Minns du Pong? Du vet, spelet med två pinnar och en boll som använde sporten tennis som mall? För sin tid var det briljant, roligt och utmanande, men man måste också ta avsaknaden av konkurrans i aktning. För att stå på egna ben i butikshyllorna idag gäller det att man har mest att erbjuda, och när det står mellan sporten tennis och 300 timmar av engagerande äventyrande i en interaktiv fantasyvärld är valet lätt för de flesta.
Resultatet är att fler och fler utvecklare nischar sig åt rörelsekänslighet, en kontrolltyp som fortfarande inte känns exakt nog. Med Grand Slam Tennis 2 verkar EA ha ignorerat konkurransen helt, för här erbjuds faktiskt en renodlad tennis-upplevelse styrd med alldeles vanliga, hederliga, handkontroller där vänster styrkors styr din spelare och höger avgör vart, och vilken typ av slag, du skjuter. Axelknapparna erbjuder dessutom möjlighet till lobbar och stoppbollar och resulterar i en helhet som fungerar bra.
Genom att ta sats bakåt med höger styrspak och sen trycka framåt i precis rätt ögonblick kan jag slå hårdare slag och tvingar därmed motståndaren bakåt. Därefter är det bara att lägga en stoppboll så börjar poängen ramla in. Så fortsätter det genom hela karriärläget, utan några som helst avbrott, och jag funderar på vart min gudabenådade talang för tennis kommer ifrån. Jag blir till och med ganska besviken på Grand Slam Tennis 2.
Motståndarna agerar långsamt och efterblivet, kommentatorerna upprepar sig på petitessartade detaljer, laddningstiderna är för långa och karriärläget så variationsfattigt att recenserandet verkligen börjar kännas som ett jobb, men sen händer något. Jag bestämmer mig för att dra upp svårighetsgraden från standard- till proffsinställningar, och plötsligt sitter jag med ett helt nytt spel.
Venus Williams serv är så obönhörligt stenhård att jag tappar hakan och brister ut i gapskratt. Bollen - som antagligen hade mördat om den hade träffat syster Serena i pannbenet - susar förbi i 145 km/h och ger motståndaren ett serve-ess. Nästa serv är jag beredd och tvingas parera en skruvad serv med ett löst slag. Plötsligt finner jag mig själv i en het strid där karriärpoäng såväl som ära står på spel och jag måste använda den finurligt utformade kontrollen på bästa sätt för att ens ha en chans. Lobbar, stoppbollar, skruvar, lösa slag, och smashar samsas i en närmast vacker symbios och Grand Slam Tennis 2 visar sig från sin rätta sida.
Här blir det plötsligt viktigt att utnyttja varje chans jag får att utveckla min personliga karaktär genom karriärens gång. En beståndsdel jag struntade totalt i på standardinställningarna då det helt enkelt inte gick att förlora ändå. Inför varje match får jag nämligen ett par utmaningar som ger extra poäng till min karriärstatistik. Det kan röra allt från att vinna på tre lobbar eller att hålla bollen levande under minst tio slag innan jag slutligen smashar ut den. Att stå i en finalmatch och samtidigt ha utmaningarna i åtanke kräver nerver av stål och färdigheter snidade av gudarna själva men om du lyckas så maximerar du förstås din totala poäng. Genom att delta i träningar kan du dessutom tjäna ett par extra siffror att höja exempelvis styrkan eller uthålligheten med.
Här påminns jag återigen om hur sparsmakat kommentatorspåret trots allt är. Inspelningarna är bra och känns hyfsat genuina men när jag för trettiofjärde gången tvingas höra om hur uthållighet påverkar spelaren långt in i matchen kan jag nästan stämma in i frasen som om det vore en bön, om jag nu hade haft någon vidare koll på mina böner. Egentligen är det inget att haka upp sig på men när Fifa- och NHL 12 lyckades skapa variation i en sport som med all rätt bör vara betydligt svårare att låtsaskommentera kan jag inte låta bli att önska att det hade lagts mer pengar på den här aspekten än på alla märkliga licenser där jag kan kustomisera min karaktär med ett tjugotal skor som ser nästan precis likadana ut.
I slutändan handlar det om hur kul jag har och hur väl sporten representerats. I båda fallen har EA lyckats betydligt bättre än vad Sega gjort med Virtua Tennis 4 och det råder ingen tvekan om vilket spel du bör välja om det kliar i tennisarmbågarna.