World of Final Fantasy

Nästa år fyller Final Fantasy-serien 30 år, och World of Final Fantasy fungerar som en supermysig påminnelse om dess underbara förflutna komplett med en uppdaterad look som gör det relevant även i dagens spelvärld. Det kan tyckas lite märkligt att släppa spelet nu eftersom det hamnar i skuggan av sin mer kände släkting Final Fantasy XV, men faktum är att det är såpass bra att det inte finns några ursäkter att förbise detta.

Här får vi nämligen träffa tvillingarna Laynn och Reynne som fungerar som huvudpersoner. De vaknar upp efter en märklig dröm, bara för att märka att de drabbats av minnesförlust. Detta är såklart något de gärna vill åtgärda och tvingas därför in i ett episkt äventyr i landet Grymoire, vilket är befolkat av illbattingar från Final Fantasy-världens historia. Medan de letar sina försvunna minnen hamnar de mitt i en konflikt och bestämmer sig för att ta parti för den ena sidan. Det är kanske inte den bästa och mest genomarbetade av historier, men det blir ändå underhållande och spännande tack vare välgjord dialog, bra berättande och härlig humor.

En viktig aspekt av detta spel är möjligheten att kunna fånga och träna upp de vilda bestar (kallade mirages) du hittar i Grymoires många hålor (dungeons). En jämförelse med Pokémon är väl oundviklig, men Square Enix har lyckligtvis satt sin egen prägel på konceptet både på och utanför själva slagfältet. Genom att göra specifika uppdrag försvagar du bestarna, där vissa kräver att du ger dem en statusförändring (exempelvis förgiftning) medan ytterligare andra behöver drabbas av en specifik attack för att övertygas. Det finns över 200 mirages att upptäcka och infånga runtom i Grymoire, vilket ger rejält med variation till dig och ditt team, samt bidrar till en väldans massa speltid för gamers som vet med sig att de behöver göra allt.

Alla mirages du har med dig kan sedan nyttjas på förhoppningsvis smarta sätt för att ge dig ett övertag på slagfältet. Att ha antalen på sin sida är en uppenbar fördel då dina kreaturs samlade hälsopoäng (HP) och attackvärden ackumuleras och kan växa till sig rejält om du har många. Det finns dock en hake med att räkna samman allt och det är att din grupp blir sårbara för kraftfulla attacker. Det går lyckligtvis att välja att upplösa sitt team om man så skulle vilja, vilket är effektivt inte minst när vilda mirages ska infångas och sakta nötas ned. Dina båda protagonister kan också skifta mellan "Jiant" och "Lillikin", och det påverkar hur de fungerar i gruppen.

Dina mirages får erfarenhetspoäng (XP) genom att överhuvudtaget vara med i gruppen och de behöver alltså egentligen inte ens kriga. Det är ett smart sätt att träna upp svagare individer, så de kan växa medan mer rutinerade bestar slåss. Genom att levla dina figurer får du SP som kan användas för att skaffa nya förmågor och attacker, vilka väljs ur varje mirages eget level-träd. Det går också att lära sig rida på de största varelserna för att på så sätt ta sig omkring snabbare samt få förmågor som gör att dina mirages kan hitta hemligheter åt dig medan ni går omkring.

En sak som lär glädja äldre fans av Final Fantasy är att det så kallade ATB-systemet från Final Fantasy IV är tillbaka igen, om än med några små justeringar. Möten med fiender kan exempelvis snabbspolas och det finns även möjlighet att slå på autopilot för att göra så kallad "grinding" (göra samma sak om och om igen, för att exempelvis klättra i level) mer uthärdligt. Problemet är dock att föremål som exempelvis Dragon Scale är så obalanserade att de förtar svårighetsgraden. De kan enkelt införskaffas och kan lätt ge en förödande skada på 1500 poäng. Då kan man ju tänka att man faktiskt kan avstå från föremålen, och de stämmer såklart, men det känns märkligt att spela utan att använda det som faktiskt står till buds.

När du kämpar dig igenom hålornas vindlande nätverk av gångar, möter du emellanåt pussel och hinder som kräver att du använder någon viss mirage. Att samla på sig många olika är därmed oerhört viktigt och ett bra alternativ till mer klassiska lösningar på problemen. Däremot tycker jag inte att spelet i sig självt förmedlar hur viktigt det faktiskt är att ägna detta tid, och att börja gå tillbaka när man kommit långt för att hitta någon krabat man såg för länge sedan blir lätt tradigt.

Utöver den matiga kampanjen som lär ta dig 30-40 timmar att spela igenom, finns tyvärr inte alltför mycket som får mig att vilja spela vidare. Mestadels handlar det om sidouppdrag där det gäller att tillmötesgå bybors önskningar, alternativt slåss i en arena mot vågor av allt tuffare motståndare som släpper ifrån sig exklusivt loot och massa XP. Detta är mer magert än vi är vana vid från rollspelsgenren och Final Fantasy kanske i synnerhet, och det är heller inte särskilt djupt.

Visuellt är spelet en ren fröjd med urgulliga figurer som för tankarna till leksaker samt härliga miljöer att rollspela i. Rent tekniskt finns det snyggare spel, men helheten är ändå lyckad. Kompositören Masashi Hamauzu (Final Fantasy X och XIII) har bidragit med flera härliga stycken och gjort om klassiska låtar, och i slutändan är detta en ren fröjd för öronen. Det kanske inte finns några stycken vi kommer se tillbaka på som moderna klassiker, men Final Fantasy brukar låta bra och detta är alltså inget undantag.

Efter närmare 30 år på nacken är det ändå svårt att inte imponeras av att Square Enix fortfarande experimenterar med serien för att alltid hålla den fräsch och tilltala nya typer av spelare. Det lätt Pokémon-inspirerade spelsystemet och striderna samt den härliga grafiken är bara tre exempel på just detta. Man kan lätt tro att målgruppen är yngre spelare vid en första anblick, men under huvudäventyret finns nog med djup även för luttrade veteraner. World of Final Fantasy är alltså mycket mer än bara en billig spinoff för att slå mynt av varumärket, och om du bara ger det chansen kommer du upptäcka detsamma.