Skymning; snart kommer solen gå ner. Runt omkring mig hör jag vapeneld och rop på hjälp, men jag kan inte se genom den snöstorm som dragit in över det frusna Manhattan. Detta är livet vid civilisationens slut. Allt som krävdes var lite panik och anarki. Miljontals har dött sedan en smitta - en ny pest - brutit ut i New York under juletid. I detta ingenmansland finns inget polisväsen. Inget rätt och fel. Times Square har tagits över av flyktingar från Rikers Island, och i Madison Square Park har man grävt upp marken för att kunna begrava alla som dött.
Och här, inuti Dark Zone, finns ingen elektricitet. Skymning; allting blir svart. Nu vägleds jag istället av ljuset från en vild eldsvåda som råder inuti ett flervåningshus längre fram. I dess ljus är det enda jag ser stora, svarta sopsäckar. De fyller stadens gator nu. Sopor, rostande bilar och ruttnande lik så långt ögat når. En person har kedjats fast till en brandpost. Blodet har blandats med snön och frusit till is på asfalten. Detta är livet vid civilisationens slut. Detta är The Division.
För drygt tre år sedan utannonserade Ubisoft och svenska Massive Entertainment ett actionrollspel jag ivrigt väntat på sedan den första trailern. I Tom Clancy's The Division får vi utforska ett postapokalyptiskt New York City och rädda det som återstår av civilisationen. Kriminella gäng och paramilitära grupper strider om kontroll över staden, samtidigt som tappra själar försöker lösa mysteriet kring det dödliga virus som utplånat majoriteten av befolkningen. Massives tappning av Manhattan är helt onlinebaserad, vilket innebär att du som spelare behöver vara uppkopplad mot nätet hela tiden. Detta då The Division lånar en del idéer från spel som Destiny, där den öppna världen kan befolkas av fler spelare än bara dig.
Det är ett intressant koncept med enorm potential, men det medför både för- och nackdelar. Även om upplägget i The Division är spännande - där soldater skickas till det snötäckta helvetet för att återfå New York - tar storyn och berättandet skada eftersom allt innehåll är anpassat för multiplayer. Manuset är blasé, karaktärerna är platta och uppdragen är enformiga och linjära. Men trots uppenbara brister har jag blivit trollbunden av The Division. Det var något som tog tag om mig från första stund och inte släpptes taget förrän 25 timmar senare, då jag var klar med kampanjen och de flesta sidouppdragen. Ett ord: Spelvärlden.
Det råder inga tvivel om att spelvärlden i The Division är en av de mest högdetaljerade jag någonsin besökt. Jag kan beskriva det jag sett i timtal, men det skulle inte tjäna något till. Detta är något som bara måste ses med egna ögon, och upplevas personligen. Ljussättningen är dessutom fenomenal, vare sig den kommer från ett rött signalbloss som kluvit natten i två, karantänzonernas strålkastare eller en glimrande sol på istäckt asfalt. Massive har vävt samman en inlevelserik och atmosfärisk spelvärld, och det känns nästan magiskt när jag vandrar längst stadens gator utan något som helst mål. Det finns ett hundratal aktiviteter och sidouppdrag att ägna sig åt, men jag har inte bråttom. Jag vill ta min tid och se mig omkring - vilket säger en hel del om ett actiononlinespel som detta. Det är tyst, dystert och ensamt. Och jag älskar varenda sekund av det.
Förståeligt nog så finns det inte så mycket liv på New Yorks gator längre. Enstaka desperata fotgängare letar efter mat, vildhundar skäller om nätterna och ett par kriminella gatugäng lever loppan, men de som väntat sig stöta på en massa spelarstyrda paladiner och shamaner kommer bli besvikna. The Division är inte ett onlinerollspel, och spelvärlden är inte öppen för alla. Det är snarare ett actionrollspel med vissa sådana aspirationer. De enda gemensamma områdena är en bit av kartan kallad "Dark Zone", samt så kallade Safe Houses där man köper vapen och tar sig an quests. Vill man utforska resten av New York tillsammans med tre andra spelare kan man istället bjuda in vänner eller hoppa in i matchmaking, så tänk Borderlands snarare än Destiny.
