Styx: Shards of Darkness

Franska studion Cyanide kämpar så jag förmodar att blodsmaken varit kroniskt närvarande under utvecklingsprocessen, allt för att ingjuta karaktär, personlighet och originalitet i huvudpersonen Styx. En liten spenslig goblin som stryker omkring i de Dungeons & Dragons-inspirerade fantasy-miljöerna och skör halsen av de patrullerade, ärligt talat rätt korkade lejda hejdukarna. Precis som i föregångaren (Styx: Master of Shadows) handlar det om en rätt salig mix mellan Thief, Splinter Cell och Assassin's Creed som i omgångar erbjuder variation, utmaning och perfekt anpassat tempo men som andra stunder känns repetitivt och ihåligt.

Styx: Shards of Darkness är den tredje titeln i följetongen som startade med rollspelet Of Orcs and Men och det handlar om en fantasy-värld fylld till bredden av karaktärer och normer vi känner igen från såväl Tolkien, som från Drakar & Demoner-universumet med allt vad alver, orcher, drakar, gnomer och dvärgar heter. Vi får återigen axla rollen som Styx, den käftiga lilla ruskpricken som precis som Deadpool har en benägenhet att bryta den där svårgenomträngliga fjärde väggen med jämna mellanrum.

Styx har fått massa mer personlighet sedan vi sist träffade honom och det händer ganska ofta att han vänder sig mot kameran och pratar direkt till mig, den här gången. Han vet att han befinner sig i ett spel, driver med hela upplägget/situationen ett antal gånger och gör det med stora doser one-liners. Det blir ibland skoj (som när han frågar Alv-mästaren om han inte kan trolla sig själv till en smörgås) men lika ofta pajigt och lite krystat, anser jag. Detta eftersom Styx ser lite för läskig och otrevlig ut för sitt eget bästa men även på grund av att röstskådespelaren (som inte nämns vid namn någonstans i spelet, märkligt nog) inte riktigt har den komiska timing som karaktären i det här fallet kanske skulle ha behövt.

Jag ska dock inte låta för negativ här. Det är skoj med en studio som vågar samt en karaktär som varken tar sig själv eller spelvärlden på särskilt stort allvar. Det är trots allt jätteroligt när Styx slungar sig ut från en klippkant hållandes en lian och skriker "To infinity and beeeyooond!" hur tramsig komiken i grunden än må vara.

Storyn kretsar kring alv-staden Körangar där omgivningarna går från murriga tavernor proppade med patrullerande vakter och ursnyggt modellerade facklor som slungar skuggor och brandgult, varmt ljus mot de mappade träväggarna. The Dark Elfs har ingått i en allians med dvärgarna och någonting lurt är på gång. Inget vet vad varpå Styx beger sig till staden för att på egen hand luska ut vad de lömska alverna (som han hellre vill ska förvandlas till smarriga smörgåsar) har gå gång. Berättandet är lyckat och även fast själva handlingen i sig inte kommer att vinna några Bafta-statyetter är historien intressant om än typisk för ett fantasy-spel av den här typen.

Det jag gillar mest med Styx-spelen är animationsarbetet samt mixen mellan en gammal, anrik spelvärld som doftar ljuvligt av de mest klassiska av fantasy-verk - och spelmekanik som påminner väldigt mycket om Thief och Splinter Cell. Det finns en kontrast där som känns lika spännande nu som när jag tragglade mig igenom föregångaren och även fast jag ärligt talat hellre slåss än smyger, finns det tillräckligt med spelmässig motivation och ett välgjort belöningssystem för att få mig att fortsätta smyga runt i skuggorna.

För Styx är lika bräckligt svag som vanligt. Eller ja, han kan ju utan problem hoppa ned från en talkbjälke och medan han slungar sig mot en förbipasserande fiendes halspulsåder, vifta till med sin väl tilltagna fickkniv för att förpassa denne till dödsriket, utan några som helst problem. Det är om man inte ser till att planera och smyga enligt en väl planerad strategisk rutt, som Styx blir sådär fasligt svag och ömtålig. Att slåss mot flera fiender samtidigt exempelvis (om du blir upptäckt) är rysligt svårt och det finns en obalans här som retar mig en gnutta.

Som i flera andra stealth-titlar är detta ett enkelt sätt att tvinga mig som spelare att smyga, men det är ju inte särskilt modernt, eller särskilt dynamiskt. Istället hade jag hellre sett mer fokus på dynamik och framförallt balans där jag skulle kunna välja i större utsträckning hur jag vill tackla varje enskild situation. Fjolårets Hitman-spel är ett lysande exempel på hur jag tycker att ett modernt smygspel ska göras.

Det finns dock gott om djup i Styx: Shards of Darkness och detta har till stor del att göra med crafting-systemet som Cyanide Studios "lånat" från Skyrim och låter spelaren förbättra sina egna förmågor samt bygga lite olika föremål baserat på vilka råmaterial han/hon plockat upp samt vilka typer av förmågor han/hon lärt sig under äventyrets gång. Allt från dödliga vapen till magier och fällor går att bygga och även om den här delen hade behövt vara ännu mer utbyggd för ett verkligen tilltala mig, är det en trevlig aspekt av Styx: Shards of Darkness.

En annan del av det här spelet som skiljer det åt från föregångarna är att Styx nu kan klona sig själv och använda sin klon för att vilseleda fienderna. Detta bjuder in till en rad sjuka, skrattframkallande ögonblick där Styx exempelvis lurar in flertalet fiender mot en fallucka (genom att placera sin klon där) för att sedan, från säkert avstånd, skicka ned hela högen mot en säker död.

Styx: Shards of Darkness är ett bra stealth-spel, proppat av originalitet. Inte minst i en tid där alldeles för få utvecklare skapar alldeles för lite unika världar utan istället förlitar sig på gamla spel eller böcker/filmer/serier som vi redan är bekanta med. Jag uppskattar verkligen Cyanides ambitionsnivå här och med den här uppföljaren cementerar de ju definitivt sin plats som en av branschens hetaste utvecklare när det gäller just stealth.

Den bästa biten med hela spelet är tveklöst det grafiska, både estetiskt och rent tekniskt. Här blandas mörka grottor med förgyllda slottskorridorer, murriga tavernor, luftskepp och skogsgläntor till en helhet som är svår att motstå. Att hela spelvärlden dessutom är dränkt i ursnygga effekter och läcker ljussättning gör knappast saken sämre. Bäst är animationerna som gör att Styx och Körangar känns levande och följsamt på ett sätt som få stealth-spel enligt mig gör. Bara att luta sig tillbaka och se hur Styx rör sig när han smyger omkring, klättrar, slungar sig från olika skyddade positioner samt knuffar ned ovetande fiender från kilometerhöga avsatser - är en fröjd i sig.

Designen på banorna, såväl utseendemässigt som rent strukturellt, är superb. Styx är aningen krånglig att kontrollera ibland men för det mesta är spelmekaniken bra. Animationerna är bra också, liksom variationen i miljöer samt atmosfären genom hela historien. Styx försöker lite väl hårt när det kommer till att verka cool, attitydfrisk och annorlunda och dialogen känns ofta krystat pajig men bortser vi från det är Styx: Shards of Darkness ett underhållande och välgjort smygäventyr.