Svenska
Gamereactor
recensioner
Quantum Break

Quantum Break

Tiden är äntligen inne för nästa spel från våra finska älsklingar i Remedy. Vi satte Oliver Thulin på uppdraget att ta reda på hur det står sig...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Som det enorma fan jag är av finska Remedys hantverk var det lätt att bli lite nervös när vi fick reda på vad deras nästa spel, Quantum Break, skulle handla om. Jag var rädd för att spelet inte skulle kännas lika speciellt som deras tidigare alster och den farhågan föddes helt ur min uppfattning av spelets premiss. "Ett experiment går fruktansvärt fel och vår hjälte Jack måste nu rädda världen medan det ondskefulla företaget Monarch Solutions försöker stoppa honom" låter helt enkelt inte lika omedelbart engagerande som "en hårdkokt New York-snut får hela sitt liv ödelagt när hans familj faller offer för en drogrelaterad heminvasion" eller lika konceptuellt nervkittlande som "en sömnlös, skrivkrampsdrabbad thrillerförfattare ser en skräckroman han inte minns att han skrivit bli sanning när hans fru försvinner under mystiska omständigheter".

Quantum Break
Det var inte alltid tänkt att Jack Joyce skulle spelas av Shawn Ashmore, utan det var ett beslut som togs förhållandevis sent i utvecklingen. Killen som brukade spela honom har dock inte kastats ut helt utan får vara kvar som en mindre biroll.

Ett annat orosmoln på spelets himmel har också alltid, åtminstone för min del, varit angående live action-serien som Remedy ville skulle utgöra ena halvan av spelets berättelse. Tanken på att med jämna mellanrum få mitt spelande avbrutet med gimmickartade TV-avsnitt kändes mindre än jättespännande på förhand. Men lyckligtvis handlar det ju trots allt om utförandet när allt kommer omkring och även om berättelsen i Quantum Break inte är lika stark som den är i titlar som Alan Wake och Max Payne 2: The Fall of Max Payne är den ändå betydligt mer spännande och klyftigare än jag förväntat mig.

Storyn följer Jack Joyce (Shawn Ashmore), som blir tillkallad av sin bäste vän Paul Serene (Aiden Gillen) för att hjälpa honom med ett experiment som involverar en tidsmaskin. Innan någon av herrarna hinner säga "DeLorean" går allting fel och tiden börjar brytas ner. I processen lyckas både Jack och Paul få kraften att kunna manipulera tiden på olika sätt vilket i mångt och mycket gör dem till motvilliga superhjältar. Soldater börjar plötsligt storma lokalerna och Jack får skjuta sig ut tillsammans med sin forskare till bror Will (Dominic Monaghan), som också dyker upp i all hast. Innan bröderna hinner fly dyker Paul upp, till synes flera år äldre än han såg ut för fem minuter sedan, och han verkar inte längre vara den bästa vän till Jack som han fram tills dess alltid varit. Något har hänt honom.

Detta är en annons:
Quantum Break
Quantum Break är inte ett särskilt svårt spel. På normal svårighetsgrad stötte vi på ordentligt motstånd först i spelets sista tio minuter. Därför rekommenderar vi att spelet körs på hard, som inte ens det erbjuder samma utmaning om Remedys föregående titlar gjort.

Det är en inledning som väcker nyfikenhet hos spelaren väldigt snabbt och det var längesedan jag spelade ett fläskigt högbudget-actionspel av den här typen där jag till denna grad faktiskt ville se hur berättelsen skulle utvecklas, vilka twister och överraskningar som gömde sig runt nästa hörn och hur det hela i slutändan skulle lösas upp. Jag gillade verkligen idén med att låta protagonist och antagonist vara bästa vänner sedan barnsben. Paul Serene tycker jag står sig som spelets mest intressanta karaktär, mycket eftersom att han inte drivs av girighet eller något likvärdigt i klyschighet. Det är tyvärr svårt för mig att gå in mycket mer på varför jag tycker om honom utan att gå in på detaljer som inte bör avslöjas men jag kan säga så mycket som att hans motiv och slutgiltiga mål inte skiljer sig så väldans mycket från Jacks egna som man kanske tror.

