Warcraft 3 - Frozen throne

Som spelare är jag lite kluven till det här med expansioner. Ibland lyser det, med brutal tydlighet, igenom att de bara är släppta för att tjäna lite snabba pengar på ett tidigare spel. Men, ibland kommer guldkornen. De där som är en naturlig förlängning av en klockren spelupplevelse. Nu är det ju inte många utvecklare som kan ståta med expansioner som har blivit nästan lika viktiga att äga som spelet självt. Att Blizzard inte behöver skämmas för sina tidigare tilläggsskivor märks redan från första kampanjens introfilm. Från bildruta ett märker man att detta icke är ett hastverk utan en produkt som tar sin företrädare på allvar.

En tid har gått sedan de odödas arméer besegrades vid berget Hyjal. De segrande raserna drog sig tillbaka för att slicka sina sår och hitta ett bra ställe att slå sig ner på och bygga upp sina respektive civilisationer igen. Någon slags fred infinner sig. En fred som inte kommer att vara länge. Någon stans i världen finns ytterliggare en mörk själ. Fri och ensam smider denne sina ränker för hämnd och för makt. Snart står världen i lågor igen. De onda krafter alla trodde var förvisade börjar återigen kasta sina mörka skuggor över horisonten. (Jag tror nästan att det kanske är lite mitt fel, jag klarade nämligen aldrig sista uppdraget på WC3. Sorry världen.)

Arthas, nykrönte Lorderons nykrönte konung, kan inte släppa sina begär. Han vill ha mer makt och inflytande att styra resten av världen. För att kunna göra detta måste han hitta en kraftfull artifakt - the Frozen Throne of Ice crown. Samtidigt har den onde nattalven Illidan liknande mål och vill hitta tronen för att ge sig själv krafter som ingen annan tidigare skådat. Den här kampen för herravälde och makt över tronen är vad spelets huvudhistoria kretsar kring. Släng in en kopp odöda arméer en idealistisk orkhövding vid namn Thrall och du har en smakfull anrättning, perfekt att förlora dyrbara soltimmar på för att se slutet av.

Men, det är inte bara en ny, välintegrerad historia och ett par spännande kampanjer som Blizzard stoppat ner i påsen. Hela spelet är genom gånget för att hitta sätt att göra strategin och spelets helhet mer intressant och balanserad. Man introducerar ett antal nya byggnader och enheter samt bygger ut systemet med hjältar. Nu finns ett antal neutrala hjältar som kan rekryteras, inte bara av dig utan också av dina fiender. Man kan numer även bygga egna »affärer« som liknar goblin mechants från WarCraft 3 men nu har specifika saker för varje ras. Alla raser har även fått nya, egna hjältar med intressanta specialkrafter samt ett gäng nya enheter. Innan man släppte expansionen så tittade undersökte Blizzard hur folk egentligen spelade WarCraft. Alla de lärdomar man dragit av de studierna finns nu inbyggda och gör att spelandet flyter bättre och spelet ska nu vara ännu bättre balanserat. De nya enheterna och hjältarna bidrar till att spelet känns mer harmoniskt helt enkelt.

Nu slutar ju inte det roliga här. Blizzard har även putsat på flerspelarläget och nu kan man automatiskt skapa både klaner och turneringar direkt i battle.net. Baneditorn har även den fått en genomkörare och nu kan man lägga in rollspelsmoment direkt i de kartor man skapar själv.

I en perfekt värld så är alla spel värda pengarna och vi som spelar dem alltid glada och nöjda. Nu vet både du och jag att det inte alltid är så. Att då Blizzard kommer som en alldeles för tidig jultomte och ger oss en så välfylld expansion till ett bra pris gör att man gärna sitter inne och räddar världen lite grann, jag menar sommaren kommer ju nästa år också.