Vare sig du spelar själv eller i grupp finns det oerhört mycket att se och göra i The Division - inte bara på stadens gator. Öppna brunnar och tunnelbanor leder till stora underjordiska gångar där man aldrig vet vad som väntar en, medan brandstegar leder upp till trädgårdar på hustak och de perfekta krypskytteplatserna. Här finns det även gott om inomhusmiljöer. Lägenhetskomplex, snabbutiker, polisstationer och andra byggnader går att utforska och länsa på loot. Vissa leder till sidouppdrag, andra gömmer exklusiva vapen och föremål, och det finns även byggnader som står helt tomma.
Men även när jag gått in i en tom lägenhet känns det som att jag hittat något - nämligen en bit av stadens bakgrundshistoria. Jag får en bild av människorna som levt där, före epidemin, och jag får även en bild av vad som skett dem sedan dess. Ytterdörren är insparkad, byrålådorna är utslitna och tomma, och lakanen i barnens sängar är blodiga. Sakta men säkert lägger jag ett enormt pussel, vars slutgiltiga motiv berättar en mycket starkare story än den som bjuds på i kampanjen. Pusslet täcker hela kartan. Från ett kollapsande Grand Central Station, till ett ockuperat Madison Square Garden och ett helt nedsläckt Times Square. Var jag än går, vilket uppdrag jag än utför, hittar jag något nytt. Nya bevis på de fruktansvärda saker som inträffat här. Det är så välutfört, och gjort på en så stor skala, att jag med gott samvete kan säga att jag aldrig skådat någonting liknande i ett TV-spel förr.
Att vandra omkring och plundra folks lägenheter är såklart inte obligatoriskt - det är upp till dig att söka upp dessa platser. Vill du istället skjuta fula typer i ansiktet och gå upp i level kan du försöka dig på några sidouppdrag istället. Det finns ett dussintal per kvarter (där varje zon har en rekommenderad level), och kvarteren är många. Det finns faktiskt några riktiga pärlor bland dessa sidouppdrag, som ibland bjuder på mer nöje än kampanjen, men tyvärr så känns de flesta av dem som olika variationer av Horde-spelläget från Gears of War, där man håller en punkt och försvara sig från fiendevågor.
Det blir gott om skottlossningar med andra ord, men som tur var så är actionbitarna i The Division väldigt tillfredsställande. Skjutandet, rörelseschemat och coversystemet är i klass med genrens bästa tredjepersonsskjutare, och allt förgylls ytterligare av rollspelselementen. Det är väldigt viktigt att ständigt uppgradera sin arsenal så att vapnen gör mycket skada, och de kan dessutom präglas med ljuddämpare, sikten och andra modifikationer för att uppnå önskad dödlighetsfaktor. När striderna är som bäst känns de nästan lite som pussel, där det gäller att ta ut rätt fiendetyp först, använda rätt förmågor och röra sig på rätt sätt för att överleva.
Detta var något jag tvingades bemästra eftersom jag körde hela kampanjen själv, och då höll jag bara på att bli galen vid två separata tillfällen. The Division kan nämligen vara väldigt oförlåtande om man inte spelar efter dess regler. Krypskyttar gör enorm skada, hagelbrakarbeväpnade löpare springer fram och blåser nyllet av en och bossarna är som enorma tvättsvampar designade för att absorbera så många kulor som möjligt. Ibland är det bara att acceptera att man inte är tillräckligt välutrustad för att rå sig på dem än. Att lära känna de olika fiendetyperna, och veta vilka förmågor de har är essentiellt, för då kan man enkelt anpassa sin egen karaktär efter situationen.
En timme in i spelet etablerar man en så kallad Base of Operations, som blir spelarens huvudbas. Här finns diverse försäljare, craftingbord, en skjutbana och en drös datorkontrollerade karaktärer att interagera med. Det finns även tre avdelningar inom basen, nämligen Medical, Tech och Security, och dessa byggs upp från grunden genom att spela tre separata minikampanjer. Klarar du ett Medical-relaterat kampanjuppdrag låser du upp nya färdigheter, talanger och perks som riktar sig mot healers, medan Tech kan jämföras med onlinerollspelsvärldens DPS-roll och Security är spelets ekvivalent till en Tank. Det är fritt fram att skräddarsy sin karaktärs attribut hur man vill, så spelar man med en grupp där alla spelare har bestämda roller går det att fixa. Föredrar man istället att låna lite från alla tre pelare så är det möjligt också. Inga val är permanenta i The Division.