Tyvärr är inte Jack Joyce själv hälften så intressant som hans moraliska motpart. Faktum är att han kan vara den svagaste karaktären i hela spelet, inte minst på grund av att spelaren inte vet någonting om honom annat än att han har varit lite av en bråkstake i sin ungdom och att han tillbringat de senaste åren utomlands. Jack reagerar sällan som jag tycker att han rimligtvis borde på situationerna han sätts i och verkar inte direkt vara jättebekymrad över att universum inom kort bara kommer att upphöra att avancera i tiden. Tur då att han får support av lite mer fängslande figurer som Beth Wilder som trots lite väl begränsat känslomässigt register genomgår en spännande resa genom handlingens gång.

Quantum Break
Live Action-avsnitten fokuserar mer på vad skurkarna som jobbar för Monarch Solutions har för sig.
Detta är en annons:

Jag var nyfiken på att få se hur live action-biten skulle implementeras i spelet, även om jag som sagt inte hade några högt ställda förväntningar. Det funkar som så att dessa avsnitt, som i spelet kallas för "junctions", spelas mellan de fem akterna i kampanjen. Innan varje junction får du göra ett val i rollen som Paul Serene som kommer påverka vad som händer i både live action-serien och spelet. Dessa skillnader är för det mest rätt ytliga till naturen men fungerar som ett kul sätt att öka återspelningsvärdet.

Mitt första intryck av dessa junctions var inte jättepositivt på grund av undertexter som vägrade att vara synkroniserat med vad som sades på skärmen. Det är ett problem tack vare att ljudmixen inte alltid är klockren och ibland tyckte jag det var svårt att höra dialogen tydligt. Förhoppningsvis har detta lösts i samband med dag ett-patchen som inte släppts än men det är såhär det ser ut för mig, just nu. Ett annat problem är att avsnitten fokuserar på karaktärer som i själva spelets handling har väldigt lite att göra och det känns som att Quantum Break hade kunnat vara utan mycket av berättandet som görs här.

Skådespelet är halvdant och jag har sett högre produktionsvärden i Youtube-kortfilmer. Det som finns här är inte dåligt men såhär i efterhand, efter att ha spelat spelet från början till slut två gånger och gjort alla val som går att göra, framstår det lite som en onödig gimmick för mig och jag hade definitivt kunnat leva utan live action-aspekten av Quantum Break. Det känns mycket mer som ett experiment, ett försök att sammanväva två medier på ett sömlöst sätt från Remedy snarare än något de gjort för att de helt och fullt trott att det skulle hjälpa deras berättande.

Quantum Break
Givetvis introducerar spelet en bit in fiender som är immuna mot dina tidskonster. Detta tvingar spelaren att förlita sig mindre på dem och tyvärr kan det i sina värsta stunder döda flytet i striderna. Det är dock sällan det blir så.

Jag tycker alltså att storyn, med sin överraskande spännande tidsresevetenskap, är bra men också att den lider av ett par problem - främst knutna till dess huvudkaraktär och format. Hur är det då att spela Quantum Break? Riktigt jäkla roligt, visar det sig. Remedy har verkligen fått till striderna i det här spelet, vilket står sig i kontrast till Alan Wake vars största problem enligt mig var monotont skjutande. Det påminner mycket om de mer givande eldstriderna från Max Payne-spelen där finnarnas förkärlek till slow motion ofta gör sig påmind. Skjutjärnen känns responsiva och överlag bara sköna att använda, trots lite fjösiga vapenljud. Här finns ett dynamiskt och ytterst välfungerande cover-system som låter spelaren automatiskt huka sig bakom midjehöga objekt på ett naturligt sätt men spelet är inte en cover-baserad shooter i samma bemärkelse som Gears of War eller The Division. I Quantum Break är du ständigt i rörelse.

För ni minns väl att jag berättade att Jack har krafter? Samtliga av dem är på något sätt en manipulation av tiden och det är dessa som gör spelets strider till en sådan fröjd att dyka ner i. Den första Jack lär sig är "Time Stop", förmågan att stanna tiden i ett koncentrerat område. Om han använder denna på en fiende kan han avlossa ett helt magasin i bubblan varpå samtliga av kulorna pepprar den stackars busen på samma gång när tidsstoppen väl kollapsar, vilket blir väldigt käckt när de större och bättre bepansrade fienderna börjar dyka upp. Ett annat exempel på en kraft som du kommer lära dig att älska är "Time Dodge" som låter Jack ta sig några meter åt valfri riktning snabbare än Monarch-soldaterna hinner blinka. En cool detalj är att spelet går in i några sekunder av slow motion om den vänstra avtryckaren hålls in efter en sådan manöver.

