtaget.

Plants vs Zombies: Garden Warfare 2 är ett riktigt komplett spel som hela tiden matar mig som spelare med tillräckligt mycket socker för att jag hela tiden ska vilja fortsätta. Det går snabbt att låsa upp saker i kombination med att det finns otroligt mycket att försöka få fram. En farlig kombination som lett till att jag försakat väldigt mycket sömn, mumlandes: "Bara en gång till!". Det i sig är naturligtvis en hedersbetygelse och ett tecken på hur roligt det här faktiskt är, och varm köprekommendation kan därför utfärdas för alla som vill ha ett lättsamt actionspel utan att behöva göra avkall på speldjup eller innehåll.

Problemet med obalanserade figurer åtgärdades i en uppdatering den 8 mars, 2016.