Star Wars: Republic Commando

Vad får man om man korsar Rainbow Six 3 med Star Wars: Jedi Academy? Lucasarts hade hoppats på ett fullproppat rymdepos fyllt med läcker ordergivning, strategiska actionmoment, patentered Lucasatmosfär och god variation. Tyvärr gick själva parningsakten åt pipsvängen och resulterade i en något bångstyrig bastard med klara anpassnings-problem. Star Wars: Republic Commando är en besvikelse och ett sämre spel än alla de förebilder som Lucasarts ambitiösa designers haft.

Äventyret utspelar sig mellan handlingarna i de andra och tredje episoderna och spelaren axlar rollen som benhård, republikansk stridsklon, redo för intergalaktisk krigsföring. Med sig har man hela tiden tre medhjälpare, tre kloner av likartat fabrikat fast med enskilda specialiteter och förmågor. En av dem är mästare på att hacka sig in i diverse säkerhetssystem och öppna låsta dörrar. En annan är sprängmedelsexpert och den tredje av klonerna är specialiserad inom området prickskytte och ligger helst på håll och tar ut anstormande fiender. Förutom speciella användningsområden har de alla utrustats med en personlighet (vilket klonerna egentligen inte har) där den stereotypiska skämtaren, den benhårde sadisten och den tystlåtna grovjobbaren stöpts efter konstens alla mallar.

Mycket av det spelmekaniska kretsar kring att ge dessa tre medhjälpare enkla order utmed banorna och ofta adressera dem speciella uppgifter som rimmar på deras speciella färdigheter. Till exempel bombardering av låsta dörrar och understödjande snipereld. Faktum är att det egentligen är allt som du kommer att beodra dina kloner att göra, hela tiden, om och om igen, i sju timmars tid. På förhand såg Lucasarts och Pandemic ut att ha skapat ett lika innovativt som enkelt system för detta, inte minst eftersom varje knapptryck inte innebär jobbigt letande i ordermenyer utan gör sig självt då siluettliknande markeringar uppstår på varje ställe där en av ens mannar kan utföra någon form av arbete. Det är sedan bara att trycka på A-knappen för att rätt klon med rätt färdigheter snabbt ska gå dit för att utföra sin uppgift.

I färdigt skick är det dock ordersystemet och den extremt enformiga bandesignen som drar ned helhetsbetyget till en sömnig sexa. Varje uppdrag kretsar kring samma typer av orders och i slutändan blir de tre medhjälparna bara tröttsamma bromsklossar. Det finns givetvis en anledning till varför alla världens taktiska och/eller squad-baserade actionspel faktiskt har ett ordersystem som kräver mer än ett knapptryck och där man kan beodra sina soldater att utföra vissa orders precis när man vill. I Republic Commando handlar det inte alls om någon form av taktik eller smart spelande utan snarare om att vänta tills dessa vita siluetter uppenbarar sig och då toktrycka på A-knappen (Xbox). Tempot i spelet är också så uppskrivat att man aldrig hinner utföra några taktiska manövrar innehållande nedtryckande snipereld från den tystlåtne klonen. Nej nej, fult modellerade jätteflugor och grymtande skogsmonster springer hela tiden mot en i rasande fart vilket bäddar för enformiga strider.

Under de sex timmarna och 40 minuterna som det tog för mig att klara Republic Commando (ja, det är faktiskt inte längre) kan jag inte minnas en enda gång då jag gillade det faktum att jag hade sällskap av tre andra soldater. Ordersystemet och användningen av det är urdumt och även om klonerna utrustats med bra artificiell intelligens så får de aldrig nog med utrymme för att använda sig av den vilket gör dem överflödiga. Tillkommer gör systemet för energi där man återuppväcker varandra inom gruppen då ens livmätare tagit slut. Fyra timmar in i spelet och på ställen där det inte finns några specifika uppgifter för klonerna att uföra stormas man av horder av dödliga fiender som hela tiden lyckas ta död på ens mannar, oavsett hur hårt man än försöker försvara dem. Hela detta kapitlet tillsammans med stora delar av resten av äventyret förvandlas därför till ett enda stort irritationsmoment där man istället för att skjuta, tvingas springa runt med den trattformade återupplivningsmanicken och väcka sina döda kloner.

Uppdragen och banorna i Republic Commando är helt linjära och det handlar alltid om att ta sig från punkt A till punkt B på det enda möjliga sättet. Detta upplägg borde innebära att spelet istället innehåller ett intensivt och välimplementerat berättande och massor av läckra, skriptade sekvenser. Så är det dock inte. Skriptade sekvenser liksom mellansekvenser finns, men de blir allt färre ju längre in i spelet man kommer vilket avslöjar en tydlig brist på engagemang från utvecklarnas sida.

Det bästa, eller egentligen den enda delen av Republic Commando som faktiskt är riktigt bra, är grafiken. Allt från modelleringen till färgsättningen till de högupplösta texturerna, partikeleffekterna och laddningstiderna är väl utfört och lämnar egentligen inget övrigt att önska. Designen på fienderna kan dock ofta vara riktigt ful eftersom allt för mycket förvuxna insekter och andra trista monster använts. Xbox-versionen har också lite problem med instabil skärmuppdatering vilket PC-versionen helt befriats från. Även ljudet håller Lucasarts-typisk hög klass där ett bra soundtrack blandas med superbt mixade ljudeffekter i strålande kvalitet. Faktum är att det finns få spel till Xbox som bjuder på bättre 5.1-ljud än Republic Commando, även om röstskådespelarna ofta känns taffliga och dialogerna töntiga.

Trots snygg grafik och bra ljud är Republic Commando, sammanfattningsvis inte spelet jag hade hoppats på. Förutom det jag redan gnällt på får spelet ytterligare minuspoäng för korkade fiender, fantasifattig bandesign och genomgående tråkiga vapen. Inte blir det bättre heller av att spelet egentligen inte bjuder på speciellt mycket återspelningsvärde och att multiplayerdelen snabbt känns enformig och händelselös. Hade det inte varit för en mycket atmosfärisk start och genomgående välgjord grafik hade jag tvingats att ge Star Wars: Republic Commando underkänt. Nu nöjer jag mig med att kalla det medelmåttigt, men det hade kunnat bli så mycket mer.