Tänk dig en dröm, en feberpräglad mardröm närmare bestämt, där du endast är iklädd en gul gammal regnrock. Du befinner dig på en helt okänd plats, väggar och golv knakar oroväckande, det är fuktigt, kallt och runt hörnen finns det figurer som gör nästan vad som helst för att få tag på dig. Föreställ dig att du tar skydd uppe på en hylla, ett högt och säkert avstånd från allt som vill dig ont, trodde du. Varelsen som jagar dig har meterlånga armar och känner sig fram tills den har dig i sitt grepp. Allt blir svart. Det är över. Välkommen till Little Nightmares.
Helsvenska Tarsier Studios har tidigare jobbat med bland annat Little Big Planet och deras första egna spel har kittlat vår nyfikenhet enda sedan vi såg det för första gången. Den lilla figuren i banangul regnrock, den hemska kocken som ser ut att lida av alla tänkbara hudåkommor som finns - samtidigt och den kusliga atmosfären är någonting vi alla förknippar med spelet vid det här laget. Exakt vad det handlar om vet jag inte när jag greppar min Dual Shock 4 under en mycket sen kväll för påbörja mitt äventyr.
Flickan i regnrocken heter Six och hon befinner sig på ett mycket märkligt ställe kallat The Maw. En tillflyktsort långt under vattenytan dit människor kommer för att... nej, detta är upp till var och en att upptäcka själva. Six verkar ha bestämt sig för att ta sig ut, kosta vad det kosta vill, men på vägen måste hon överkomma pussel men även ett par duster med både anställda och besökande på anläggningen. Till sin hjälp har hon egentligen ingenting förutom sina ben, armar och sin tändare, den kommer väl till användning i de allra mörkaste passagerna vill jag lova.
Little Nightmares är ett pusselspel i samma stil som Limbo och Inside där både spelmekanik men framförallt stämning är nästintill identisk med det sistnämnda. Det gäller att ta sig från rum till rum genom att klättra, hoppa, svinga, springa och smyga. På vissa ställen behövs det en nyckel för att ta sig vidare medan det på andra bara kräver lite list och finess. Många av dessa moment innefattar även att du måste ta dig runt och förbi spelets fiender som kommer i ett par olika former och storlekar. Då och då blir Six hungrig, och jag menar verkligen jäklig hungrig. Då gäller det att leta reda på något ätbart och genom spelet får jag se henne utveckla en aptit som blir... låt oss säga grövre.
Ett exempel på ett möte med någon ur personalstyrkan är kocken, den som jag nämnde i början. Han står och lagar något ytterst kulinariskt (det ser verkligen smaskens ut, tycker Calle) och det gäller att passa på att smyga förbi honom varje gång han vänder ryggen till. När jag sedan måste passera honom igen har han helt ändrat rörelsemönster och jag blir tvungen att nervöst gömma mig under ett skåp innan jag kan hitta en chans att slinka förbi obemärkt. Glömde jag säga att kocken dessutom har en tvilling? Det har han, och de gillar att vara i köket samtidigt. Med jättestora, sylvassa knivar.
Dessa möten är nervkittlande och intressanta men något för lätta, sett till utmaningsgraden som erbjuds. Det gäller egentligen hela spelet, då de olika pusselmomenten är inte särskilt avancerade och jag känner aldrig att jag blir ordentligt utmanad, tyvärr. Jag springer mest in i ett rum och ser vad jag ska göra och sedan vidare till nästa. Svårighetsgraden hade verkligen behövts skruvas upp en aning då det endast tar mig strax över två timmar innan jag når sluttexterna, och det med merparten av alla samlarföremål som finns att hitta i bagaget.
Det enda jag egentligen har problem med med är vissa plattformssegment där spelet vill att jag ska gå på smala plankor eller rör. Spelkontrollen är såpass o-precis i dessa lägen att jag har ramlat ned (och dött) fler gånger än jag egentligen vill erkänna i skrift. Även hopp-moment och plockandet av föremål känns sladdrigt, speciellt när det ska göras under stress. Lägg därtill att själva berättandet varken är särskilt begripligt eller spännande i sig så känns det lite snopet när det slutar så abrupt.
Även om Little Nightmares knappast gör några underverk på det tekniska planet men det är riktigt stilfullt designat. Tarsier har verkligen lyckats fånga känslan av en kall och rå industriell värld som ärt sådär obehagligt mardrömsskev och knarrande klassisk. Det är avskalat och mycket mörkt men passar tonen utmärkt, speciellt med det filtret på som gör att det hela ser extra grynigt och skitigt ut. Jag har spelat på Playstation 4 Pro som stödjer 60 bildrutor per sekund och uppskalat till mustig 4K-upplösning och jag gillar verkligen hur allt ser ut.
Precis som grafiken är ljudet också avskalat, musikstyckena är få och diskreta men bidrar väl till den hopplösa atmosfär som infinner sig i spelets mörkaste partier. Ljudbilden bjuder också på härligt knarrande trägolv, spöklikt droppande vatten och invånarna jag möter i The Maw har ett väldigt distinkt sätt att andas på, vilket bara gör dem ännu mer läbbiga. Jag är även helt säker på att jag hörde någon av dem släppa väder vid en intensiv sekvens. Jag tror inte det var jag i alla fall.
Precis som i Inside är det verkligen atmosfären som är det som gör mest intryck på mig, i slutändan. Jag behöver faktiskt inte veta exakt vem Six är, varför hon har gula regnkläder, vad hon gör på The Maw eller varför det springer runt små gnomer överallt. Jag blir indragen oavsett och jag är mer intresserad av vart någonstans resan kommer ta mig än varför. På vägen får jag besöka varierade miljöer som fuktiga källarutrymmen, skitiga kök och stearinupplysta matsalar.
Little Nightmares trollbinder med väldigt välskapad atmosfär och härlig design men blir aldrig riktigt så där jättebra som det hade kunnat bli. Aldrig i närheten av fjolårsmästerverket Inside. Den något sladdriga spelkontrollen gör att jag dör på frustrerade sätt och utmaningsgraden är för lågt ställd, som dessutom slutar abrupt efter endast två timmar. Nu är det förvisso inget fullprisspel vi snackar om men jag hade gärna sett minst den dubbla speltiden. I slutändan är det ett härligt litet äventyr proppat med originalitet och klart värt att spela igenom, speciellt om du gillar Limbo och Inside.