Medical-kampanjen är den bästa av de tre storytrådarna. Den kretsar kring pesten, hur viruset uppkom och forskandet kring ett botemedel. Det är även här vi får bekanta oss med det smått sinnessjuka Cleaners-gänget, vars kall i livet är att elda upp alla som misstänks bära på viruset. Med napalm, dessutom. Kampanjerna och uppdragen inom dem kan köras i vilken ordning man vill - vilket är skönt om man spelar ihop med kompisar - men ett problem med denna uppdragsstruktur är att allt är fristående och storyn känns löst sammansatt. Som om inte det vore nog så slutar den mest intressanta berättelsen i spelet såklart med en cliffhanger.
Om våra frågor besvaras i en uppföljare om några år - eller om Massive planerar att fortsätta storyn i form av nedladdningsbara expansioner - återstår att se. Spelvärlden i The Division skulle kunna växa hur mycket som helst framöver om Ubisoft är lika ambitiösa som Bungie är med sitt Destiny. För tillfället har jag som sagt spenderat cirka 25 timmar med spelet, och i skrivande stund vill jag inget mer än att fortsätta utforska New York. Och det är här den allra viktigaste punkten för alla onlinebaserade spel kommer in i bilden, nämligen Endgame. Det som är tänkt att hålla kvar spelarna medan utvecklarna tar fram nytt, färskt innehåll. I The Division stavas den lösningen "Dark Zone".
I mitten av Manhattan finns ett inneslutet område som täcker en dryg femtedel av kartan. Ett karantänområde som militären gett upp hoppet om, där allting är mörkt och tyst. Där hundratals människor fortfarande ligger kvar på gatorna ,och farliga psykopater med eldkastare löper amok. När du för första gången sätter fot i Dark Zone känner du skillnaden. Du känner allvaret. Här finns bara ond, bråd död, i form av spelets farligaste fiender. Men det innebär även att det är här den allra bästa looten går att hitta.
Det som gör Dark Zone så intressant är att det är ett gemensamt område där upp till 24 spelare kommer och går som de vill. Övergången mellan singleplayer och multiplayer är helt sömlös, precis som i resten av spelet. Alla föremål du hittar i zonen och allt loot du plockar upp från fallna fiender är dessvärre kontaminerat, vilket innebär att du inte kan ta med dig det ut ur Dark Zone. Däremot kan du anropa en helikopter som kommer och hämtar upp dina skatter, men då gäller det att hålla sig i liv tills de hunnit fram samtidigt som kraftfulla fiender attackerar från alla håll och kanter.
Om du dör i Dark Zone kommer du tillbaka till ingången, medan alla föremål du plockat åt dig ligger kvar på platsen du dog. Det är fritt fram för andra spelare att plocka upp ditt loot och smita iväg med det själva, så var försiktig med vem du litar på. När som helst kan ett skott komma från en annan spelare, och detta sker såklart väldigt ofta precis när helikoptern kommit fram och du tror att du är säker.
Att gå in i Dark Zone helt själv, utan gruppkamrater, är en riktigt spännande upplevelse. Vid ett tillfälle stötte jag på en grupp spelare som gick runt och dödade alla andra de kunde hitta för att sno allt deras loot. Det slutade med att jag och några till ensamvargar grupperade oss mot dem, och tog tillbaka allting vi förlorat. Denna väldesignade, unika hybrid mellan tävlingsinriktad och kooperativ multiplayer är riktigt grym, och lär säkerligen hålla spelet befolkat under många månader framöver. Däremot saknar jag personligen ett mer traditionellt, tävlingsinriktat spelläge, och förhoppningsvis är detta något Massive och Ubisoft ger oss framöver.
Hur länge The Division kan hålla kvar mig i träsket återstår att se, men min resa genom det postapokalyptiska New York har varit helgrym från början till slut. Och jag vill bara ha mer. Hur framtiden för spelet ser ut är som sagt oklart, men trots det kan jag redan nu rekommendera The Division till alla actionfantaster där ute. Vare sig du planerar att spela själv eller med kompisar. Vare sig du letar efter något att spela en vecka eller ett halvår.
Inget spel är perfekt, det vet vi allihop, och The Division har gott om frustrerande skavanker och skönhetsfläckar. Det är dock spelen vi kan älska trots dess brister som verkligen förtjänar vår kärlek. Spelen som vi ständigt återvänder till. Spelen som kallar på oss när vi sitter på jobbet, när vi lagar mat eller när vi precis gått och lagt oss. Och just nu kallar The Division på mig. Så för min del är det på med gasmasken, fram med den pimpade hagelbössan och tillbaka till den snötäckta ön i mitten av Hudsonfloden. Detta är livet vid civilisationens slut - men början på något helt annat. Vi ses i zonen.