Quantum Break
Senast ett spel fick Oliver att tänka såhär mycket för att pussla ihop berättelsens olika trådar efter att spelets eftertexter hade rullat var år 2013 med Bioshock Infinite. Quantum Break är dock inte riktigt lika komplext som Irrational Games mästerverk.

En annan grej Quantum Break gör bättre än Alan Wake är tempot. Här tvingas du inte in i en ny fiendekonfrontation varannan minut utan spelaren ges många tillfällen att sakta ner, ta in miljöerna och fokusera på storyn. Detta gör att striderna aldrig känns utdragna eller för många. Du kommer också få göra lite problemlösning och plattformande varav det förstnämnda oftast involverar någon typ av tidsmanipulation. Skjut ner plattformen från dess kedja, ställ dig på den och spola tillbaka tiden så att du hissas upp igen - sådana saker.

Det är ett ruskigt snyggt spel dessutom. Animationerna är kusligt verklighetstrogna och Jack har en härligt realistisk tyngd både i striderna och plattformandet. Hans karaktärsmodell kan vara en av de mest välgjorda jag har sett i ett spel, även om det samma tyvärr inte kan sägas för birollernas modeller. Quantum Break är fullständigt smockfullt av visuella effekter, särskilt när Jack befinner sig i en zon där tiden stannat upp. Ytor som golv, väggar och tak böljar som om de vore gjorda av tjock vätska i enlighet med spelarens användning av superkrafter och de gånger då tiden spolas fram och tillbaka okontrollerat är miljöerna i ständig rörelse med objekt som försvinner och dyker upp ur tomma intet. Världen pulserar och ser nästan ut att ha ett eget liv och vilja, inte helt olikt hur Ninja Theory designade Limbo-världen i DMC Devil May Cry.

Quantum Break
Tyvärr fanns det ingen Poets of the Fall-musik att avnjuta i Quantum Break, vilket är synd i och med deras inblandning i Remedys föregående titlar. Vem tackar liksom nej till spår som "Late Goodbye" eller "The Poet and the Muse"?

Tyvärr är det också ett ruskigt snyggt spel som körs på en konsol som med nöd och näppe orkar med att köra det. Bilduppdateringen ligger för det allra mesta på stabila 30 bilder i sekunden, med någon enstaka dipp här och var - oftast i mellansekvenser. Det som Remedy har fått kompromissa med är upplösningen som faktiskt är lite svår att avgöra någon slutgiltig siffra på men det är helt klart att vi inte har 1080p native här. Vissa objekt är lägre upplösta än andra, där skuggor står ut mest. De flimrar ordentligt och ser rent lågupplösta ut. Detta är dock överkomligt för min del, särskilt med tanke på hur mycket det är som faktiskt försigår under huven rent effektmässigt - sällan har jag sett ett spel där det proppats in mer avancerade effekter på skärmen samtidigt. I det här fallet är upplösning inte den avgörande faktorn i hur snyggt spelet är och stillbilder gör det definitivt inte rättvisa.

Jag kan dock tycka att det är lite synd att soundtracket inte imponerade nämnvärt här, på tal om det estetiska. Max Payne hade sitt ikoniska ledmotiv och Alan Wake hade fler än ett par oerhört vackra pianomelodier, både pampiga och mer försiktigt intima, så jag hade definitivt hoppats på mer från Quantum Break i det avseendet. Valet att dumpa allt vad orkestrar heter till förmån för ett mer elektroniskt sound gör mig inte så mycket - tvärtom känner jag att det rent estetiskt stämmer bättre överens med den futuristiska sci-fi-tonen som spelet kör på. Problemet är snarare att det saknas kompositioner som verkligen står ut, teman som jag kan knyta an till. Det som finns här funkar dock som sagt väl med spelets estetiska identitet så det kunde ha varit värre.

Quantum Break
Skådeplatserna och designen i Quantum Break slår aldrig riktigt lika hårt som de i Alan Wake. Här är det kliniskt rena laboratorium, lagerlokaler i hamner och andra vanligt använda platser för spel såväl som film av den här typen. "Generiskt" är inte ett helt orättvist ord att använda i sammanhanget, men det betyder inte att spelet inte har stil ändå. Det är bara inte lika unikt som Remedys förra, helt enkelt.

Jag har tyvärr ingen specifik siffra men det tog mig mellan åtta till tolv timmar att spela igenom Quantum Break på normal svårighetsgrad. Värt att notera är att ungefär åttio minuter av den speltiden går åt till att titta på junction-avsnitten och jag läste alla textdokument som jag kom över slaviskt. Det kan vara värt att nämna mer om också; förutom mellansekvenser och dialog berättas mycket av storyn också genom så kallade "narrative objects".

Dessa kan vara vad som helst, en anslagstavla med information eller en radio men allra oftast är det en laptop eller PDA med långa kedjor av mejlväxlingar karaktärerna emellan - alternativt dagböcker och journaler. Mycket av den intressantaste informationen du kommer få om världen i Quantum Break kommer du få i dessa valfria objekt. Det som är jobbigt med det är att det är så många av dem och de är inte sällan proppade av många stycken text som tar flera minuter att läsa. Jag har garanterat tillbringat mer tid med Quantum Break läsandes än jag gjort skjutandes och för vissa kommer den ofantliga mängden texter te sig avskräckande - trots att texterna i sig som sagt är intressanta.

Quantum Break är ett spel som har gott om små problem lite överallt. Å andra sidan är det också ett spel där det goda med råge väger tyngre än det onda och i slutändan är jag väldigt nöjd med min tid med Remedys senaste. Det är inte lika universalt briljant som Max Payne 2: The Fall of Max Payne och det lär förmodligen inte få samma kultfölje som Alan Wake fått men det är ett grymt actionäventyr som är lika kul som det är snyggt. Produktionsvärdena för spelet i sig är skyhöga och även om jag tycker att spelet hade kunnat vara utan live action-delarna så var det ett spännande experiment som har sina ljusstunder. Viktigast av allt är att det definitivt känns och ser ut som ett Remedy-spel med väldigt stilistiska actionsekvenser, en spännande story och allt vad det innebär. Och det är precis vad jag knappt vågade hoppas på att det skulle bli.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Grymt roliga strider, coolt designade krafter, välavvägt speltempo, realistiska animationer, spännande tidsresepremiss, pervers grafik, intressant skurk
-
Gimmickartat live action-upplägg, trist huvudperson, lite väl mycket läsning
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Kim Orremark
Quantum Break är helt okej med vad det försöker vara, varken mer eller mindre. En actionrökare i tredjeperson med specialkrafter i form av möjligheten att böja tiden runt sig låter hur kul som helst men jag springer igenom spelets fiender och behöver knappt använda mig utav någon av dessa, på svårighetsgraden normal. Inte förens i slutet av spelet blir jag tvingad att faktiskt kombinera och använda tiden till min fördel för att överleva och då skiner det till, men aningen sent.

Sen har vi också de uppsnackade live-action mellansekvenserna på tjugo minuter styck mellan varje kapitel som är sådana sömnpiller att jag måste tvinga mig själv att fokusera. Storyn är bra men jag skapar ingen som helst relation till någon av karaktärerna under mina drygt femton timmar med spelet. Superb grafik, intressant grundstory och riktigt häftig grundpremiss räddar tyvärr inte Quantum Break från att kännas som bortkastad potential men som actionspel sett ur tredjeperson så är det helt klart kompetent. 7/10

Relaterade texter

Quantum BreakScore

Quantum Break

RECENSION. Skrivet av Oliver Thulin

Tiden är äntligen inne för nästa spel från våra finska älsklingar i Remedy. Vi satte Oliver Thulin på uppdraget att ta reda på hur det står sig...

Jobbar Remedy på Quantum Break 2?

Jobbar Remedy på Quantum Break 2?

NYHET. Skrivet av Petter Hegevall

Vi vet att max Payne/Alan Wake-folket på Remedy såklart arbetar på ett nytt storspel som vi hoppas kommer att visas upp för första gången under årets E3-mässa. Vad det...



Loading next content